1.Eftersom handläggningen i ARN är helt skriftlig saknas vissa av de redskap och möjligheter som finns i domstol. ARN kan exempelvis inte hålla en muntlig förberedelse för att reda ut oklarheter och bevisläge. ARN kan inte höra parter och vittnen muntligen och därmed inte heller under sanningsförsäkran eller ed. Dessa omständigheter innebär naturligtvis utmaningar och svårigheter för processen i ARN.s. 465
2.Eftersom en oaktsamhetsbedömning behöver göras är det viktigt att ha så mycket information om händelseförloppet som möjligt. ARN begär regelmässigt in polisanmälningar och beslut från banken. Behovet av fullständig information måste dock alltid vägas mot kravet på opartiskhet. När det gäller bevisläget i ARN:s prövning, skiljer sig situationen något åt i de olika delarna som ska prövas.s. 466
3.När det gäller frågan om transaktionen har genomförts med kontohavarens betalningsinstrument är det banken som ska ge in underlag som visar detta. Detta kan utan problem göras skriftligen genom att ett tekniskt underlag ges in och banken kan också i skrift förklara hur transaktionen har gått till rent tekniskt. I den här delen är det alltså banken som har bevisbördan och det är i allmänhet inga problem att prestera erforderlig skriftlig bevisning. Nästa steg är att konsumenten måste göra antagligt att transaktionen varit obehörig, det vill säga göra antagligt att det inte är kunden själv, eller någon med kundens samtycke, som genomfört transaktionen. Även på denna punkt kan skriftlig bevisning ge ett relativt gott beslutsunderlag. Med hjälp av konsumentens skriftliga berättelse och det av banken ingivna underlaget är det oftast inte förenat med alltför stora svårigheter att bedöma om det är konsumenten själv som har utfört transaktionen eller inte. Här är det alltså konsumenten som har bevisbördan.s. 466
4.En komplicerande faktor, som än så länge inte hanterats uttryckligen i praxis, är att ett underlag som visar att ett BankID kopplat till kontohavarens namn har använts inte nödvändigtvis är detsamma som att det är just kontohavarens betalningsinstrument som använts. Det kan trots allt handla om ett bedrägligt BankID. Om det inte är banken själv som är utgivare av det BankID som har använts, har banken på grund av gällande sekretesslagstiftning inte tillgång till teknisk information om när BankID:et skapades och kan därför ha mycket svårt att lägga fram bevisning som visar att det faktiskt är kundens betalningsinstrument som använts. Samtidigt har kunden behörighet att ta fram information om alla BankID som upprättats på kundens personnummer, vilket gör att kunden — om än kanske med behov av hjälp och vägledning — kan bidra med relevant bevisning.s. 466
5.Nästa steg är frågan om vem som ska bära förlusten för den obehöriga transaktionen. För att banken inte ska stå för så gott som hela eller en stor del av förlusten måste banken visa att konsumenten varit grovt oaktsam eller särskilt klandervärd. Det är framför allt här som svårigheterna med ett skriftligt förfarande kommer in. Här kan utgången nämligen hänga på vad konsumenten skrivit i sin anmälan.s. 467
6.Om anmälaren, som muntligen lämnat ut koder från en bankdosa, uppger att hen trodde att koderna lämnades till någon från banken så talar mycket för att kontohavaren ska anses vara grovt oaktsam och endast stå för 12 000 kr. Om anmälaren i stället uppger att det var en elektronikkedja eller ett telefonbolag som ringde och som koderna lämnades ut till, då kommer bedömningen kanske i stället leda till att hen är att se som särskilt klandervärd och därmed får kontohavaren stå för hela förlusten själv. Ett annat exempel är om anmälaren, medvetet eller omedvetet, lämnat vaga, ofullständiga eller motstridande uppgifter om hur transaktionen eller bedrägeriet genomfördes. Särskilt problematiskt kan det bli om otydligheten gäller om anmälaren lämnat ut koder muntligen, eller om det handlar om legitimering eller signering med ett BankID.s. 467
7.Detta är problematiskt ur flera synvinklar, men här ska bara nämnas två exempel från två olika perspektiv. För det första kan ett behov av att uttrycka sig tillräckligt exakt och fullständig utgöra en risk för en anmälare. I kombination med att ARN är ett lågtröskelserbjudande där man normalt inte upplever sig behöva ombud, kan detta tänkas leda till att konsumenten inte får rätt, fastän hen borde ha fått det, till följd av bristande förmåga att tillräckligt tydligt förklara i skrift vad som hänt. För det andra är det i normalfallet svårt, för att inte säga i princip omöjligt, för bankerna att föra någon form av bevisning för ett annat händelseförlopp än det som kunden påstår sig ha utsatts för. Om den här bedömningen i stället skulle göras i en domstol skulle man kunna hålla förhör med kontohavaren och ställa en rad frågor för att utreda exakt vad som hänt och vad som sagts under bedrägeriet. Det är naturligtvis mer rättssäkert.s. 467
8.En annan fråga som uppkommer i anslutning till detta är vem som kan sägas ha bevisbördan för förmildrande omständigheter vid oaktsamhetsbedömningen. Eftersom ARN:s prövning endast är skriftlig och konsumenten inte kan höras, får konsumenten i praktiken en bevisbörda för att komma med omständigheter som talar i mildrande riktning, exempelvis personliga förhållanden. Man måste också vara observant på att en kontohavare potentiellt faktiskt kan utnyttja det faktum att nämnden inte kan hålla förhör under sanningsförsäkran genom att lämna felaktiga uppgifter om både händelseförlopp och egen situation.s. 467
9.ARN ska vara opartisk och får inte ge för mycket vägledning åt någon av parterna. Samtidigt innebär avsaknad av uppgifter eller alltför vaga uppgifter att ARN riskerar att komma längre ifrån ett materiellt riktigt beslut än vad man hade kunnat göra i domstol. I den mån ARN mot bakgrund av de skriftliga underlagen får anledning att misstänka att tvisten inte lämpar sig för nämndens prövning, exempelvis till följd av att det finns ett starkt behov av muntlig bevisning, har nämnden möjlighet att avvisa ärendet. I normalfallet är det emellertid inte heller bra för parterna om ARN avvisar tvisten, eftersom de då inte får någon utomstående rättslig prövning utan att behöva vända sig till domstol, med de risker för kostnader som det för med sig. ARN försöker därför så långt som möjligt att pröva ärendena, men detta är en balansgång där man får väga två mycket viktiga intressen mot varandra och det är många gånger inte lätt. ARN försöker också skriva tydliga motiveringar så att det står klart för parterna varför utgången har blivit på ett visst sätt, men precis som för andra författare av beslut är det svårt att på förhand identifiera vad läsarna kommer att haka upp sig på.s. 468
10.Förutom den justering i den materiella rättstillämpningen som kan spåras efter HD:s avgörande i NJA 2022 s. 522, kan man ana sig till att ARN numera oftare låter tvisten avgöras genom ett konstaterande att ena parten inte har fullgjort sin bevisbörda. Det kan då också i något fall ge en indikation om att en prövning i domstol skulle kunna leda till ett annat resultat.s. 468