1 · Allmänna regler och principer

1.I detta avsnitt behandlas rättspraxis beträffande försäkringsrättsliga frågeställningar som är avhängiga regler och principer som är av allmän natur, såtillvida att de inte återfinns i lagstiftning som specifikt tar sikte på försäkring. I det följande behandlas sålunda rättsfall beträffande tolkning av försäkringsvillkor (avsnitt 1.1), rådande möjlighet att förbjuda en försäkringsgivare att använda försäkringsvillkor som bedöms vara oskäliga (avsnitt 1.2) samt vissa frågor om bevisbörda och beviskrav (avsnitt 1.3). 1.1 Tolkning av försäkringsvillkor Inte mindre än fyra refererade avgöranden från Högsta domstolen under den här aktuella perioden gäller tolkning av försäkringsvillkor. I tre av dessa avgöranden har Högsta domstolen gjort generella uttalanden beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor. Dessa uttalanden behandlas i nästföljande avsnitt (1.1.1). I det därefter följande avsnittet (1.1.2) refereras vart och ett av de fyra avgörandena med inriktning på den konkreta tolkningsfråga vartill Högsta domstolen hade att ta ställning och de tolkningsfaktorer som blev utslagsgivande i respektive fall. 1.1.1 Generella uttalanden I NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) gjorde Högsta domstolen, under rubriken ”Utgångspunkter för bedömningen”, följande generella uttalande beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor: Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor av standardkaraktär ska hänsyn tas till ordalydelsen, villkorets syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt och gängse praxis. Det ska också bedömas vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering, där någon gång dispositiv rätt kan ge vägledning. Först om något resultat inte kan uppnås med hjälp av sådana kriterier, finns det anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper. Detta uttalande ansluter på ett tydligt sätt till de likartade uttalanden som Högsta domstolen sedan 2001 gjort i ett flertal domar beträffande tolkning av försäkringsvillkor. Det enda nya utgörs av det närmast självklara påpekandet om att dispositiv rätt någon gång kan ge vägledning i fråga om vad som sakligt sett utgör en förnuftig och rimlig reglering.s. 227

2.I NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) återfinns ytterligare ett generellt inriktat uttalande, som tar sikte på tillvägagångssättet vid den språkliga tolkningen av det omtvistade villkorets ordalydelse. Uttalandet har följande lydelse: Tolkningen av ordalydelsen får göras utifrån lydelsen av villkoret i objektiv mening och med utgångspunkt från textens normala språkliga betydelse. Vid tolkningen bör det aktuella villkoret läsas tillsammans med avtalets övriga villkor. En lämplig avvägning mellan eventuella motstående intressen kan också vara påkallad. De två inledande meningarna i detta uttalande måste anses vara utan nyhetsvärde. Sedan tidigare visste vi nämligen att den språkliga tolkningen är objektivt inriktad, såtillvida att den syftar till att fastställa textens normala språkliga betydelse samt att det aktuella villkoret härvid inte ska läsas isolerat utan mot bakgrund av avtalets systematik och dess övriga innehåll. Det därpå följande uttalandet om att en lämplig avvägning mellan eventuella motstående intressen kan vara påkallad är något svårtolkat. Menar domstolen att en sådan avvägning ska ske redan vid den språkliga tolkningen? Eller menar domstolen att en sådan avvägning ska ske i ett senare skede av tolkningsprocessen? I det förstnämnda fallet framstår uttalandet som i viss mån kontroversiellt eftersom det i så fall medför att tolkningen av ordalydelsen kan påverkas av också annat än ordalydelsens språkliga innebörd. Av allt att döma ligger därför den senare tolkningen av Högsta domstolens nu ifrågavarande uttalande, som fullt ut harmonierar med vad som sedan tidigare följer av gängse principer för tolkning av försäkringsvillkor, närmare till hands.s. 228

