1.2.1 Förnyelse av försäkringen I NJA 2021 s 661 (Thailandsförsäkringen) hade en konsument tecknat en försäkring för utlandsvistelse med försäkringstid mellan den 21 augusti 2016 och 26 juni 2017. På försäkringstagarens begäran hade försäkringen därefter förnyats i omgångar, senast med försäkringstid mellan den 8 och 16 juli 2018. I försäkringsbrevet avseende sistnämnda försäkringsperiod anges att försäkringen ”gäller längst tom 2018-07-16”. Under rubriken ”Kompletterande upplysningar” återfinns dessutom följande text: ”Korttidsförsäkring. Denna försäkring gäller under en begränsad period. Avtalet kommer inte att förnyas automatiskt.”s. 239
2.Efter att försäkringsgivaren avslagit försäkringstagarens begäran om att förnya försäkringen med ytterligare ett år från och med den 17 juli 2018 har den senare väckt talan med yrkande om att domstolen ska förklara att han har rätt till sådan förnyelse.s. 239
3.Efter att ha skildrat den allmänna innebörden av reglerna om uppsägning och förnyelse av försäkring i 3 kap 3–4 §§ FAL konstaterade Högsta domstolen att det av parternas avtal kunde anses följa att försäkringen, utan att uppsägning behövde ske, skulle upphöra att gälla vid försäkringstidens slut samt att den således inte skulle förnyas automatiskt. Vid detta förhållande slog domstolen fast att reglerna i FAL inte gav försäkringstagaren någon rätt att mot försäkringsgivarens vilja förnya försäkringen.s. 239
4.På ett principiellt plan kan domen sägas ge uttryck för att avtalsvillkor av det slag som anges i 3 kap 4 § sista meningen FAL, som anger att konsumentförsäkring endast gäller under viss tid och inte förnyas automatiskt, medför att försäkringstagarens rätt till förnyelse enligt 3 kap 3 § FAL går förlorad. Vid en första anblick kan detta budskap måhända framstå som överraskande. Det är ju endast regeln om automatisk förnyelse i 3 kap 4 § FAL som är dispositiv. Den rätt till förnyelse som föreskrivs i 3 kap 3 § FAL är däremot, enligt 1 kap 6 § samma lag, tvingande.s. 239
5.Vid en närmare analys framträder emellertid att rätten till förnyelse enligt 3 kap 3 § FAL förutsätter att försäkringsgivaren sagt upp försäkringen till försäkringstidens utgång. I det aktuella fallet har försäkringen, enligt parternas avtal, upphört att gälla utan att någon sådan uppsägning skett. I denna situation föreskriver vare sig 3 kap 3 § eller någon annan regel i FAL någon rätt till förnyelse. I rättstekniskt hänseende är Högsta domstolens dom således väl förankrad i FAL. Huruvida det varit lagstiftarens avsikt att den avtalsfrihet som 3 kap 4 § FAL erbjuder skulle kunna leda till att försäkringstagaren förlorar varje rätt till förnyelse är inte lika säkert. 2.2 Förtida uppsägning I NJA 2020 s 115 (De försvunna korna) hade en lantbrukare anmält till polisen att ungefär 70 kor hade stulits under en och samma natt. Lantbrukaren kontaktade också sin försäkringsgivare, enligt egen uppgift för att efterhöra om stölden omfattades av gällande lantbruksförsäkring. Försäkringsgivaren registrerade en skadeanmälan i sitt datasystem och sände en pappersblankett för anmälan av skada till lantbrukaren. Blanketten återsändes inte till försäkringsgivaren. Med anledning av lantbrukarens polisanmälan inleddes en förundersökning som resulterade i en misstanke om att försäkringsfall inte inträffat, utan att det i stället var fråga om ett försök till försäkringsbedrägeri från lantbrukarens sida. Sedermera väcktes åtal mot lantbrukaren för försök alternativt förberedelse till grovt bedrägeri. Lantbrukaren förnekade gärningen.s. 239
6.Innan tingsrätten prövat åtalet beslutade försäkringsgivaren att omedelbart säga upp lantbrukarens försäkring. Grunden för uppsägningen var att lantbrukaren hade lämnat oriktiga uppgifter och att försäkringsgivaren därför inte hade något förtroende för denne.s. 240
