1.Förutom den stora frågan vad som egentligen är obehörig användning, är en av utmaningarna när man ska diskutera rättsliga frågor om obehörig användning av e-legitimation att de problem som uppkommer inte låter sig avgränsas till ett, eller ens några få, specifika ämnen. Frågor kan uppkomma inom så gott som alla rättsliga ämnesområden, fastän fokus oftast riktas mot straffrätten, civilrätten och EU-rätten. De olika ämnesområdena påverkar också varandra.s. 424
2.Särskilt viktigt är det att påpeka att EU-rätten och civilrätten i många delar är — eller åtminstone är tänkta att vara — dels överlappande, dels sammanfallande. Främst gäller detta frågorna som idag regleras av betaltjänstlagen, men även mycket av den tekniska infrastrukturen på området är underställd detaljerad reglering från EU. Vi kanske inte alltid ser eller behöver analysera denna reglering i det dagliga livet, men som påpekades av föredragshållarna Mathias A. Bjerkhaug och Peter Carlstedt i relation till NJA 2017 s. 1105, kan det leda till problem i rättstillämpningen om den tappas bort. Något som kanske kan förvåna är också att implementeringen av rättsakterna från EU faktiskt skiljer sig åt mellan de nordiska länderna, fastän syftet med regleringen delvis är att skapa enhet på en inre marknad. Ett antal skillnader låter sig relativt enkelt identifieras, även där det åtminstone inte verkar finnas utrymme för skillnader i implementeringen. Exempelvis satte doktoranden Vebjørn Wold fingret på en intressant skillnad mellan Norge och Sverige gällande skyldigheten att återställa kundens konto efter en obehörig transaktion. Den svenska lagstiftaren har i 5 a kap. 1 § betaltjänstlagen begränsat bankens skyldighet att återställa kontot på ett sätt som kan framstå som diskutabelt. Den norska lagstiftaren har valt en annan, och enligt Wolds uppfattning mer korrekt, implementering samtidigt som norska banker agerar som om regleringen motsvarade den svenska. Mer systematisk forskning på temat behövs.s. 424
3.Ett intressant, och får erkännas lite besvärande, särdrag med ämnet är hur stor betydelse den enskilde bedragarens tillvägagångssätt kan få. Detta gäller inte bara i meningen att tillvägagångssättet spelar roll för huruvida bedragaren lyckas i sitt försök att få tag på pengar, utan även för vilken rättslig reglering som blir tillämplig och därmed hur relationen mellan de aktörer som utsatts för bedragaren ska hanteras och vilket skydd de kan förväntas få. Att det kan bli så, har samband med att EU-regleringen som mycket av den nationella regleringen bygger på har ett specifikt avgränsat tillämpningsområde, samtidigt som övriga frågor ofta regleras av mer allmänna civilrättsliga lagar och okodiferade regler. Att navigera mellan olika regleringar och att veta när man hamnar var, är inte i alla delar en alldeles lätt övning.s. 425