Exempelvis har RB 13:3 st. 1 p. 1 givits en ganska omfattande analog tillämpning (jfr uttrycket ”annan fullgörelse”). Bestämmelsen har således bl.a. ansetts tillämplig på fall då endast beloppet höjts och t.o.m. då det inte varit fråga om en fullgörelsetalan (se t.ex. NJA 1971 s. 317 och NJA 1984 s. 807). Se vidare Ekelöf m.fl. a.a. s. 159 f.
Hänvisas från p. 1 (s. 214)
1.RB 13:3 är en inte helt lättillämpad paragraf. Detta har flera anledningar. Till att börja med är paragrafens struktur något komplicerad med en huvudregel med förbud mot ändring av talan (avseende yrkande och grunder), tre undantag från förbudet, två temporala begränsningar avseende två av undantagen samt avslutningsvis en legaldefinition av vilka förändringar som inte är att betrakta som ”ändring av talan”. Dessutom finns det vissa terminologiska utmaningar med att över huvud taget beskriva den förändring som käranden gör. Detta hänger samman bl.a. med dels hur begreppen ”talan” och ”yrkande” ofta i praktiken används för att beskriva både det ursprungliga och det nya, dels att man — i enlighet med den nyssnämnda legaldefinitionen — ibland måste undvika ordet ”ändring” avseende en viss förändring av talan. Vidare har HD i sin praxis tillämpat vissa delar av paragrafen på sätt som går utöver dess ordalydelse. Dessutom har det i doktrinen framförts olika uppfattningar om huruvida en modifiering av talan ibland kan behöva prövas mot två bestämmelser i paragrafen. Sist, men inte minst knepigt, är att begreppet ”sak” används i paragrafen vilket leder in på de erkänt svåra rättskraftsfrågorna (se RB 17:11), som för övrigt bedömdes annorlunda vid rättegångsbalkens tillkomst än idag.s. 214
2.I fallet ”Bröstarvingarnas taleändring” aktualiserades två bestämmelser i RB 13:3. Dels den del av st. 3 som anger att en ny åberopad omständighet avseende samma sak inte är att betrakta som en ändring av talan. Dels — och framför allt — den del av st. 1 p. 3 enligt vilken en kärande får ändra sin talan bl.a. genom att framställa nytt yrkande om det stöder sig på väsentligen samma grund.s. 214