7.Tingsrätten ogillade emellertid åtalet mot lantbrukaren. Efter att domen vunnit laga kraft väckte lantbrukaren talan och yrkade fastställelse av att försäkringsgivaren, genom att utan rätt därtill säga upp försäkringen, ådragit sig skadeståndsansvar.s. 240
8.Högsta domstolen konstaterade att den ifrågavarande försäkringen utgjorde en företagsförsäkring, att försäkringsgivarens rätt till förtida uppsägning således regleras i 8 kap 6 § FAL som föreskriver att en sådan uppsägning får ske bland annat om försäkringstagaren väsentligt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsgivaren. I anslutning härtill uttalade domstolen att en förtida uppsägning av ett försäkringsavtal, som utgör ett varaktigt avtal, kan jämställas med att avtalet hävs samt att bestämmelsen i 8 kap 6 § FAL vilar på den allmänna kontraktsrättsliga principen om att rätt till hävning av ett avtal föreligger vid väsentligt kontraktsbrott. I mera konkret hänseende uttalade Högsta domstolen att ett väsentligt åsidosättande av försäkringstagarens förpliktelser kan ske genom att denne agerar på ett sätt som i betydande grad ökar risken. Det kan enligt Högsta domstolen också handla om att försäkringstagaren uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallar försäkringsfall eller lämnar vilseledande uppgifter vid skaderegleringen. Vid bedömningen av om ett sådant kontraktsbrott är så allvarligt att det ska medföra uppsägningsrätt bör man, liksom annars i kommersiella förhållanden, se kontraktsbrottets betydelse främst från den uppsägande partens sida.s. 240
9.Högsta domstolens nu refererade uttalanden är allt annat än kontroversiella. De motsvarar till fullo vad som framgår av förarbetena till FAL, vartill domstolen följdriktigt hänvisar. Uttalandena tillför således inte någon ny kunskap i fråga om de krav som uppställs för att en försäkringsgivare ska äga rätt till förtida uppsägning av en företagsförsäkring, utöver att sagda förarbetsuttalanden fullt ut godtas.s. 241
10.I mera konkret hänseende konstaterade Högsta domstolen att försäkringsgivaren inte hade visat att lantbrukaren lämnat oriktiga uppgifter om att korna stulits. Försäkringsgivaren hade således inte rätt att på den grunden säga upp försäkringen i förtid. Inte heller hade någon annan grund för uppsägningen visats föreligga. 2.3 Otillåtet omfattningsvillkor I NJA 2020 s 1025 (Mobilförsäkringen) var det fråga om en undantagsbestämmelse i villkoren för en försäkring avseende mobiltelefoner och surfplattor med följande lydelse: [Försäkringen] täcker inte skador, stöld eller förlust som; … - uppkommit då du inte haft uppsikt över din mobil/surfplatta i fordon, på allmän plats eller i allmän lokal. Den fråga som Högsta domstolen primärt hade att ta ställning till gällde huruvida denna bestämmelse kunde anses oskälig i den mening som avses i 3 § AVLK. Avgörande för denna fråga var emellertid i sin tur om villkoret kunde anses vara utformat som en otillåtet omfattningsvillkor i den mening som avses i 4 kap 11 § FAL.s. 241
11.Högsta domstolen slog fast att 4 kap 11 § FAL föreskriver att reglerna i 4 kap FAL, utöver reglernas ordinarie tillämpningsområde, ska tillämpas också om en försäkring innehåller försäkringsvillkor som enligt sin lydelse begränsar försäkringens omfattning, när begränsningen beror av om någon på den försäkrades sida exempelvis har åsidosatt sina skyldigheter enligt kapitlet, vilket inkluderar åsidosättanden av bland annat säkerhetsföreskrifter. Innebörden härav är enligt Högsta domstolen att reglerna om biförpliktelser ska tillämpas i vissa situationer, trots att försäkringsvillkoret är utformat som en begränsning av försäkringens omfattning. Som ett exempel anges att ett villkor innehåller handlingsdirigerande anvisningar, såsom att försäkringsskyddet vid inbrott endast gäller i låst utrymme, varvid bestämmelsen kan vara att uppfatta som en säkerhetsföreskrift om att utrymmet ska vara låst.s. 241