3.I NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) återfinns under rubriken ”Allmänt om ansvarsförsäkring och tolkning av sådana försäkringsavtal” ett uttalande med följande lydelse: Vid tolkning av ett försäkringsvillkor av standardkaraktär, exempelvis i en ansvarsförsäkring, ska hänsyn tas till ett antal faktorer. Vissa av dessa är typiska just för försäkringsavtal. Andra faktorer är sådana som har betydelse generellt vid tolkning av villkor av standardkaraktär. Det centrala är ofta det omtvistade villkorets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, kan ledning sökas i systematiken och de övriga försäkringsvillkoren. Också andra faktorer kan ha betydelse, exempelvis villkorets syfte i den mån ett sådant går att utröna och vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Detta uttalande avviker i viss mån från tidigare uttalanden, främst genom framhävandet av ordalydelsen som anges vara det centrala. I strid med vad som uttalats i NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) antyds rent av att systematik och övriga villkor ska beaktas endast om ordalydelsen inte ger ledning. Att det inte varit Högsta domstolens avsikt att på detta sätt uttala sig beträffande de olika tolkningsfaktorernas inbördes förhållande görs emellertid klart i nästföljande punkt, som har följande lydelse: Flera faktorer ska således beaktas vid tolkningen av försäkringsvillkor. Vilken eller vilka tolkningsfaktorer som ska vara utslagsgivande kan inte anges generellt, utan får avgöras utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet. Även om Högsta domstolen i NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) valt att uttrycka sig på ett sätt som i viss mån avviker från tidigare uttalanden är det således förhållandevis tydligt att syftet ingalunda varit att modifiera domstolens tidigare uttalanden. Inte minst gäller detta mot bakgrund av att 2018 års uttalanden åtföljs av hänvisningar till såväl NJA 2001 s 750 (Självrisken) som NJA 2006 s 53, NJA 2013 s 253 (BWE:s rättsskyddsförsäkring) och NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen).s. 229

4.Avslutningsvis ska i detta sammanhang nämnas att Högsta domstolen i NJA 2019 s 638 II (Connecta), under rubriken ”Allmänna tolkningsprinciper” gjorde ett generellt uttalande beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor med följande lydelse: Det centrala vid tolkning av försäkringsvillkor är ofta det omtvistade villkorets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, kan ledning sökas i systematiken och de övriga försäkringsvillkoren. Också andra faktorer kan ha betydelse, exempelvis villkorets syfte i den mån ett sådant går att utröna och vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Att detta uttalande i allt väsentligt motsvarar vad Högsta domstolen uttalade i NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) är tydligt. Helt följdriktigt återfinns också en hänvisning till detta avgörande.s. 229

5.Härutöver gör domstolen ett något mera specifikt inriktat uttalande, som har följande lydelse: När det — som i det förevarande fallet — är fråga om en obligatorisk ansvarsförsäkring, kan det finnas anledning till en avtalstolkning som är till de skadelidandes fördel. Inte heller detta uttalande kan emellertid sägas tillföra något nytt. Att det faktum att den omtvistade försäkringen utgörs av en obligatorisk ansvarsförsäkring kan utgöra en faktor som talar för tolkning till förmån för den skadelidande följer av såväl NJA 2009 s 355 och NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring), vartill domstolen helt följdriktigt hänvisar.s. 230

6.Sammantaget kan det konstateras att Högsta domstolen i såväl NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) som NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) och NJA 2019 s 638 II (Connecta) valt att göra vissa generella uttalanden beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor. Även om domstolens uttalanden i NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) och NJA 2019 s 638 II (Connecta) formulerats på ett sätt som i viss mån avviker från dess uttalande i NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) och ett flertal tidigare avgöranden har det av allt att döma inte varit Högsta domstolens avsikt att vare sig ta avstånd från eller att på något mera påtagligt sätt vidareutveckla vad som tidigare uttalats. 1.1.2 Konkreta tolkningsfrågor och utslagsgivande faktorer I NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) hade en kommun tecknat en försäkring som omfattade ”ansvarsskador som inträffar under den tid försäkringen är i kraft (försäkringstiden)”. Försäkringen gällde mellan den 1 januari 2002 och den 31 december 2009. Målet gällde rena förmögenhetsskador som uppkommit inom ramen för två helt skilda ärenden — bygglovsärendet och särskoleärendet. I bygglovsärendet hade kommunen beviljat bygglov 2008. Därefter uppfördes byggnaden. Efter att bygglovet överklagats upphävdes det genom en dom som vann laga kraft 2012. Fastighetsägaren tvingades riva byggnaden. I särskoleärendet hade kommunen 2002 fattat beslut om att en elev skulle placeras i särskola. Under 2005 började eleven i särskolan. 2010 framkom att beslutet om placering i särskola var felaktigt. I syfte att hämta igen förlorad utbildning ansökte eleven om studielån som beviljades 2011. Ägaren till byggnaden och eleven framställde skadeståndskrav mot kommunen som i sin tur vände sig till försäkringsgivaren med krav på försäkringsskydd. Försäkringsgivaren invände att de rena förmögenhetsskadorna hade inträffat efter försäkringstidens utgång, närmare bestämt vid den tidpunkt då bygglovet upphävdes genom lagakraftvunnen dom respektive den tidpunkt då eleven beviljades studielån. Kommunen vidhöll emellertid sitt krav under åberopande av att skadan i bygglovsärendet inträffat redan i samband med att byggnaden uppfördes, att skadan i särskoleärendet inträffat redan när eleven placerades i särskolan samt att den ifrågavarande försäkringen varit i kraft vid båda dessa tidpunkter.s. 230

