1 · Inledning

1.Genom plenumavgörandet HFD 2022 ref. 10 slog (en förvisso djupt oenig) Högsta förvaltningsdomstol fast att ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader som framställs i förvaltningsprocessen ska avvisas. Givet att förvaltningsprocesslagen saknar särskilda kostnadsregler ansåg nämligen HFD:s majoritet att det ”inte har varit meningen” att förvaltningsdomstolarna ska ta ställning till frågor om rättegångskostnader. Därmed upprätthöll domstolen status quo, innebärande att kostnader som uppstår i ett förvaltningsmål — oavsett omständigheterna i målet — ska ”kvittas” mellan parterna.s. 174

2.Det aktuella avgörandet har blivit föremål för flera kritiska rättsfallskommentarer, bl.a. av justitierådet Margit Knutsson (som tillhörde minoriteten). I sin artikel gör Knutsson gällande att en domstol bara kan avvisa ett framställt yrkande om det finns ett konkret hinder mot att detta prövas. Något sådant hinder — som medför att förvaltningsdomstolarna skulle vara förhindrade att ta ställning till ett kostnadsyrkande — finns enligt Knutsson inte. Jag delar denna uppfattning.s. 174

3.Förvisso saknar förvaltningsprocesslagen, till skillnad från rättegångsbalken, uttryckliga regler om hur rättegångskostnader ska hanteras och fördelas mellan parterna i målet. Detta förhållande utgör dock, enligt min mening, inte något hinder mot att pröva ett yrkande om ersättning för sådana kostnader. Ännu mer besynnerlig framstår utgången, om vi dessutom tar i beaktande att det faktiskt finns en rättslig grund mot vilken ett kostnadsyrkande kan prövas, nämligen rätten till en rättvis rättegång. Denna rättighet kommer som bekant till uttryck både i Europakonventionen och i Europeiska unionens stadga, och i vår egen grundlag.s. 174

4.Europakonventionen intar en särställning i svensk rätt, dels som en folkrättsligt bindande konvention (med en särskild förankring i grundlagen), dels genom att också ha inkorporerats i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I HFD:s praxis har domstolen tidigare — helt följdriktigt — dels konstaterat att svenska myndigheter emellanåt kan ”tvingas åsidosätta” uttrycklig svensk lag för att därigenom infria Sveriges folkrättsliga förpliktelser enligt konventionen, dels att enskilda parter — åtminstone sedan inkorporeringen — kan ”stödja sig direkt på konventionen om denna ger dem ett starkare skydd än som följer av annan lagstiftning”. Varför förvaltningsdomstolarna ska avvisa ett kostnadsyrkande som kan stödja sig direkt på Europakonventionen är svårförståeligt.s. 175

5.En motsvarande skyldighet att åsidosätta svensk rätt till förmån för sådan EU-rätt som har direkt effekt följer av principen om EU-rättens företräde. Artikel 47 i EU-stadgan utgör primärrätt och i likhet med artikel 6 i Europakonventionen kan det konstateras att den — enligt EU-domstolens praxis — har direkt effekt och därmed är direkt tilllämplig (kan åberopas av enskilda parter ”som sådan”) inför nationella domstolar. Varför ett yrkande ska avvisas när detta kan grundas på direkt tillämplig EU-rätt är i motsvarande mån svårt att förstå.s. 175

6.Vad slutligen gäller rätten till en rättvis rättegång enligt 2 kap. 11 § RF är detta lagrum naturligtvis ”gällande rätt” som kan — och ska — tillämpas av förvaltningsdomstolarna när dessa avgör ett mål. Till skillnad från artikel 6 i Europakonventionen och artikel 47 i EUstadgan omfattar dessutom grundlagsbestämmelsen alla rättegångar vid svensk domstol, oavsett om målet avser civila rättigheter och/eller har några EU-rättsliga implikationer, eller inte.s. 176