12.I enlighet med vad som redan framgått tog det i målet aktuella undantagsvillkoret sikte på skadesituationer vid vilka försäkringstagaren inte haft uppsikt över den försäkrade egendomen. Enligt Högsta domstolen innefattade detta villkor ett handlingsdirigerande moment som lika gärna hade kunnat formuleras som en säkerhetsföreskrift. Därmed skulle undantagsvillkoret anses vara otillåtet enligt 4 kap 11 § FAL.s. 242
13.Sammanfattningsvis synes Högsta domstolen, i likhet med vad som uttalats i förarbetena till FAL, hysa uppfattningen att 4 kap 11 § FAL (och därmed av allt att döma även 8 kap 16 § andra stycket och 12 kap 12 § FAL) primärt syftar till att förhindra att försäkringsgivare kringgår FAL:s tvingande regler om försäkringstagarens och andra försäkrades biförpliktelser. Följdriktigt synes det vara domstolens uppfattning att ett omfattningsvillkor som framstår som en omskrivning av någon av sagda regler i FAL, såtillvida att det lika gärna skulle ha kunnat formuleras som en bestämmelse om en biförpliktelse, ska anses vara otillåtet. 2.4 Ersättningens storlek I NJA 2017 s 642 (Bilrånet) lade Högsta domstolen, i enlighet med vad som framgått i avsnitt 1.3, fast att den försäkrade bilägaren ägde rätt till ersättning endast om denne kunde göra det klart mera sannolikt att hon frånhänts sin bil olovligen genom rån än att bilen undanskaffats med hennes lov, varefter målet lämnades tillbaka till hovrätten för ny prövning. Hovrätten fann, vid sin förnyade prövning, att försäkringsfall inträffat och tilldömde den försäkrade ersättning med ett av försäkringsgivaren vitsordat belopp. Den försäkrade överklagade emellertid hovrättens dom och yrkade ersättning med ett högre belopp.s. 242
14.Efter att prövningstillstånd meddelats avgjordes frågan om ersättningens storlek i NJA 2019 s 1001 (Bilrånet II). Utgångspunkten för Högsta domstolens avgörande var att försäkringsfall inträffat och att den försäkrade således hade blivit frånhänd sin bil genom rån. Efter en tid hade bilen återfunnits i skadat skick. Prejudikatfrågan gällde huruvida den försäkrade enligt 6 kap 2 § FAL ägde rätt till ersättning med 59 243 kr, vilket motsvarade en uppskattad kostnad för reparation av de skador som bilen tillfogats, trots att den minskning av bilens dagsvärde som uppkommit till följd av försäkringsfallet uppgick till endast 37 400 kr.s. 242
15.Högsta domstolen lade fast att värdet på förlorad eller skadad egendom enligt huvudregeln i 6 kap 2 § första stycket första meningen FAL ska motsvara egendomens dagsvärde, det vill säga återanskaffningspriset omedelbart före försäkringsfallet med avdrag för ålder och bruk samt för nedsatt användbarhet och annan omständighet. Vidare konstaterade domstolen att huvudregeln om dagsvärdet enligt förarbetena till FAL i första hand är tillämplig vid totalskada, men att den gäller också när det är fråga om delskada. Med sikte på delskada uttalade emellertid Högsta domstolen att det även kan bli fråga om att egendomen återställs genom reparation, varvid den försäkrade enligt 6 kap 2 § första stycket tredje meningen FAL äger rätt till ersättning motsvarande reparationskostnaden.s. 242
16.Syftet med dessa båda beräkningsmodeller är enligt Högsta domstolen att fastställa storleken på den försäkrades skada i ekonomiskt hänseende. En utgångspunkt måste därför anses vara att skadans storlek — åtminstone teoretiskt — i grunden är densamma oavsett vilken beräkningsmodell som tillämpas. Med hänvisning härtill lade Högsta domstolen fast att bestämmelsen om beräkning utifrån reparationskostnaden inte kan tolkas så att den i sig ger försäkringstagaren någon rätt till ersättning som är högre än motsvarande den minskning av egendomens dagsvärde som uppkommit till följd av försäkringsfallet. Härtill kommer, enligt domstolen, att ett annat synsätt skulle stämma dåligt med vad som anges i 6 kap 1 § första stycket FAL om att ersättning bara betalas för att själva värdet av egendomen har minskat eller gått förlorat och inte heller harmonierar med den försäkringsrättsliga principen om att ett försäkringsfall inte ska medföra vinst för den försäkrade.s. 243