7.Mot bakgrund av de generella uttalanden beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor som behandlats i föregående avsnitt lade domstolen fast att en ren förmögenhetsskada från ett språkligt perspektiv kan anses inträffa ”när den skadegörande handlingen drabbar den skadelidandes ekonomiska ställning”, det vill säga ”när de förmögenhetspåverkande omständigheterna är för handen, oavsett om dessa då är synbara för omvärlden”. Att skadan upptäcks, bekräftas eller preciseras till sitt belopp först senare skulle alltså inte anses ha någon betydelse för bedömningen av om den har inträffat. Enligt Högsta domstolen fick en sådan tolkning även stöd av att den ifrågavarande bestämmelsen bland annat måste anses syfta till att göra det möjligt för den försäkrade att ta del av försäkringsgivarens vid ansvarsförsäkring sedvanliga åtagande om att hantera framställda krav på skadestånd, något som många gånger inte skulle vara möjligt för det fall att skada inte skulle anses inträffa förrän vid en senare tidpunkt.s. 231

8.Efter att även ha konstaterat att någon branschsedvänja inte kunde anses föreligga i fråga om när en ren förmögenhetsskada ska anses ha inträffat övergick Högsta domstolen till att konkret ta ställning till de båda i målet aktuella skadorna. Skadan i bygglovsärendet hade enligt Högsta domstolen sin orsak i kommunens — som det senare visade sig oriktiga — beslut att bevilja bygglov. Fastighetsägaren inrättade sig efter beslutet och byggnationen innebar att denne förbrukade medel för att uppföra en byggnad som sedermera måste rivas och som alltså saknade värde. I samband med byggnationen påverkades således den skadelidandes ekonomiska ställning med följd att skada i försäkringsvillkorens mening inträffade. Att skadan upptäcktes och bekräftades först i ett senare skede, närmare bestämt när det förelåg en lagakraftvunnen dom, hade enligt domstolens förmenande inte någon betydelse. Skadan i särskoleärendet hade enligt Högsta domstolen sin orsak i kommunens — som det senare visade sig oriktiga — beslut att placera eleven i särskola. Eleven inrättade sig efter beslutet och genomförde sin skolgång i särskola och gick därmed miste om adekvat utbildning under åren 2005–2012, vilket enligt Högsta domstolen kunde föranleda ersättning för ren förmögenhetsskada. Skadan kunde enligt Högsta domstolen anses ha inträffat fortlöpande, allteftersom eleven var placerad i särskolan. Att skadan upptäcktes och bekräftades först i ett senare skede, närmare bestämt när det 2010 konstaterades att eleven inte borde vara placerad i särskola, hade enligt domstolens förmenande inte någon betydelse. Vid dessa förhållanden konstaterade Högsta domstolen att de båda i målet aktuella skadorna inträffat under försäkringstiden och att kommunen således ägde rätt till försäkringsskydd.s. 231