7.Det kanske mest anmärkningsvärda med HFD 2022 ref. 10 är att det inte finns några författningsbestämmelser som uttryckligen hindrar förvaltningsdomstolar från att pröva — och i förekommande fall bifalla — ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader. HFD hade således inte behövt åsidosätta någon bestämmelse i svensk rätt för att säkerställa rätten till en rättvis rättegång. Istället för att fylla ut tomrummet i förvaltningsprocesslagen genom en tillämpning av någon av de nu nämnda bestämmelserna i Europakonventionen, EUstadgan och/eller grundlagen beslutade dock HFD att den enskildes yrkande inte ens skulle prövas.s. 176

8.Hur avsaknaden av bestämmelser kan trumfa (i bemärkelsen hindra en tillämpning av) uttryckliga bestämmelser, som alla befinner sig på den högsta normhierarkiska nivån, är och förblir — åtminstone för mig — ett mysterium. Det är dock mot denna bakgrund som man får förstå titeln på universitetslektor Olof Wilskes likaledes kritiska kommentar till HFD 2022 ref. 10: ”Är regeringsformen gällande rätt i Högsta förvaltningsdomstolen?”. Givet att 2 kap. 11 § RF omfattar alla rättegångar i domstol, och förvaltningsdomstolarna är domstolar vars rättegångar ska vara rättvisa, är frågan enligt min mening befogad. För att citera Wilske: I det nu aktuella fallet finns inte någon uttrycklig regel som kan komma i konflikt med rätten till rättvis rättegång i 2 kap. 11 § RF, utan endast en princip — kvittningsprincipen — som i sammanhanget är ett uttryck för förvaltningsrättslig praxis. Rättspraxis kan knappast ha en starkare ställning än föreskrifter, särskilt inte sådana som finns i grundlag. Praxis som är oförenlig med en grundlagsbestämmelse kan således inte upprätthållas, åtminstone inte om man är av uppfattningen att regeringsformen är gällande rätt … För egen del har jag i artikeln ”Vingklippta domstolar” diskuterat främst vissa processrättsliga aspekter av HFD 2022 ref. 10. I min artikel argumenterar jag bl.a. för att HFD, genom det aktuella avgörandet, har gjort vårt ena domstolssystem beroende av det andra domstolssystemet på ett sätt som väcker betänkligheter. Drar man avgörandet till dess spets innebär det nämligen att förvaltningsdomstolarna inte ”för egen maskin” kan garantera rättvisa rättegångar; för att uppfylla Europarättens och grundlagens krav fordras framöver draghjälp från de allmänna domstolarna. Vad jag menar med detta kommer att framgå nedan.s. 176

9.I transparensens namn ska det sägas att jag, i flera tidigare publikationer (som föregick det här kommenterade avgörandet) har behandlat just den rättsfråga som HFD nu har avgjort. Kanske kommer det därför inte som en överraskning att jag anser HFD 2022 ref. 10 vara ”feldömt”. I denna text ska jag dock försöka anlägga ett något mer konstruktivt perspektiv på avgörandet, genom att undersöka vart vi egentligen hamnar om vi — i mitt fall förvisso motvilligt — accepterar HFD:s lösning. Vill man vara mer krass kan man kanske se denna artikel som ett försök till ”skademinimering”.s. 177

10.Närmare bestämt vill jag här ägna några sista rader åt en aspekt av avgörandet som hittills inte har blivit föremål för någon djupare analys, nämligen dess ”skadeståndsrättsliga dimensioner”. Eftersom jag är lektor i processrätt — inte i skadeståndsrätt — kommer jag därmed att röra mig utanför mitt egentliga kompetensområde. Detta påverkar i sin tur ambitionsnivån med denna artikel; min blygsamma förhoppning är att avslutningsvis kunna lämna några förslag, snarare än att presentera tvärsäkra slutsatser.s. 177

11.Bakgrunden till avgörandet finns tecknad hos både Knutsson och Wilske, varför jag här tillåter mig att gå rakt på sak.s. 177