17.Sammanfattningsvis konstaterade domstolen att om det, såsom i det aktuella fallet, står klart att dagsvärdesförändringen är mindre än vad reparationskostnaden uppgår till, sätter dagsvärdesförändringen normalt ett tak för vilken ersättning som kan utgå. I det aktuella fallet fann domstolen inte någon anledning att göra avsteg från denna huvudregel. I sin tur fick detta till följd att den försäkrades krav på ersättning utöver de 37 400 kr som denne tilldömts av hovrätten och som motsvarade den minskning av den ifrågavarande bilens dagsvärde som uppkommit med anledning av försäkringsfallet, ogillades av Högsta domstolen.s. 243
18.I NJA 2019 s 1001 (Bilrånet II) har Högsta domstolen sålunda klarlagt innebörden av den minst sagt kryptiskt formulerade regeln beträffande värdering av delskada på egendom i 6 kap 2 § första stycket tredje meningen FAL. Föga överraskande har domstolen lagt fast att denna regel innebär att en försäkrad vars egendom åsamkats delskada kan äga rätt till ersättning motsvarande kostnaden för reparation men att sådan reparationskostnadsersättning som huvudregel inte tillåts överstiga den minskning av egendomens dagsvärde som uppkommit med anledning av försäkringsfallet. I fråga om vad som krävs för avsteg från denna huvudregel ger avgörandet dock inte någon som helst vägledning. I detta hänseende torde viss ledning emellertid kunna ges av rättspraxis på skadeståndsrättens område där motsvarande huvudregel lagts fast i NJA 1971 s 126 och avsteg gjorts vid skada på sällskapsdjur i NJA 2001 s 65 I–II och vid skada på en ekonomi- och stallbyggnad som nyttjades i verksamheten vid ett säteri i NJA 2016 s 945. 2.5 Felaktiga uppgifter vid skaderegleringen 7 kap 3 § FAL har följande lydelse: Om den försäkrade eller någon annan som begär ersättning av försäkringsbolaget efter ett försäkringsfall uppsåtligen eller av grov vårdslöshet oriktigt har uppgett eller förtigit eller dolt något av betydelse för bedömningen av rätten till ersättning från försäkringen, kan den ersättning som annars skulle ha betalats till honom sättas ned efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. I jämförelse med övriga regler om nedsättning av försäkringsersättning i FAL framstår denna regel som ovanligt öppen, såtillvida att den inte ger mer än utomordentligt begränsade direktiv beträffande vilka kriterier som ska beaktas vid bedömningen av huruvida nedsättning ska ske och vilken omfattning nedsättningen i så fall ska ha. Viss ledning ges naturligtvis i bestämmelsens förarbeten. Icke desto mindre har det under lång tid funnits behov av klargörande vägledning från Högsta domstolens sida.s. 243
19.I NJA 2021 s 159 (Den skadade husbilen) ges sådan vägledning. I detta fall hade en husbil totalförstörts vid en brand som ostridigt utgjorde försäkringsfall. Den försäkrade hade i ett tidigare skadeärende, som vid tidpunkten för branden ännu var pågående, lämnat felaktiga uppgifter beträffande tidpunkten för inträffandet av vissa plåtskador på bilen. Dessa felaktiga uppgifter vidhölls av den försäkrade efter branden. De felaktiga uppgifterna lämnades uppsåtligen och hade inte oväsentlig betydelse för omfattningen av den ersättning vartill den försäkrade ägde rätt. Prejudikatfrågan gällde hur en sådan felaktig uppgift påverkar försäkringsersättningens storlek när den försäkrade utgörs av en konsument.s. 244
