1.ett prospekt med ett offentligt erbjudande till aktieägarna i ett annat försäkringsaktiebolag (”Målbolaget”), enligt vilket ”samtliga aktieägare” erbjöds att överlåta sina aktier till Budgivaren mot ett visst vederlag bestående av dels kontanter, dels aktier i Budgivaren. Vissa jurisdiktioner, däribland USA, Australien, Kanada och Japan, hade dock undantagits från erbjudandet. Undantaget berörde aktieägare med ett totalt innehav om ca 17,7 procent av aktierna. När anmälningstiden för uppköpserbjudandet löpte ut, hade bolaget förvärvat 98,25 procent av samtliga aktier i Målbolaget. I samband med ett skiljeförfarande för inlösen av de återstående aktierna uppkom fråga om lösenbeloppet skulle bestämmas med utgångspunkt i särregeln eller ej. Skiljenämnden besvarade frågan nekande. Efter det att Budgivaren hade överklagat skiljedomen till Stockholms tingsrätt, lyfte tingsrätten till HD ”frågan om tolkningen av 14 a kap. 2 § fjärde stycket försäkringsrörelselagen såvitt avser de matematiska rekvisiten i den angivna särregeln, och sålunda huruvida regeln är tillämplig på den i målet aktuella frågan om inlösen av aktier i [Målbolaget]...”. De frågor som HD ytterst hade att ta ställning till var således enligt HD dels om kravet på ”samtliga aktier” var uppfyllt i det aktuella erbjudandet, dels om erbjudandet kunde anses ha antagits ”av ägare till mer än nio tiondelar av de aktier som erbjudandet avser”, allt med tanke på erbjudandets jurisdiktionsundantag. Budgivaren hade anfört att begränsningarna i fråga om jurisdiktion hade motiverats av att värdepapperslagstiftningen inom de undantagna jurisdiktionerna i hög grad skiljer sig från den svenska lagstiftningen på området. HD godtog denna motivering och förklarade att förfarandet att undanta vissa jurisdiktioner ligger väl i linje med en sedan länge etablerad praxis på aktiemarknaden. I enlighet med vissa doktrinuttalanden och en bestämmelse i UK Companies Act 2006 framhöll HD att det vore att starkt begränsa särregelns tillämpningsområde om regeln inte kunde tillämpas i de fall då vissa jurisdiktioner undantagits från ett offentligt uppköpserbjudande (något som alltså är mycket vanligt). Vidare framhöll HD att de aktieägare som befann sig i de undantagna jurisdiktionerna hade god möjlighet att ta del av erbjudandet genom att till exempel lämna aktierna till försäljning i en jurisdiktion där överlåtelse är tillåten. Angivna förhållanden, lagstiftarens presumerade avsikt samt ändamålsöverväganden talade enligt HD sammantaget för att särregeln var tillämplig i målet. I enlighet därmed drogs även slutsatsen att erbjudandet kunde anses ha antagits ”av ägare till mer än nio tiondelar av de aktier som erbjudandet avser”. Utgången i målet innebär således att de vanligt förekommande jurisdiktionsundantagen i offentliga uppköpserbjudanden inte förhindrar en tillämpning av särregeln. Justitieråden Ella Nyström och Gudmund Toijer var skiljaktiga och ansåg att särregeln inte var tillämplig i målet, då erbjudandet med tanke på jurisdiktionsundantaget inte kunde anses omfatta samtliga aktier. Minoriteten valde således att tillämpa en mer bokstavstrogen, restriktiv tolkning av regelverket, under det att majoriteten valde en ändamålsorienterad tolkning och kom till en lösning som framstod som rimlig. Som HD framhöll hade motsatt (av minoriteten förordad) tolkning i praktiken begränsat särregelns tillämpningsomfång avsevärt, eftersom det hör till etablerad praxis att undanta vissa jurisdiktioner. Mot bakgrund av särregelns syfte och funktion kan det knappast ha varit lagstiftarens avsikt. Intressant att notera ur metodologiskt hänseende är även den komparativa utblicken mot UK Companies Act. 1.8.3 Fråga om upphävande av skiljedom i inlösentvist på grund av handläggningsfel I 22 kap. 5 § första stycket ABL föreskrivs att en tvist om huruvida det finns en rätt eller skyldighet till inlösen av minoritetsaktier eller om lösenbeloppets storlek ska prövas av skiljemän (tre om inte samtliga ägare kommer överens om annat) och att lagen (1999:116) om skiljeförfarande (”LSF”) i tillämpliga delar gäller för skiljeförfarandet, om inte annat stadgas i 22 kap. ABL. Vid tiden för avgörande NJA 2013 s. 1032 ”Liberala Tidningar I” hade 22 kap. 5 § dock en annan lydelse: ”[...] Om inte något annat följer av bestämmelserna i detta kapitel, gäller i fråga om skiljemännen och förfarandet inför dem i tillämpliga delar vad som förskrivs i lagen (1999:116) om skiljeförfarande.” (Min kursivering.)s. 1088