9.I NJA 2018 s 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) hade en konsult på uppdrag av en entreprenör tagit fram konstruktionsritningar avseende en byggnad som entreprenören i sin tur åtagit sig att uppföra. Under entreprenadtiden uppdagades att det förelåg fel i konstruktionsritningarna. På grund av felen behövde vissa kompletterande arbeten utföras med följd att entreprenören inte kunde avlämna entreprenaden i rätt tid. Till följd av förseningen var entreprenören skyldig att utge förseningsvite till sin beställare. Efter att ha utgivit vitet riktade entreprenören ett krav på skadestånd med motsvarande belopp mot konsulten. Konsulten anmälde i sin tur skadan till det försäkringsbolag i vilket denne tecknat ansvarsförsäkring. Frågan i målet gällde huruvida skadan kunde anses falla utanför det föreliggande försäkringsskyddet med stöd av en avtalsbestämmelse som lade fast att försäkringen inte omfattade ”böter, vite eller straffskadestånd … såvida det inte är fråga om sådan skadeståndsskyldighet som bortsett från benämningen böter, vite eller straffskadestånd omfattas av denna försäkring”.s. 232

10.Den i målet aktuella tolkningsfrågan gällde således huruvida den citerade undantagsbestämmelsen tog sikte på enbart viten som den försäkrade vore skyldig att utge till sin kontraktspart eller därutöver krav på skadestånd som riktas mot den försäkrade men som återspeglar viten som utgivits i tidigare kontraktsled.s. 232

11.Enligt Högsta domstolen kunde ordalydelsen i den ifrågavarande bestämmelsens första led (att försäkringen inte omfattar vite) inte anses ge något svar på denna fråga. En läsning mot bakgrund av bestämmelsens andra led (att undantaget inte gäller sådan skadeståndsskyldighet som bortsett från benämningen vite omfattas av försäkringen) samt av de försäkringsvillkor som anger vad den ifrågavarande försäkringen faktiskt omfattar kunde däremot anses ge stöd för att det ifrågavarande undantaget endast tog sikte på viten som den försäkrade vore skyldig att utge till sin kontraktspart.s. 232

12.I motsatt riktning anförde Högsta domstolen att det framstod som möjligt och kanske till och med troligt att syftet med det ifrågavarande undantaget var att försäkringen inte ska omfatta krav på skadestånd som riktas mot den försäkrade men som återspeglar viten som utgivits i tidigare kontraktsled. När ordalydelsen (i ljuset av avtalets övriga innehåll) såsom i det aktuella fallet ger stöd för den tolkning som förespråkas av den försäkrade borde det emellertid enligt Högsta domstolens uppfattning krävas skäl av viss tyngd för att ändå tolka villkoret i enlighet med dess förmodade syfte.s. 233

13.Några sådana tungt vägande skäl till stöd för en extensiv tolkning av det ifrågavarande undantagsvillkoret förelåg emellertid inte. Tvärt om framhöll Högsta domstolen att en sådan tolkning skulle medföra ett begränsat försäkringsskydd med följd att en teknisk konsult som ingått ett avtal baserat på ABK 09 i vissa fall skulle sakna försäkring som täcker dennes kontraktuella ansvar samt att detta kan utgöra ett väsentligt avtalsbrott. Av sådana skäl ansåg domstolen att en förnuftig och rimlig innebörd av regleringen kunde anses vara att den inte innebär ett sådant inskränkt försäkringsskydd.s. 233

14.Vid en sammanvägd bedömning ansåg således Högsta domstolen att det ifrågavarande undantagsvillkoret, trots dess nyss nämnda förmodade syfte, skulle anses ta sikte på enbart viten som den försäkrade vore skyldig att utge till sin kontraktspart. Sagda undantag ägde således inte tillämpning, med följd att den inträffade skadan omfattades av försäkringsskyddet.s. 233

15.I NJA 2019 s 638 II (Connecta) gällde en av huvudfrågorna innebörden av bestämmelser i olika versioner av en försäkringsgivares villkor för ansvarsförsäkring för försäkringsförmedlare, som alla föreskrev att försäkringsgivaren inte hade något ansvar gentemot försäkrad för skada som denne orsakat med uppsåt eller genom grov vårdslöshet. I mera konkret hänseende var det fråga om huruvida dessa villkor kunde göras gällande gentemot inte endast den försäkrade utan även skadedrabbade tredje män med direktkravsrätt.s. 233