20.Efter en allmän skildring av den tillämpliga bestämmelsen i 7 kap. 3 § FAL och de olika förhållanden som enligt förarbetena till FAL ska beaktas vid den föreskrivna skälighetsbedömningen uttalade Högsta domstolen att frågan om nedsättningens storlek av praktiska skäl ofta bör kunna göras på ett i viss mån schabloniserat sätt, närmare bestämt enligt följande: (a) Om de oriktiga uppgifterna lämnats av grov vårdslöshet kan det motivera att sätta ned ersättningen med en fjärdedel. (b) En motsvarande nedsättning (med en fjärdedel) kan vara befogad också vid uppsåt till att uppgifterna var oriktiga, om emellertid uppgifterna haft mindre betydelse i försäkringsärendet. (c) I övrigt kan en tumregel vara att uppsåtligt oriktiga uppgifter föranleder en nedsättning till hälften. (d) Om det finns något slag av försvårande omständigheter, exempelvis om det belopp som den försäkrade försökt få ut är avsevärt högre än det som vederbörande är berättigad till, kan det finnas fog för en nedsättning med tre fjärdedelar. (e) En nedsättning till noll kronor bör företrädesvis komma i fråga när den försäkrade har använt utstuderade metoder i syfte att vilseledande försäkringsbolaget, exempelvis genom att åberopa förfalskade handlingar eller att förmå tredje man att lämna felaktiga upplysningar.s. 244
21.Högsta domstolen tillade emellertid att en tillämpning av dessa tumregler alltid måste åtföljas av en avslutande bedömning av samtliga omständigheter, varvid även nedsättningens effekter för bland annat den försäkrade beaktas. Det tilläggs att slutresultatet då kan bli att en mera begränsad nedsättning än vad som följer av sagda tumregler bör komma i fråga.s. 245
22.Med sikte på det nu aktuella fallet konstaterade Högsta domstolen, i full enlighet med vad som redan framgått, att den försäkrade med uppsåt vidhållit de oriktiga uppgifterna vid regleringen av brandskadan, att dessa uppgifter varit av inte oväsentlig betydelse i försäkringsärendet samt att det i en sådan situation normalt finns skäl att sätta ned ersättningen till hälften. Till detta lade domstolen att storleken av den oriktiga utbetalning som de oriktiga uppgifterna hade kunnat medföra (40 000 kr (totalt 190 000 kr i stället för korrekta 150 000 kr)) inte kunde anses tala för ytterligare nedsättning. Inte heller hade några utstuderade metoder nyttjats för att vilseleda försäkringsgivaren. Även i övrigt saknades skäl som kunde motivera en nedsättning med mer än hälften. Avslutningsvis konstaterade domstolen att en nedsättning till hälften också vid en samlad bedömning av omständigheterna kunde anses som skälig. Försäkringsgivaren dömdes således att betala 75 000 kr, motsvarande hälften av de 150 000 kr som utgjorde full ersättning, till den försäkrade.s. 245
23.De under (a)–(e) presenterade schablonerna är onekligen klargörande. Även om Högsta domstolen framhåller att avvikelser kan motiveras av omständigheterna i det enskilda fallet får det anses plausibelt att dessa schabloner kommer att få mycket stor betydelse vid försäkringsbolagens tillämpning av 7 kap 3 § FAL.s. 245
24.I FAL återfinns, vid sidan av 7 kap 3 §, åtskilliga regler som på ett likartat sätt föreskriver att den ersättning som tillkommer den försäkrade kan sättas ned efter skälighet. Vad dessa regler mera exakt innebär i fråga om nedsättningens storlek i olika typfall är många gånger oklart. Det återstår att se huruvida NJA 2021 s 159 (Den skadade husbilen) utgör startpunkten för en rättsutveckling som innebär att Högsta domstolen, när tillfälle så småningom ges, väljer att föreskriva schabloner i fråga om nedsättningens storlek också med sikte på sådana andra skälighetsbaserade nedsättningsregler. Det kan inte råda någon tvekan om att en sådan utveckling i hög grad skulle öka möjligheten till att likartade fall bedöms på ett likartat sätt och således kunna bidra till ökad förutsägbarhet och rättssäkerhet på försäkringsavtalsrättens område. 2.6 Krav på att anspråk anmäls inom viss tid 2.6.1 Vad krävs för att den försäkrade ska anses ha anmält ett anspråk? I 8 kap 20 § tredje stycket FAL stadgas att det i avtal om företagsförsäkring får föreskrivas att den som gör gällande anspråk på försäkringsersättning måste anmäla detta inom viss tid, som dock måste ha viss angiven längd. I NJA 2019 s 136 (Kioskförsäkringen) klargör Högsta domstolen vad som krävs för att den försäkrade ska anses ha anmält ett anspråk på försäkringsersättning i den mening som avses i denna bestämmelse.s. 245
