Jag har sannolikt följt denna utveckling noggrannare än de flesta då jag år 2015 disputerade med avhandlingen Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox, Iustus förlag, vilken (bl. a.) handlar om god man och förvaltare. Se rättsfallskommentar om NJA 2015 s. 851: Fridström Montoya, Ett litet steg för HD, ett stort språng för personrätten, SvJT 2016 s. 523 ff; om NJA 2018 s. 350: Fridström Montoya & Kindström Dahlin, Förvaltarskap som skydd mot beslut fattade under förälskelse?, SvJT 2019 s. 354; samt om NJA 2018 s. 825: Fridström Montoya, Behov av godmanskap eller tillräckligt med avtalsfullmakt?, JT 2018–19 nr 4 s. 893 ff.
Hänvisas från p. 2 (s. 735)
1.Den 1 juli 2022 meddelade en oenig HD det beslut som fått namnet Godmansförutsättningarna. På domstolens hemsida under rubriken Nyheter framgick samma dag följande om avgörandet: För att det ska kunna bli aktuellt med en god man krävs att det är utrett att behovet beror på en nedsatt mental eller kognitiv förmåga att förstå och ta nödvändiga initiativ. Det är inte [de] praktiska svårigheterna som står i förgrunden. Högsta domstolen klargör bland annat att språk- och lässvårigheter inte i sig kan ligga till grund för ett godmanskap. Sådana behov får mötas på annat sätt genom privata eller samhälleliga insatser. Både avgörandet och nyhetstexten är problematiska och bör därför kommenteras.s. 735
2.Inledningsvis får det dock anses mycket välkommet att HD har meddelat ännu ett vägledande beslut om god man och förvaltare. Trots att reglerna har gällt sedan år 1989, och trots att de årligen tillämpas för ett stort antal hjälpbehövande människor, hade de fram till mitten av 2010-talet endast prövats i HD vid ett fåtal tillfällen. De senaste tio årens praxisutveckling i HD har därför varit mycket spännande att följa. Som jag närmare förklarar nedan ger dock HD i detta beslut inte bara vägledning för tillämpningen av reglerna om anordnande av godmanskap — snarare ritas kartan om gällande en av de grundläggande förutsättningarna. Tidigare har det nämligen inte varit uttalat att det, som det uttrycks i citatet ovan, krävs att det är utrett att behovet av hjälp från en god man beror på en nedsatt mental eller kognitiv förmåga att förstå och ta nödvändiga initiativ.s. 735
3.Att detta krav fastslås är förvånande på flera sätt. Inte bara avviker det från vad som framgår av lagtexten och uttalanden i förarbeten, utan även från HD:s egen praxis från de senaste åren. Samtidigt måste det påpekas att nyhetstexten inte riktigt överensstämmer med innehållet i beslutet. I beslutsskälen sägs nämligen ingenting om att någons mentala förmåga måste vara nedsatt, bara att en nedsatt kognitiv förmåga förutsätts. En förklaring till denna skillnad skulle kunna vara att HD betraktar begreppen som i det närmaste synonyma. Om så är fallet hade en förklaring varit förväntad, men HD förklarar inte ens vad som avses med kognitiv förmåga — vilket i sig är förvånande när ett nytt begrepp introduceras som ett krav i ett vägledande avgörande.s. 736
4.I det följande redogörs inledningsvis för omständigheterna i ärendet och skälen för beslutet. Därefter analyseras och diskuteras HD:s bedömning och rättsläget innan och efter beslutet. Efter fördjupningen i målets rättsfråga problematiseras även HD:s principiella uttalanden om relationen mellan socialrättsligt reglerade stödinsatser och civilrättsligt reglerade ställföreträdarskap samt avgörandets konsekvenser för Sveriges möjlighet att efterleva sina åtaganden enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Avslutningsvis diskuterar jag vad jag uppfattar som ett olyckligt snedsteg från HD:s sida vad gäller vissa formuleringar i beslutet, med potentiellt skadlig inverkan på allmänhetens förtroende för de rättstillämpande myndigheterna.s. 736