HFD 2022 ref. 10. 1 3 Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 14 2 kap. 19 § regeringsformen. 15 Konstitutionsdomstolens dom 14.7.2015 Nr 21-II/2015. 16 Dom 4.7.2013. 17 Bundesvervassungsgericht dom 14.10.2004, 2 BvR 1481/04. 18 EU-domstolens dom 11.12.2018 i C-493/17, Weiss m.fl., EU:C:2018:1000 och Bundesvervassungsgericht dom 5.5.2020, 2 BvR 859/15 m.fl. 19 Dom 7.10.2021 i mål K 3/21. 2 0 EU-domstolens dom 4.10.2018 i C-416/17, Kommissionen mot Frankrike, EU:C:2018:811. 21 Afdeling Bestuurechtspraak i Raad van state, Skatteavdelningen i Högsta domstolen, Centrale Raad van beroep (Förvaltningsöverdomstolen), Het college van Beroep voor het Bedrijfsleven in Den Haag. 2 2 11 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen samt 3 § fjärde stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och 3 kap. 4 § femte stycket rättegångsbalken. 23 Vid 13 tillfällen mellan december 2018 och december 2021. 24 Tre månader under 2018 respektive 2020 av sammanlagt fyra domare.
Hänvisas från p. 7 (s. 549)
1.Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, liksom specialdomstolarna och de särskilda domstolarna, kan komma att tolka och tillämpa lagregler och rättsprinciper på motstridigt vis.s. 548
2.Risken för det fanns 2013 när såväl Högsta domstolen som därefter Högsta förvaltningsdomstolen tog ställning till hur ne bis in idemproblematiken skulle lösas mot bakgrund av rättsutvecklingen i Europadomstolen och EU-domstolen, när det gällde lagföring för skattebedrägeri respektive påförande av skattetillägg. I de fallen drog domstolarna samma principiella slutsatser och någon konflikt mellan de högsta domstolarnas tolkning av skatterätt och straffrätt uppkom inte.s. 548
3.Det kan naturligtvis hävdas att tolkningen av den europarättsliga praxisen inte kunde leda de svenska domstolarna till några andra slutsatser. Det kan dock noteras att Högsta förvaltningsdomstolen i sina domskäl kortfattat hänvisar till Högsta domstolens bedömning och instämmer i den samt konstaterar att samma princip som Högsta domstolen lagt fast för ett brottmålsförfarande som följer på ett förfarande om skattetillägg ska gälla även när ordningen på förfarandena är den omvända. Respekten för den andra domstolens ställningstagande uttrycks alltså klart av Högsta förvaltningsdomstolen i detta fall. Huruvida Högsta förvaltningsdomstolen skulle ha kommit till samma slutsats om den hade avgjort frågan före Högsta domstolen måste jag emellertid låta vara osagt.s. 548
4.En annan situation inom skatte- respektive straffrätten förtjänar också att nämnas, nämligen när Högsta domstolens tillämpning av bestämmelserna om skattebrott förutsätter skattskyldighet, men den frågan inte har prövats av förvaltningsdomstolarna.s. 549
5.Högsta domstolens rättsfall ”Det otillåtna preparatet” gällde bl.a. ansvar för skattebrott som bestod i att en person utan tillstånd sålde ett läkemedelsklassat — men inte narkotikaklassat — preparat på nätet, utan att redovisa försäljningen i verksamheten i inkomst- eller mervärdesskattedeklarationer. Frågan om beskattning av olaglig verksamhet har prövats i ett antal fall i såväl EU-domstolen som Högsta förvaltningsdomstolen. Vid tolkningen av de bakomliggande skattebestämmelserna hänvisade Högsta domstolen till avgöranden från båda dessa domstolar och drog slutsatsen att inkomsterna var såväl mervärdes- som inkomstskattepliktiga samt att den tilltalade skulle fällas till ansvar för bl.a. skattebrott och försvårande av skattekontroll.s. 549
6.På de processuella områdena finns principer som kan leda till motstridigheter vid bedömningen, t.ex. när det gäller vad som ska vara rätt forum när ett beslut bedöms som överklagbart utan uttryckliga regler om det. Frågor som rör ersättning till offentliga försvarare i brottmål respektive offentliga biträden i tvångsvårdsmål när dessa har uppträtt som s.k. distansbiträden har bedömts med utgångspunkt från samma grundläggande principer, men tillämpats med hänsyn tagen till bl.a. att domsagorna har olika geografisk utsträckning i allmänna domstolar å ena sidan och förvaltningsdomstolarna å den andra.s. 549
7.Rätten till ersättning för rättegångskostnader för vinnande enskild part när det har saknats uttryckliga regler om det har prövats av Högsta domstolen i fall som rört tillämpning av ärendelagen. Högsta domstolen fann att rätten till rättvis rättegång kräver att ersättning tillerkänns i vissa fall. I Högsta förvaltningsdomstolen har motsvarande fråga nyligen prövats i ett mål om byte av efternamn. I det fallet avvisade Högsta förvaltningsdomstolen begäran om ersättning och angav att även om rätten till en rättvis rättegång i vissa situationer kan kräva att en enskild part får ersättning för befogade rättegångskostnader, innebär det inte att ersättning måste beviljas i själva förvaltningsmålet. De två högsta instanserna har alltså kommit till olika slutsatser när det gällde rätten till ersättning i ett ärende i allmän domstol respektive inom ramen för ett mål där förvaltningsprocesslagen är tilllämplig.s. 549