25.Efter att översiktligt ha redogjort för de olika regler som vid företagsförsäkring gäller i fråga om regleringen av försäkringsfall konstaterade Högsta domstolen att syftet med ett sådant fristvillkor som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL (andra stycket enligt i målet tillämplig äldre rätt) är att försäkringsgivarens betalningsskyldighet inte ska hållas svävande alltför länge. Mot denna bakgrund slog domstolen fast att en anmälan med anspråk på försäkringsersättning av i målet aktuellt slag inte behöver vara skriftlig. Inte heller behöver anspråket vara preciserat till visst belopp. Vad som krävs är endast att försäkringsgivaren fått de uppgifter som krävs för att denne ska kunna utreda och bedöma om inträffad skada omfattas av försäkringen och, om så är fallet, omfattningen av föreliggande ersättningsskyldighet. I normalfallet krävs således inte mer än att den försäkrade lämnat uppgifter som innebär att försäkringsbolaget dels kan identifiera försäkringstagaren och det ifrågavarande försäkringsavtalet, dels fått information om händelseförloppet samt om att försäkringstagaren till följd av detta vill ta försäkringen i anspråk.s. 246
26.I det aktuella fallet hade den försäkrades kiosk utsatts för rån varvid den försäkrade misshandlades, kiosken brandhärjades och varor skadades. Två dagar senare anmälde den försäkrade dessa händelser till försäkringsgivaren. Försäkringsgivaren besiktigade därefter lokalen och skadorna samt höll ett möte med den försäkrade. Den försäkrade ställde ombud för sig och sände in en fullmakt till försäkringsgivaren. Det förekom sedan ytterligare kontakter mellan parterna. Bland annat lämnade den försäkrade en fullmakt för försäkringsgivaren att hos myndigheter och kreditinstitut hämta in handlingar och uppgifter som kunde behövas för bedömningen av hans ersättningsanspråk. Mot bakgrund av dessa händelser, som ägde rum inom den föreskrivna sexmånadersfristen, ansåg Högsta domstolen att det måste ha stått klart för försäkringsgivaren att den försäkrade gjorde gällande anspråk på försäkringsersättning och att den försäkrade således kunde anses ha anmält sitt anspråk i rätt tid.s. 246
27.Det bör poängteras att de förhållandevis begränsade krav som enligt NJA 2019 s 136 (Kioskförsäkringen) ställs för att den försäkrade ska anses ha anmält sitt anspråk i den mening som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL, många gånger torde vara uppfyllda redan genom den underrättelse/anmälan om försäkringsfall som enligt 7 kap 1 § FAL initierar försäkringsgivarens så kallade skaderegleringsplikt och som enligt de allra flesta försäkringsvillkor ska göras inom viss kortare tid. Och om detta är fallet så behöver den försäkrade således inte göra något ytterligare för att också kravet på anmälan av anspråk i 8 kap 20 § tredje stycket FAL ska anses vara uppfyllt. I enlighet med vad som framhålls av Högsta domstolen innebär detta att fristvillkor av det slag som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL får självständig betydelse i endast de förhållandevis sällsynta fall där den försäkrade antingen inte lämnat någon underrättelse/anmälan om försäkringsfall eller där en sådan underrättelse/anmälan visserligen lämnats men inte ger vid handen att den försäkrade önskar ta försäkringen i anspråk eller på annat sätt inte lever upp till de av Högsta domstolen uppställda kraven. 