2.I NJA 2013 s. 1032 hade minoritetsaktieägare i ett bolag (företrädda av en god man) väckt talan vid tingsrätten och yrkat att en skiljedom om inlösen till viss del skulle upphävas med stöd av 34 § första stycket 6 LSF. Yrkandet avvisades av tingsrätten. Hovrätten undanröjde dock avvisningsbeslutet och återförvisade målet till tingsrätten för fortsatt behandling. Hovrättens beslut överklagades, varvid det yrkades att tingsrättens avvisningsbeslut skulle fastställas. Minoritetsaktieägarna menade att det hade förekommit ett handläggningsfel i inlösenförfarandet, då minoritetsaktieägarna inte hade fått begärd tid för att utföra sin talan. Majoritetsaktieägaren i bolaget bestred talan och invände att klanderreglerna i 33–36 §§ LSF inte är tillämpliga på skiljedomar vid inlösentvister enligt 22 kap. ABL, eftersom de inte inryms under rubrikerna ”Skiljemännen” (7–18 §§) eller ”Förfarandet” (19–26 §§) i LSF (jfr dåvarande lydelse i 22 kap. 5 § ABL ovan). Frågan som prövades i målet var därför huruvida det är möjligt för tingsrätten att inte bara ändra en skiljedom i materiellt hänseende utan även upphäva en skiljedom om inlösen av minoritetsaktier genom klandertalan enligt reglerna om klander i LSF. Efter en utförlig motivering kom HD till slutsatsen att ”ifall de bestämmelser i skiljeförfarandelagen om skiljemännen eller förfarandet som enligt 22 kap. 5 § första stycket aktiebolagslagen gäller i en inlösentvist har åsidosatts, så ska den förfördelade parten ha rätt till de rättsmedel som föreskrivs i skiljeförfarandelagen. Det ankommer då på tingsrätten att göra den prövning som enligt lagen ska göras av hovrätt vid klander av skiljedom.” Målet återförvisades därför till tingsrätten i enlighet med hovrättens beslut. I målet klargjordes sålunda att tingsrätten, i ett mål där talan förs mot en skiljedom om inlösen, inte bara kan ändra domen i materiellt hänseende, utan även upphäva domen enligt LSF vid handläggningsfel i skiljeförfarandet. I domskälen betonades bland annat att ordningen med skiljenämnd som första instans i inlösentvister har motiverats med möjligheten till särskild sakkunskap i värderingsfrågor, varför det således är av vikt att prövningen i en inlösentvist främst ligger i skiljeförfarandet. Vidare åberopades att en ordning där handläggningsfel i skiljeförfarandet inte kan föranleda upphävande av skiljedomen skulle kunna äventyra minoritetsaktieägarnas rättegångskostnadsskydd enligt 22 kap. 23 § ABL, en bestämmelse som motiveras av att tvångsinlösen utgör ett ingrepp i äganderätten. Det ska tilläggas att justitieråden Ann-Christine Lindeblad och Lena Moore var skiljaktiga. I samband med vissa lagändringar som syftar till att stärka minoritetsskyddet klargjordes bestämmelsen i 22 kap. 5 § ABL i linje med majoritetens uppfattning och utgången i målet. Den av HD fastställda rättsregeln är således numera lagfäst. 1.8.4 Talan om ersättning till god man och om kostnadsansvar Enligt bestämmelserna i 22 kap. 8 § ABL kan i vissa fall en god man utses som företrädare för minoritetsaktieägarna i en inlösentvist. Den gode mannens uppgift är att utse en gemensam skiljeman för minoritetsaktieägarna och därefter bevaka frånvarande aktieägares rätt i tvisten (se 22 kap. 10 § ABL). Av uppdraget följer även en rad behörigheter, vilket framgår av hänvisningen i 22 kap. 10 § tredje stycket ABL till 12 kap. 14 § första stycket 2–6 RB. Det är majoritetsaktieägaren som ska svara för ersättningen till bland annat den gode mannen (se 22 kap.s. 1090