Beslutsskälen p. 14. Jag återkommer till detta påstående nedan i avsnitt 4. 1 3 Beslutsskälen p. 16. 14 Beslutsskälen p. 19. 15 Om så vore fallet kan det ifrågasättas varför HD inte kompletterade utredningen. Jag återkommer till den frågan nedan i avsnitt 3. 16 Beslutsskälen p. 17. 1 7 Ystads tingsrätt 2021-07-06, mål Ä 2583-20, s. 4. 18 Hovrätten över Skåne och Blekinge 2021-08-26, mål ÖÄ 2934-21 s. 2. 1 9 NJA 2018 s. 825 p. 6 och p. 15. 20 Beslutsskälen p. 7. 2 1 Se NJA 2018 s. 825 p. 6. Se även NJA 2018 s. 350 p. 7 och 8, men här bör dock noteras att HD går från hälsotillståndet till frågan om ”oförmåga” som föranleds av kravet i FB 11:7 på att den enskilde måste vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom — man ersätter alltså den andra delen av prövningen om behov av hjälp med att bevaka rätt, förvalta egendom eller sörja för person med en bedömning av om den enskilde är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Jag är inte övertygad om att det är en helt riktig tillämpning av reglerna. Se Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 296. Uttrycket ”ur stånd” i FB 11:7 är en tröskel i förvaltarskapsregeln som infördes sent i lagstiftningsprocessen på lagrådets initiativ för att markera att det krävs en allvarligare situation för förvaltarskap än för godmanskap, se Fridström Montoya a.a. s. 308 ff. 22 Jämför NJA 2018 s. 825. Se även min kommentar till detta rättsfall och särskilt frågan om hjälpbehovets karaktär i Fridström Montoya, Behov av godmanskap eller tillräckligt med avtalsfullmakt?, JT 2018–19 nr 4 s. 902. 23 Fridström Montoya a.a. 296 ff; Mellqvist, Utredningskravet i förvaltarskapsärenden, JT 2018–19 nr 4 s. 905. 24 För analyser av dessa rättsfall, se Fridström Montoya, Ett litet steg för HD, ett stort språng för personrätten, SvJT 2016 och Fridström Montoya, Behov av godmanskap eller tillräckligt med avtalsfullmakt?, JT 2018–19 nr 4. 2 5 För en genomgång av institutens bakgrund, se Odlöw, Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 105 ff; Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox. s. 269 ff. 26 Prop. 1987/88:124. 27 Prop. 1974:142. 28 Se Fridström Montoya a.a. s. 271 ff. Uttrycken ändrades från ”sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten” till ”psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag” och därefter vidare till de uttryck vi har idag. Samma grupp av personer har dock varit avsedd att omfattas, trots att uttrycken förändrats. 29 Odlöw, Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 110. 30 NJA II 1924 s. 224; Odlöw a.a. s. 110 f. 31 Förmynderskapslagen 1:2. 3 2 NJA II 1924 s. 228. 33 Se Fridström Montoya a.a. s. 286. 34 NJA II 1924 s. 233. 35 Prop. 1974:142 s. 121. 36 Prop. 1974:142 s. 120. 3 7 A. st. 38 NJA II 1924 s. 228. 3 9 Prop. 1987/88:124 s. 145. 40 Prop. 1987/88:124 s. 168. 41 Jämför Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 302; Odlöw, Ställföreträdarskap för vuxna. Kamrer eller handledare s. 183. 42 NJA 2019 s. 837 p. 5. 43 NJA 2019 s. 837 p. 18. 44 NJA 2019 s. 837 p. 19. 45 Se mallar för sådana intyg på Socialstyrelsens hemsida, www.socialstyrelsen.se. 4 6 Se vidare Mellqvist, Utredningskravet i förvaltarskapsärenden, JT 2018–19 nr 4 s. 905 ff., särskilt s. 910. 47 Prop. 1987/88:124 s. 152. 48 Beslutsskälen p. 12. 49 Jämför Mellqvists påpekanden gällande utredningsansvaret i förmynderskapsärenden i Mellqvist, Utredningskravet i förvaltarskapsärenden, JT 2018–19 nr 4 s. 905 ff. 50 Det var den första tillförlitliga träffen i listan vid min sökning. 