Tre avgöranden finns från 1990-talet: NJA 1992 s. 863 I och II och NJA 1999 s. 691. Sedan år 2012 har följande prejudikat tillkommit: NJA 2012 s. 715, NJA 2014 s. 731, NJA 2015 s. 851, NJA 2018 s. 350, NJA 2018 s. 825, NJA 2019 s. 387, NJA 2021 s. 547 I och II, NJA 2021 s. 1181, beslut 2022-03-10 i mål Ö 5888-20 samt beslutet 2022-0701 i mål Ö 5698-21.
Hänvisas från p. 2 (s. 735)
1.Den 1 juli 2022 meddelade en oenig HD det beslut som fått namnet Godmansförutsättningarna. På domstolens hemsida under rubriken Nyheter framgick samma dag följande om avgörandet: För att det ska kunna bli aktuellt med en god man krävs att det är utrett att behovet beror på en nedsatt mental eller kognitiv förmåga att förstå och ta nödvändiga initiativ. Det är inte [de] praktiska svårigheterna som står i förgrunden. Högsta domstolen klargör bland annat att språk- och lässvårigheter inte i sig kan ligga till grund för ett godmanskap. Sådana behov får mötas på annat sätt genom privata eller samhälleliga insatser. Både avgörandet och nyhetstexten är problematiska och bör därför kommenteras.s. 735
2.Inledningsvis får det dock anses mycket välkommet att HD har meddelat ännu ett vägledande beslut om god man och förvaltare. Trots att reglerna har gällt sedan år 1989, och trots att de årligen tillämpas för ett stort antal hjälpbehövande människor, hade de fram till mitten av 2010-talet endast prövats i HD vid ett fåtal tillfällen. De senaste tio årens praxisutveckling i HD har därför varit mycket spännande att följa. Som jag närmare förklarar nedan ger dock HD i detta beslut inte bara vägledning för tillämpningen av reglerna om anordnande av godmanskap — snarare ritas kartan om gällande en av de grundläggande förutsättningarna. Tidigare har det nämligen inte varit uttalat att det, som det uttrycks i citatet ovan, krävs att det är utrett att behovet av hjälp från en god man beror på en nedsatt mental eller kognitiv förmåga att förstå och ta nödvändiga initiativ.s. 735
3.Att detta krav fastslås är förvånande på flera sätt. Inte bara avviker det från vad som framgår av lagtexten och uttalanden i förarbeten, utan även från HD:s egen praxis från de senaste åren. Samtidigt måste det påpekas att nyhetstexten inte riktigt överensstämmer med innehållet i beslutet. I beslutsskälen sägs nämligen ingenting om att någons mentala förmåga måste vara nedsatt, bara att en nedsatt kognitiv förmåga förutsätts. En förklaring till denna skillnad skulle kunna vara att HD betraktar begreppen som i det närmaste synonyma. Om så är fallet hade en förklaring varit förväntad, men HD förklarar inte ens vad som avses med kognitiv förmåga — vilket i sig är förvånande när ett nytt begrepp introduceras som ett krav i ett vägledande avgörande.s. 736
4.I det följande redogörs inledningsvis för omständigheterna i ärendet och skälen för beslutet. Därefter analyseras och diskuteras HD:s bedömning och rättsläget innan och efter beslutet. Efter fördjupningen i målets rättsfråga problematiseras även HD:s principiella uttalanden om relationen mellan socialrättsligt reglerade stödinsatser och civilrättsligt reglerade ställföreträdarskap samt avgörandets konsekvenser för Sveriges möjlighet att efterleva sina åtaganden enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Avslutningsvis diskuterar jag vad jag uppfattar som ett olyckligt snedsteg från HD:s sida vad gäller vissa formuleringar i beslutet, med potentiellt skadlig inverkan på allmänhetens förtroende för de rättstillämpande myndigheterna.s. 736