16.Mot bakgrund av de generella uttalanden beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor som behandlats i föregående avsnitt lade Högsta domstolen fast att de aktuella försäkringarna utgjordes av obligatoriska ansvarsförsäkringar med syfte att skydda försäkringsförmedlarens kunder vid skadefall och att det vid detta förhållande måste ställas höga krav avseende klarhet och precision på en bestämmelse som begränsar detta skydd. I ljuset härav konstaterade domstolen att ingen av de ifrågavarande undantagsbestämmelsernas ordalydelse kunde anses ge explicit stöd för att en skadelidande tredje man saknar försäkringsskydd för det fall att försäkringsförmedlaren orsakat skada uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Redan dessa förhållanden kunde enligt domstolen anses tala för att undantagsbestämmelserna inte kunde göras gällande gentemot skadelidande tredje män. Till stöd för en sådan tolkning anförde domstolen härutöver att avtalets övriga innehåll, närmare bestämt försäkringsvillkorens bestämmelser om återkravsrätt för försäkringsgivaren gentemot försäkrad som orsakat skada med uppsåt eller genom grov vårdslöshet, närmast kunde anses bygga på förutsättningen att försäkringsgivaren skulle ha ett ansvar gentemot den skadelidande i fall av uppsåtligt eller grovt vårdslöst orsakande av skada från den försäkrades sida.s. 233

17.Slutsatsvis konstaterade Högsta domstolen, under hänvisning till nu nämnda tolkningsfaktorer, att de i målet aktuella undantagsvillkoren inte kunde göras gällande mot skadedrabbade tredje män med direktkravsrätt.s. 234

18.Avslutningsvis ska i nu aktuellt sammanhang i korthet nämnas NJA 2017 s 601 (Cremonas ansvarsförsäkring). I detta fall uttalade Högsta domstolen att ett försäkringsvillkor, som ger uttryck för att den som vill nyttja försäkringen måste anmäla detta inom sex månader från det att ett krav på skadestånd framställts och att försäkringsgivaren i annat fall vore fri från sina åtaganden, skulle tolkas i ljuset av 8 kap 20 § FAL (i dess lydelse före den 1 januari 2015). På ett mera generellt plan torde uttalandet kunna sägas ge stöd för den föga kontroversiella uppfattningen att försäkringsvillkor som utformats med en regel i FAL som förlaga ska tolkas i enlighet med sagda lagregel. 1.2 Förbud mot oskäliga försäkringsvillkor Oskäliga försäkringsvillkor kan som bekant göras till föremål för förbud med stöd av 3 § AVLK. I NJA 2020 s 1025 (Mobilförsäkringen) hade Högsta domstolen att ta ställning till en talan om sådant förbud. Närmare bestämt var det fråga om en undantagsbestämmelse i villkoren för en försäkring avseende mobiltelefoner och surfplattor med följande lydelse: [Försäkringen] täcker inte skador, stöld eller förlust som; … - uppkommit då du inte haft uppsikt över din mobil/surfplatta i fordon, på allmän plats eller i allmän lokal. Enligt Högsta domstolen kunde denna bestämmelse anses innehålla ett handlingsdirigerande moment som stod i strid med den tvingande regeln i 4 kap 11 § FAL. Och på den grunden kunde bestämmelsen anses vara oskälig i den mening som avses i 3 § AVLK, med följd att försäkringsgivaren vid vite förbjöds att framgent använda denna eller väsentligen samma bestämmelse.s. 234

19.I nu aktuellt avseende tillför detta avgörande inte någon ny kunskap. Att försäkringsvillkor som strider mot tvingande regler i FAL är oskäliga i den mening som avses i 3 § AVLK och på den grunden förbjudas klargjordes redan i MD 2011:21. 1.3 Bevisbörda och beviskrav I NJA 2017 s 642 (Bilrånet) hade den försäkrade yrkat ersättning ur en konsumentförsäkring under påstående om att hon av en okänd person blivit frånhänd sin personbil och viss egendom som fanns i bilen genom rån. Högsta domstolen konstaterade att den försäkrade hade bevisbördan för det påstådda händelseförloppet och att prejudikatfrågan gällde vilket beviskrav som skulle tillämpas vid bedömningen av huruvida den försäkrade fullgjort sin bevisskyldighet. Domstolen tog fasta på att den försäkrade enligt egen uppgift varit närvarande när rånaren tillgripit bilen. Vid detta förhållande ansåg domstolen att det inte kunde anses föreligga sådana bevissvårigheter som motiverar att det särskilt låga beviskrav som uppställdes i NJA 1984 s 501 I och II (De utbrända bilarna) (som innebär ett krav på att det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet) skulle anses tillämpligt. För att beviskravet skulle anses uppfyllt skulle det i stället, och i linje med Högsta domstolens bedömning i NJA 2006 s 721, krävas att den försäkrade kunde göra det klart mera sannolikt att hon frånhänts sin bil olovligen genom rån än att bilen undanskaffats med hennes lov.s. 235