2.6.2 I vilken utsträckning kan den försäkrades underlåtenhet att anmäla anspråk åberopas mot annan ersättningsberättigad? Innebörden av fristvillkor som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL är, i full enlighet med vad som redan framgått, att anspråk som inte anmälts till försäkringsgivaren inom föreskriven tid preskriberas. I ljuset härav aktualiseras en viktig fråga som gäller huruvida den försäkrades underlåtenhet att inom föreskriven tid anmäla anspråk med framgång kan åberopas av försäkringsgivaren mot inte endast den försäkrade, utan även annan som äger rätt till ersättning ur försäkringen, såsom exempelvis en skadelidande med direktkravsrätt enligt 9 kap 7 § FAL.s. 247
28.I NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring) hade ett konsultbolag vid namn Cremona utfört konsulttjänster på uppdrag av Skanska. Efter att Skanska hade krävt skadestånd på grund av fel i tjänsterna försattes Cremona i konkurs. Skanska riktade då, med stöd av 9 kap 7 § andra punkten FAL, sitt ersättningskrav direkt mot den försäkringsgivare som meddelat ansvarsförsäkring till förmån för Cremona. Försäkringsgivaren bestred kravet under åberopande av att Cremona inte anmält att bolaget ville utnyttja försäkringen inom sex månader räknat från mottagandet av Skanskas skadeståndskrav, vilket enligt ett fristvillkor av det slag som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL (andra stycket enligt i målet tillämplig äldre rätt) utgjorde en förutsättning för försäkringsskyddet.s. 247
29.Högsta domstolen uttalade att den mest närliggande tolkningen är att 8 kap 20 § FAL inte hindrar att ett villkor av det i målet aktuella slaget har verkan även mot en skadelidande tredje man, som efter den försäkrades konkurs gör gällande direktkrav. Till stöd härför uttalade domstolen att direktkravsrätten som utgångspunkt inte innebär att den skadelidande ska komma i bättre läge än den försäkrade. Till detta lade domstolen att 1 kap 6 § andra stycket FAL inte ger något stöd för att den skadelidande ska ställas bättre än den försäkrade beträffande fristvillkor av det slag som avses i 8 kap 20 § FAL. Försäkringsgivaren kunde således villkora sitt ansvar på det sätt som gjorts gällande med verkan mot inte enbart den försäkrade (Cremona) utan också skadelidande tredje man (Skanska). Vidare konstaterade domstolen att den i målet aktuella avtalsbestämmelsen skulle tolkas i ljuset av 8 kap 20 § FAL och sålunda anses innebära att försäkringsgivaren gjort bruk av den möjlighet som lagen ger att med verkan även mot den som på grund av den försäkrades konkurs var direktkravsberättigad (Skanska) villkora skyldigheten att utge försäkringsersättning av att uppkommande försäkringskrav anmäls inom den föreskrivna fristen. Då någon sådan anmälan inte gjorts blev resultatet att Skanskas talan ogillades.s. 248
30.Avgörande för utgången i detta fall blev således att direktkravsrätten utgör en subrogationsrätt, innebärande att den skadelidande övertar den försäkrades rätt och således inte kan ha en vare sig bättre eller sämre rätt än denne. Genom senare lagstiftning har emellertid implikationerna av detta fall i viss mån begränsats. I 8 kap 20 § fjärde stycket FAL föreskrivs numera att bland annat fristvillkor av det slag som var aktuellt i 2017 års fall inte påverkar en skadelidandes rätt att rikta direktkrav mot försäkringsbolaget enligt 9 kap 7 § första stycket första punkten FAL, det vill säga när direktkravsrätten grundar sig på att fråga är om obligatorisk ansvarsförsäkring. Vid direktkrav på annan grund är lagstiftningen däremot oförändrad, med följd att NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring) alltjämt gör det möjligt för försäkringsgivare att med framgång göra invändningar om att rätten till försäkringsskydd preskriberats på grund av att den försäkrade inte iakttagit fristvillkor av det slag som avses i 8 kap 20 § tredje stycket FAL.s. 248
