NJA 2017 s. 300 och NJA 2017 s. 784.
Hänvisas från p. 2 (s. 383)
1.När en person döms till ett fängelsestraff i en stat, kan det i vissa situationer vara att personen ska avtjäna sitt fängelsestraff i en annan stat. Personen kan till exempel vara medborgare i en annan stat än den hen har dömts till fängelsestraff i. Den sociala återanpassningen kan således tala för att personen ska avtjäna sitt fängelsestraff i sin hemstat. I andra situationer kan det vara att personen som döms till ett fängelsestraff ska utvisas efter avtjänat fängelsestraff. Detta kan då tala för att fängelsestraffet ska avtjänas i en annan stat. När en person som är dömd till ett fängelsestraff ska avtjäna sitt straff i en annan stat kallas det för överförande av verkställighet av fängelsestraff. Inom EU finns ett regelverk som reglerar just överförande av verkställighet av fängelsestraff. Överförande av fängelsestraff är dock ingen enkel sak att vare sig reglera eller tillämpa, eftersom det finns många potentiella olikheter mellan olika stater, också då mellan EU:s medlemsstater. Rätten att bli villkorligt frigiven är en av dessa.s. 383
2.Under 2017 har Högsta domstolen (HD) i två avgöranden, NJA 2017 s. 300 och NJA 2017 s. 784, kommit fram till att en möjlig anpassning av påföljden inte är till hinder för att överföring ska ske. Detta gäller även när anpassningen i praktiken är en förlängning, som resulterar från överförande av fängelsestraff. Detta oavsett om den dömda personen samtycker eller inte till överföringen. Poängen bakom EU:s system som reglerar överförande av fängelsestraff är att främja social rehabilitering (återanpassning), vilken bäst anses kunna uppnås i den dömdes hemland.s. 383
3.Vad är det som gör detta problematiskt? Hur kommer det sig att frågan har blivit ämne för HD:s avgörande? Två väsentliga problemställningar kan identifieras redan här: dels den (möjliga) rätten att bli villkorligt frigiven enligt regleringen i den stat den dömde ursprungligen har blivit dömd i (Sverige i dessa två avgöranden), dels att omständigheterna i de olika medlemsstaternas fängelser kan skilja sig åt ganska markant.s. 384
4.Dessa två frågor kommer att vara i huvudfokus i denna artikel. Utgångspunkten för artikeln är de två avgörandena från HD vari domstolen har tagit ställning till de två ovannämnda frågorna. Det första avgörandet, NJA 2017 s. 300, gällde överförande till Polen och det andra, NJA 2017 s. 784, överförande till Lettland. Fokus i artikeln är följande aspekter: en redogörelse av HD:s avgöranden samt gällande rätt (avsnitt 2), en genomgång av social återanpassning (avsnitt 3), en redogörelse av den bakomliggande regleringen (avsnitt 4), en genomgång av ömsesidigt erkännande (avsnitt 5) och en genomgång av den svenska regleringen om villkorlig frigivning (avsnitt 6). Detta efterföljs av en kort jämförelse av andra medlemsstaters regler om villkorlig frigivning (avsnitt 7), en bedömning om villkorlig frigivning i de två relevanta avgörandena (avsnitt 8), en genomgång av artikel 5 i Europakonventionen samt tidigare rättspraxis från EMD gällande överföring av fängelsestraff (avsnitt 9) samt en sammanfattande diskussion (avsnitt 10).s. 384