20.I NJA 2021 s 983 (Bilbranden i Sollentuna) begärde den försäkrade ersättning ur en konsumentförsäkring för brandskada på en försäkrad bil. Enligt gällande villkor omfattade försäkringen skada genom brand som anlagts av tredje man. Avgörande för den försäkrades rätt till ersättning ur försäkringen var således om det var den försäkrade som anlagt branden eller inte. Prejudikatfrågorna gällde vilken av parterna som har bevisbördan i detta avseende och vilket beviskrav som äger tillämpning.s. 236

21.Högsta domstolen konstaterade att det i doktrinen gjorts gällande att försäkringstagaren har bevisbördan för omständigheter som medför att ett så kallat omfattningsvillkor äger tillämpning (och att försäkringsfall således föreligger) medan försäkringsgivaren har bevisbördan för förhållanden som medför att ett undantagsvillkor är tillämpligt (med följd att rätt till ersättning ur försäkringen inte föreligger). Vidare konstaterades att bevisbördan oftast placerats på detta sätt i rättspraxis men att denna praxis likväl inte kan anses ge stöd för en sådan, närmast schematisk, regel. Snarare får Högsta domstolen i de tidigare avgörandena anses ha tagit ställning till bevisbördans placering för vissa typfall med tillämpning av allmänna bevisrättsliga principer och med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall.s. 236

22.Vidare inger det enligt Högsta domstolen betänkligheter att låta uppdelningen i omfattningsvillkor och undantagsvillkor vara styrande för bevisbördans placering. Ett skäl härtill anges vara att det kan vara svårt att avgöra hur ett villkor ska klassificeras. Ett annat att det oftast är möjligt för försäkringsgivaren att vid utformningen av villkoren välja om en viss ansvarsbegränsning ska konstrueras som en omfattningsbestämmelse eller som ett undantag. Fördelningen av bevisbördan riskerar därmed att i praktiken i alltför hög grad avgöras av ordvalen i det enskilda försäkringsavtalet. Av dessa skäl bör en sådan schematisk princip om bevisbördans placering, som utgår från distinktionen mellan omfattningsvillkor respektive undantagsvillkor, inte vara avgörande för bevisbördans placering. I stället ska bevisbördan placeras med hänsyn till sådana omständigheter som normalt tillmäts betydelse i detta sammanhang, såsom parternas möjligheter att säkra bevisning och intresset av att den materiella rätten får genomslag. Vid en sådan bedömning bör det i normalfallet vara försäkringsbolaget som har bevisbördan för att den försäkrade uppsåtligen har orsakat den skada på ett motorfordon som denne begär ersättning för. Och detta bör gälla oavsett om det aktuella försäkringsvillkoret är utformat som ett omfattningsvillkor eller som en undantagsbestämmelse. Till stöd härför åberopas att försäkringsgivaren normalt har betydligt bättre möjligheter att utreda skador på försäkrad egendom samt att en placering av bevisbördan på försäkringsgivaren harmonierar med FAL:s karaktär av skyddslagstiftning för försäkringstagare och särskilt konsumenter och dessutom stämmer överens med hur bevisbördan fördelas i andra liknande sammanhang, inte minst vid en tvist om en försäkringsgivares rätt att säga uppförsäkringen i förtid när det görs gällande att försäkringstagaren uppsåtligen har framkallat försäkringsfall.s. 236

23.I fråga om beviskravet hänvisade Högsta domstolen till NJA 1990 s 93 (Husbranden i Bara), som ger uttryck för att detta krav, när det är fråga om brand i byggnad, inte borde avvika från det krav som normalt uppställs i tvistemål. Domstolen tillade att det inte finns tillräckliga skäl för att i detta avseende behandla brand i motorfordon på annat sätt. Enligt Högsta domstolen bör det alltså även i sådana fall åligga försäkringsgivaren att visa att försäkringstagaren uppsåtligen orsakat den brand som denne begärt ersättning för.s. 237