31.I NJA 2019 s 788 (Dubbelförsäkringen) hade två personer vid olika tidpunkter skadats när de blivit påkörda av spårvagnar i Göteborg. Vid tidpunkten för båda dessa olyckor hade Göteborgs spårvägar ansvarsförsäkring hos två olika försäkringsgivare (Försäkringsgivare 1 respektive 2). Försäkringarna avsåg samma intresse och omfattade samma skador.s. 249
32.Göteborgs Spårvägar anmälde skadefallen till och erhöll ersättning från Försäkringsgivare 1. Därefter riktade Försäkringsgivare 1 ett krav på ersättning till Försäkringsgivare 2, under åberopande av fördelningsregeln i 6 kap 4 § tredje meningen FAL (som enligt 8 kap 18 § FAL äger tillämpning också när det, såsom i det aktuella fallet, är fråga om företagsförsäkring). Försäkringsgivare 2 bestred kravet och anförde till stöd härför att villkoren för den utställda försäkringen föreskrev att anspråk på ersättning skulle framställas inom viss tid, att Göteborgs spårvägar inte framställt något anspråk inom föreskriven tid samt att detta enligt sagda villkor medför att rätten till ersättning gått förlorad.s. 249
33.Frågan i målet gällde således huruvida det förhållandet att Göteborgs spårvägar inte i tid hade framställt något anspråk på försäkringsersättning till Försäkringsgivare 2 medför att Försäkringsgivare 1 är förhindrad att kräva att Försäkringsgivare 2 delar ansvarigheten i enlighet med 6 kap 4 § tredje meningen FAL.s. 249
34.Högsta domstolen konstaterade att 6 kap 4 § tredje meningen FAL föreskriver att fördelning ska ske efter förhållandet mellan respektive försäkringsgivares ansvarsbelopp, det vill säga de ersättningsbelopp med vilka respektive försäkringsgivare skulle ha svarat, med hänsyn till försäkringsavtalet och lagens regler om hur försäkringsersättningen ska beräknas, inklusive förekommande regler om nedsättning av försäkringsersättningen. Icke desto mindre ansåg Högsta domstolen att ansvarigheten i det aktuella fallet skulle fördelas mellan Försäkringsgivare 1 och Försäkringsgivare 2, trots att Göteborgs Spårvägar inte inom föreskriven tid hade framställt något anspråk på försäkringsersättning till Försäkringsgivare 2. Till stöd härför åberopade domstolen att det grundläggande syftet med fördelningsregeln i 6 kap 4 § tredje meningen FAL är att åstadkomma en rättvis fördelning när en risk som försäkrats hos flera försäkringsgivare har realiserats men bara en av försäkringsgivarna har betalat ut ersättning, eftersom den försäkrade valt att kräva just den försäkringsgivaren. I lagstiftningen ligger således, enligt Högsta domstolens förmenande, att rätten för den försäkringsgivare som har betalat ut ersättning att rikta krav mot den andra försäkringsgivaren inte kan hänga på vilka åtgärder den försäkrade väljer att vidta i förhållande till den senare. En annan tillämpning av fördelningsregeln, där den försäkrades åtgärder efter försäkringsfallet ges avgörande betydelse, skulle leda till en nyckfull fördelning av kostnaden för försäkringsfallet och således vara i strid med lagstiftningens tydliga ändamål.s. 249
35.I ljuset av det ovan behandlade rättsfallet NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring), där direktkrav med stöd av 9 kap 7 § första stycket andra punkten FAL ogillades på grund av ett den försäkrade underlåtit att i rätt tid framställa sitt anspråk och därmed gått miste om sitt försäkringsskydd, kan Högsta domstolens bedömning i NJA 2019 s 788 (Dubbelförsäkringen) vid en första anblick måhända framstå som överraskande. Vid en närmare analys framträder emellertid att emedan direktkravsrätten enligt 9 kap 7 § första stycket FAL utgör en subrogationsrätt, med följd att den skadelidande inte kan komma i bättre läge än den försäkrade så är den rätt till ersättning som kan tillkomma en försäkringsgivare enligt fördelningsregeln i 6 kap 4 § tredje meningen FAL av mera självständigt slag. Att det finns utrymme för divergerande bedömningar är mot denna bakgrund tydligt.s. 250