5 1 www.regionuppsala.se, 2022-07-04. 52 Ystads tingsrätt 2021-07-26 mål Ä 2583-20 s. 1–3. 53 Beslutsskälen p. 19. 5 4 Mental förmåga är ett psykologiskt uttryck som är vidare än kognitiv förmåga. Enligt Natur & Kulturs Psykologilexikon avses med mentala färdigheter sådant som koncentrationsförmåga, fokusering på uppgiften, uthållighet, målsättning, målinriktning, målmedvetenhet, avspänning, mental tuffhet, förmåga till mental träning och självreflektion. Se www.psykologiguiden.se. 55 Detta påpekade också jag i min avhandling, men då med tillägget att det ”avgörande för om någon behöver en legal ställföreträdare [god man eller förvaltare] är inte om dennes tillstånd kan klassificeras som en sjukdom, en psykisk störning eller ett försvagat hälsotillstånd. Det avgörande är […] om tillståndet ger upphov till ett hjälpbehov av sådan karaktär att det innebär att individen inte på egen hand förmår att sköta sina angelägenheter. […] Det ska vara en fråga om bedömning av individens förmåga och kraft att själv hantera eller kontrollera sina angelägenheter. Den gemensamma nämnaren för de tillstånd och behov av hjälp som anges i FB 11:4 består i att de kan innebära nedsättningar i den personliga förmågan att rättshandla [dvs. den faktiska, inte den formella förmågan att rättshandla, se om rättshandlingsförmågebegreppets två olika sidor, Fridström Montoya, Homo juridicus. Den kapabla människan i rätten, Iustus förlag 2017 s. 60 ff.] — att förmågan att själv bevaka sina rättigheter eller intressen eller att på egen hand identifiera och tillgodose sina behov är begränsad.” Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 302 f. 56 Se ovan fotnot 3. 5 7 SÖ 2008:26; prop. 2008/09:150. 58 Prop. 2016/17:188. 59 Med ”legal capacity” avses inte rättskapacitet såsom olyckligtvis anges i den svenska översättning av konventionen som finns på regeringens sida, utan rättslig handlingsförmåga. Se General Comment No. 1 (2014) Article 12: Equal recognition before the law från The Committee on the Rights of Persons with Disabilities. Se för djupare analys av artikel 12 och särskilt legal capacity-begreppet, Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 182 ff., särskilt s. 187 ff. 60 Fridström Montoya, Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 189 ff. 6 1 NJA 1999 not C 68. 62 Kavak, Analfabetism — det osynliga funktionshindret, Bookea, 2022 s. 126 ff. 63 Se exempelvis SOU 2994:112 s. 431; SOU 2015:80 s. 351 f; prop. 2016/17:130 (om framtidsfullmakter och anhörigbehörighet som ställföreträdare) t.ex. s. 18, 27, 43 ff, 93 ff; Fridström Montoya, Homo juridicus. Den kapabla människan i rätten s. 66 ff; Rynning, Samtycke till vård eller behandling s. 279 och s. 292 ff. Se även NJA 2018 s. 825. 64 Fridström Montoya, Homo juridicus. Den kapabla människan i rätten s. 65 ff. 65 Fridström Montoya, Samtycke till vård — en fråga om rättshandlingsförmåga och ställföreträdarskap, Ny Juridik 1:20 s. 43 ff. 66 Fridström Montoya, Förfoganderätt över eget sekretesskydd — en exklusiv rätt för den som själv kan, FT 2018 s. 209 ff. 67 Fridström Montoya, Integritetsskydd för var och en — på lika villkor? SvJT 2022 s. 653. 6 8 Beslutsskälen p. 11. 69 Se Fridström Montoya, Ett litet steg för HD, ett stort språng för personrätten och Fridström Montoya, Behov av godmanskap eller tillräckligt med avtalsfullmakt?. 70 Beslutsskälen p. 14. 7 1 Se t.ex. Dagens Juridik, Facebook 2022-07-01 under rubriken ”Högsta Domstolen: Analfabet har inte rätt till god man”.