24.Sammanfattningsvis lade Högsta domstolen fast att den i målet aktuella försäkringsgivaren, för att undkomma ersättningsansvar, hade att visa att den aktuella branden uppsåtligen orsakats av den försäkrade.s. 237

25.I såväl NJA 2017 s 642 (Bilrånet) som NJA 2021 s 983 (Bilbranden i Sollentuna) var det, i enlighet med vad som redan framgått, fråga om bevisbörda och beviskrav beträffande omständigheter med betydelse för den försäkrades rätt till ersättning. I NJA 2020 s 115 (De försvunna korna) aktualiserades på motsvarande sätt frågor beträffande bevisbörda och beviskrav. Denna gång var det emellertid fråga om omständigheter med betydelse för försäkringsgivarens rätt att säga upp en försäkring i förtid. I 2020 års fall hade en lantbrukare anmält till polisen att ungefär 70 kor hade stulits under en och samma natt. Lantbrukaren kontaktade också sin försäkringsgivare, enligt egen uppgift för att efterhöra om stölden omfattades av gällande lantbruksförsäkring. Försäkringsgivaren registrerade en skadeanmälan i sitt datasystem och sände en pappersblankett för anmälan av skada till lantbrukaren. Blanketten återsändes inte till försäkringsgivaren. Med anledning av lantbrukarens polisanmälan inleddes en förundersökning som resulterade i en misstanke om att försäkringsfall inte inträffat, utan att det i stället var fråga om ett försök till försäkringsbedrägeri från lantbrukarens sida. Sedermera väcktes åtal mot lantbrukaren för försök alternativt förberedelse till grovt bedrägeri. Lantbrukaren förnekade gärningen.s. 237

26.Innan tingsrätten prövat åtalet beslutade försäkringsgivaren att omedelbart säga upp lantbrukarens försäkring. Grunden för uppsägningen var att lantbrukaren hade lämnat oriktiga uppgifter och att försäkringsgivaren därför inte hade något förtroende för denne.s. 238

27.Tingsrätten ogillade emellertid åtalet mot lantbrukaren. Efter att domen vunnit laga kraft väckte lantbrukaren talan och yrkade fastställelse av att försäkringsgivaren, genom att utan rätt därtill säga upp försäkringen, ådragit sig skadeståndsansvar.s. 238

28.Högsta domstolen konstaterade att den ifrågavarande försäkringen utgjorde en företagsförsäkring, att försäkringsgivarens rätt till förtida uppsägning regleras i 8 kap 6 § FAL, att en giltig grund för uppsägning kan vara att försäkringstagaren väsentligt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsgivaren samt att ett sådant åsidosättande kan vara för handen om denne lämnar vilseledande uppgifter vid skaderegleringen. Avgörande för utgången i målet blev således huruvida lantbrukaren vid sin kontakt med försäkringsgivaren hade lämnat vilseledande uppgifter eller inte.s. 238

29.Därmed aktualiserades frågor beträffande bevisbörda och beviskrav. Enligt Högsta domstolen skulle bevisbördan för de omständigheter som ger försäkringsgivaren rätt till förtida uppsägning åvila försäkringsgivaren. Och beviskravet skulle, vid ett påstående om oriktiga uppgifter av i målet aktuellt slag, ligga på den nivå som vanligtvis tilllämpas i tvistemål, det vill säga visat eller styrkt.s. 238

30.Mot denna bakgrund konstaterade Högsta domstolen att den genomförda förundersökningen inte i sig kunde anses visa att oriktiga uppgifter lämnats. Till detta lade domstolen att den utredning som lantbrukaren lagt fram kunde anses tala för att det varit möjligt att på förhållandevis kort tid lasta ett stort antal kor på en lastbil. Vid detta förhållande ansågs försäkringsgivaren inte ha visat att lantbrukaren väsentligt åsidosatt sina förpliktelser mot försäkringsgivaren genom att lämna oriktiga uppgifter om att korna stulits. Försäkringsgivaren hade således inte rätt att på den grunden säga upp försäkringen i förtid. Inte heller hade någon annan grund för uppsägningen visats föreligga.s. 238