Hänvisas från p. 3 (s. 737)
1.Målet handlar om vilka förhållanden hos en hjälpbehövande som ska föreligga för att godmanskap ska kunna anordnas. En man hade ansökt om godmanskap för hjälp med att bevaka hans rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person. Överförmyndarnämnden hade motsatt sig anordnande av godmanskap och sedermera överklagat underrätternas beslut om anordnande.s. 736
2.I bakgrundsbeskrivningen i beslutet framgår att mannen ”anförde att han kom till Sverige som kvotflykting 2017” och att han behövde ”hjälp av en god man, bland annat i de myndighetskontakter som krävs på grund av att hans yngste son har ett flertal funktionsnedsättningar”. Han angav även att han ”har fått mycket hjälp genom bl.a. arbetsmarknadsförvaltningen, barnhabiliteringen och SFI, men att sådana resurser inte kommer att finnas i framtiden”. Att mannen hade ett hjälpbehov framgick i ett läkarintyg, där det bland annat angavs att han led av psykisk ohälsa och att hans sjukdomsbild — innefattande depression — var svårbedömd. Av utredningen i målet framgick också att mannen ”inte kan skriva eller läsa, varken på sitt modersmål eller på svenska, att han inte kan ta hand om sin ekonomi och att han inte förstår de beslut som fattas rörande honom”.s. 737
3.Efter att först ha formulerat frågan för målet inledde HD med att redogöra för vad lagtexten i FB 11:4 föreskriver om godmanskap: Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, ska rätten, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Angående dessa förutsättningar uttalade HD närmare (efter en omväg över godmanskapets funktioner i två punkter som emellertid inte hade relevans för bedömningen i det aktuella fallet) att en enskild kan ha hjälpbehov av skilda slag och att lagstiftningen vilar på tanken att sådana hjälpbehov enbart i vissa fall ska tillgodoses genom godmanskap. I fall då godmanskap inte blir aktuellt, hänvisade HD till ”åtgärder på sociallagstiftningens område” — något som också upprepades senare i beslutsskälen.s. 737
4.Därefter anförde HD i två punkter det principiellt centrala för avgörandet: 12. För att ett godmanskap ska komma i fråga krävs att den enskildes förmåga att ta initiativ eller fatta beslut är nedsatt så att han eller hon får det särskilt svårt att sköta sina egna juridiska, ekonomiska eller personliga angelägenheter (jfr NJA 2018 s. 825 p. 6). Detta kan också beskrivas så att den enskildes kognitiva förmåga ska vara nedsatt. 13. Den nedsatta förmågan ska bero på sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande. Med liknande förhållande avses omständigheter som — utan att nödvändigtvis utgöra fysisk eller psykisk ohälsa — har påverkat den enskildes kognitiva förmåga, t. ex. ålder eller vissa slag av missbruk. Språksvårigheter eller nedsatt läs- eller skrivförmåga kan givetvis medföra praktiska svårigheter för den enskilde att sköta om sina angelägenheter. Sådana svårigheter behöver dock inte vara kopplade till den enskildes kognitiva förmåga och kan inte självständigt ligga till grund för ett godmanskap. Bedömningen av den kognitiva förmågan får normalt ske med ledning av en medicinsk utredning. Vad HD alltså framhöll är att domstolen med ledning av en medicinsk utredning ska bedöma om den enskildes hjälpbehov grundas i ett tillstånd som nedsätter den kognitiva förmågan — och vid prövningen i det aktuella fallet angav HD att denna bedömning ”måste […] ta sin utgångspunkt i vad som genom den medicinska utredningen är klarlagt om [mannens] kognitiva förmåga”.s. 737
5.Enligt HD gav den medicinska utredningen i ärendet ”visst stöd” för att mannen led av psykisk ohälsa i form av depression, men vad som hade framkommit genom den samlade utredningen ”ger emellertid inte anledning att anta att hans svårigheter att klara sig i det svenska samhället beror på nedsatt kognitiv förmåga”. Det fanns inte heller enligt HD ”grund för slutsatsen att hans språksvårigheter beror på en sådan nedsättning”. HD fann således att det därmed inte fanns förutsättningar att anordna godmanskap för mannen.s. 738
6.En första slutsats som kan dras om avgörandets innebörd, är att utgången förefaller bero på att den medicinska utredningen brast. Utredningen klargjorde inte det som HD efterfrågade, nämligen att det fanns medicinskt grundade skäl — specifikt innebärande kognitiva nedsättningar — till mannens hjälpbehov. Bilden av en otillräcklig utredning förändras dock när tingsrättens beslut i ärendet beaktas, där betydligt fler detaljer från underlaget i målet framgår. Det fanns två läkarintyg i ärendet. Om det första intyget sade HD att det ”innehåller inga uppgifter som ger stöd för att [mannen] har en sådan nedsatt kognitiv förmåga som skulle kunna föranleda ett godmanskap”. Av tingsrättens beslut framgår dock att den första läkare som yttrat sig i ärendet — en specialist i allmänmedicin — bland annat angav att mannen, trots att han genomgått SFI (svenska för invandrare) under två år, hade mycket svårt med språket och med kontakter med myndigheter. Vidare framgick av tingsrättens beslut att det till utredningen fanns ett yttrande från en sjuksköterska och en kurator på avdelning för psykiatri och habilitering. I detta framgick att mannen behövde mycket stöd och hjälp, bland annat när det gällde kontakter med myndigheter och sjukvård, samt att det trots tolk var mycket svårt att kommunicera med mannen och att nå fram med ett budskap. Av ett annat yttrande i ärendet från en handläggare på Arbetsmarknadsförvaltningen framgick att han behövde mycket hjälp och att hans ekonomiska situation var kaotisk. Den andra läkare som lämnat intyg i ärendet — en ST-läkare — angav att mannen hade behov av godmanskap bland annat därför att han inte kunde ta hand om sin ekonomi, inte kunde förstå beslut och hade utvecklat en psykisk ohälsa. I kompletterande samtal med denna läkare framgick enligt tingsrätten att mannen ”inte förstår vad saker och ting handlar om och det är mycket svårt att nå fram till denne”. ST-läkaren tillade enligt vad tingsrätten angav att mannen var ”svårbedömd medicinskt men den samlade bilden av dennes tillstånd (innefattande bl.a. att han är analfabet) och psykiska sjukdomsbild, innefattande sjukdomen depression, gör enligt honom att [mannen] tveklöst har behov av god man”.s. 738
7.Överförmyndarnämnden som motsatte sig godmanskap för mannen anförde i tingsrätten att det inte var visat att hans ”rättshandlingsförmåga var kraftigt nedsatt på grund av sjukdomen” eller att de problem som förelåg ”påverkade mannens beslutsförmåga”. Överförmyndaren ansåg inte heller att det ”under några förhållanden” var visat att det fanns ett orsakssamband mellan behovet av hjälp och det medicinska tillståndet.s. 739
8.Tingsrätten bedömde dock saken annorlunda. Inledningsvis påpekade tingsrätten att möjligheten att anordna godmanskap inte är begränsad till fall då den enskildes hjälpbehov är föranlett av ett psykiskt svaghetstillstånd, utan att även allmän ålderdomssvaghet eller fysisk sjukdom kan vara grund för ett anordnande. Med ”liknande förhållande” enligt FB 11:4 avses sådana problem som kan liknas vid sjukdom, psykisk störning eller försvagat hälsotillstånd. Tingsrätten motiverade vidare sitt beslut på följande sätt: Uppgifterna i läkarintyget, tillsammans med övrig utredning i ärendet, ger entydigt bilden av att [mannen] har ett stort behov av stöd och hjälp. Vidare ger utredningen sammantaget klart stöd för att [mannens] problem går långt utöver att han är analfabet. Även med hjälp av tolk har han t.ex. stora svårigheter att förstå vad saker och ting handlar om. Även om det framgår att han är medicinskt svårbedömd står det klart att han lider av psykisk ohälsa, och, som det får förstås, begränsningar i den kognitiva förmågan att förstå saker och ting. Att hans behov av stöd och hjälp inte skulle ha samband med dessa problem anser tingsrätten är i princip uteslutet. Hovrätten avslog sedermera överförmyndarnämndens överklagande på av tingsrätten angivna skäl.s. 739
9.I HD:s beslut saknas delar av den information från utredningen som tingsrätten motiverar sitt beslut med. Istället ägnar HD närmare en sida av avgörandet (p. 9–10) åt att förklara funktioner med godmanskapet och dess relation till andra hjälpmöjligheter. Med hänvisning till NJA 2018 s. 825 växlar därefter HD över till principuttalandet om att det för att ett godmanskap ska komma ifråga krävs att den enskildes förmåga att ta initiativ eller fatta beslut är nedsatt så att han eller hon får det särskilt svårt att sköta sina egna juridiska, ekonomiska eller personliga angelägenheter, och att detta kan beskrivas så att den enskildes kognitiva förmåga ska vara nedsatt (p. 11). Som jag strax återkommer till i avsnitt 3 är detta principuttalande problematiskt, inte minst genom hänvisningen till målet från 2018 där det var fråga om godmanskap för en person som led av kroniskt trötthetssyndrom men där det inte hade konstaterats att hennes kognitiva förmåga var nedsatt. HD påpekar dessutom uttryckligen i detta rättsfall, inte bara en utan flera gånger, att anordnande av godmanskap inte förutsätter förlust av beslutsförmåga.s. 739
10.Innan principuttalandet analyseras djupare, vill jag peka på att en andra slutsats som kan dras om avgörandet är att det innebär en begränsning av den krets hjälpbehövande som kan komma ifråga för att få hjälp från inte bara god man, utan även från förvaltare. Av FB 11:7 följer nämligen att förvaltarskap får anordnas för den som befinner sig i en sådan situation som framgår av FB 11:4 och som är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Genom det aktuella avgörandet gäller nu alltså att tillämpningsområdet för både god man och förvaltare endast omfattar personer med sjukdomar, psykiska störningar, försvagade hälsotillstånd eller liknande förhållanden som innebär nedsättningar av deras kognitiva förmågor. Det är dock oklart hur detta principuttalande ska förstås, vad som ska anses innefattas i uttrycket nedsatt kognitiv förmåga och hur omfattande denna nedsättning ska vara för att motivera godmanskap. Givet både lagtextens utformning i FB 11:4 och HD:s egen tidigare praxis är det svårt att förstå hur HD hamnade här. Avsikten från HD:s sida var sannolikt att förtydliga rättsläget gällande förutsättningarna för godman- och förvaltarskap. Dessvärre har det snarare förvirrats, vilket jag närmare förklarar i nästa avsnitt.s. 740