Stockholms tingsrätt. I rättsfallet NJA 2020 s. 264 ”Minoritetsaktieägarens

1.kostnadsansvar” behandlades frågan om ansvaret för rättegångskostnader i de fall en minoritetsaktieägare har väckt talan i allmän domstol i enlighet med 22 kap. 24 § ABL. I 22 kap. 25 § ABL stadgas att majoritetsaktieägare svarar både för sina egna och motparts eller god mans rättegångskostnader i de fall då denne har väckt talan, om inte annat följer av 18 kap. 6 eller 8 §§ RB. Av bestämmelsen framgår dock inte vad som gäller då en annan part än majoritetsaktieägaren har väckt talan vid tingsrätten. I domskälen behandlade HD inledningsvis syftet bakom reglerna om tvångsinlösen i 22 kap. ABL. Det noterades att syftet bakom regleringen har ansetts vara bland annat att underlätta fusioner mellan moder- och dotterbolag, men också att underlätta samhällsekonomiskt viktiga omstruktureringar i näringslivet, vilket ligger i det allmännas intresse. Vidare konstaterades att bestämmelserna också ansetts utgöra en del av minoritetsskyddet. Härutöver förklarade HD att 7 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719, ”ExprL”) i praxis har kommit att förstås så, att en sakägare aldrig ska behöva betala den exproprierandes rättegångskostnader, och att denne endast svarar för sin egna rättegångskostnader när denne själv har väckt talan och förlorat. Även om reglerna om tvångsinlösen har ansetts innehålla expropriationsliknande inslag och utformats av lagstiftaren med reglerna i ExprL i åtanke, framhöll HD att någon fullständig överensstämmelse med ExprL inte har eftersträvats. Att tolka innebörden av 22 kap. 25 § ABL på motsvarande sätt som 7 kap. 3 § ExprL var därför inte möjligt enligt HD. Domstolen pekade istället på motiven till aktiebolagslagen som anger att majoritetsaktieägarens ansvar för rättegångskostnader i 25 § utgör en särreglering som är tänkt att avse bara de fall där majoritetsaktieägaren själv för saken till allmän domstol. I alla andra fall ska reglerna i 18 kap. RB om rättegångskostnader tillämpas, vilket innebär att en minoritetsaktieägare som tappande part kan förpliktas att ersätta majoritetsaktieägares rättegångskostnader. 1.9 Likvidation och konkurs 1.9.1 Om upplöst bolags behörighet att vara part i rättegång och om beslut att fortsätta likvidation Enligt 25 kap. 44 § första stycket ABL ska en likvidation fortsätta bland annat om det framkommer en tillgång efter upplösningen eller om det av annat skäl uppkommer behov av en likvidationsåtgärd. I NJA 2011 s. 774 hade HD att ta ställning till huruvida ett bolag efter dess upplösning hade partsbehörighet och därmed rätt att föra talan om prövning av en obetald fordran. Talan hade väckts av tidigare företrädare för bolaget. HD konstaterade att ett upplöst bolag är behörigt att vara part i en rättegång om det fattas beslut om att fortsätta likvidationen enligt 25 kap. 44 § första stycket ABL samt att ett sådant beslut måste fattas av likvidatorn. Vidare noterades att en tidigare företrädare som är missnöjd med likvidatorns beslut kan begära att likvidatorn entledigas enligt 25 kap. 29 § ABL. Då beslut om fortsatt likvidation inte hade fattats av likvidatorn i det aktuella målet (utan av en tidigare företrädare) ansåg HD att det upplösta bolaget saknade behörighet att vara part i rättegången, till följd varav överklagandet avslogs. 1.9.2 Entledigande av likvidator på grund av rubbat förtroende för dess opartiskhet I RH 2012:28 hade en advokat utsetts till likvidator i ett aktiebolag. Advokaten hade tidigare biträtt bolaget och majoriteten av bolagets aktieägare som ombud i en tvist mot en annan aktieägare. Till följd härav uppkom fråga om advokatens lämplighet som likvidator. Hovrätten instämde i tingsrättens bedömning av innebörd att advokaten skulle entledigas från uppdraget som likvidator enligt 25 kap. 29 § ABL. Enligt domstolen var advokatens förhållande till aktieägarna sådant att det rubbade förtroendet för likvidatorns opartiskhet. Huruvida advokaten rent faktiskt var partisk eller opartisk var inte av intresse i frågan. En parallell drogs till vad som gäller för konkursförvaltare genom hänvisning till RH 1998:83. 1.9.3 Fråga om likvidators oaktsamhet vid bristande avsättning av medel till tvistig skuld Enligt 25 kap. 34 § ABL ska en likvidator ansöka om kallelse på ett bolags okända borgenärer så fort som möjligt efter det att uppdraget har tillträtts. Till ansökan ska bifogas en förteckning över bolagets kända borgenärer. En borgenär förlorar rätten att kräva betalt för sin fordran om borgenären inte har upptagits i förteckningen över kända borgenärer och inte heller har anmält sin fordran inom föreskriven tid, så kallad preklusion. Om borgenären emellertid kan visa att gäldenären kände till fordran innan anmälningstiden löpte ut kvarstår rätten att kräva ut sin fordran (se 4 § andra stycket och 6 § lag [1981:131] om kallelse på okända borgenärer). För likvidatorn är nästa steg att avveckla verksamheten och betala bolagets alla kända skulder enligt 25 kap. 35 § ABL. För det fall det råder tvist om en skuld ska likvidatorn enligt 25 kap. 38 § ABL avsätta tillräckliga medel för att kunna betala skulden och sedan skifta resterande tillgångar. I NJA 2016 s. 609 ”Benchmark I” uppkom fråga om en likvidators beslut att skifta ett bolags tillgångar utan att sätta av medel till betalning av en tvistig skuld innebar en överträdelse av 25 kap. 38 § ABL och om beslutet var oaktsamt. Talan i underrätterna rörde fråga om likvidators skadeståndsansvar gentemot enskild borgenär på grund av att likvidatorn hade skiftat medel utan att avsätta medel till en tvistig fordran. I bägge instanserna ogillades talan på den grunden att likvidatorn inte ansågs ha agerat oaktsamt. HD meddelade partiellt prövningstillstånd i den angivna frågan rörande oaktsamhet och förklarade frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt vilande.s. 1092

2.Inledningsvis redogjorde HD för bestämmelserna rörande likvidatorns uppgifter och ansvar. Med hänvisning till NJA 2014 s. 272 ”BDO” konstaterades att omfattningen av likvidatorns ansvar gentemot tredje man avgörs av den överträdda bestämmelsens skyddsändamål enligt normskyddsläran. Det noterades att skyddsändamålet styr både förutsättningarna för ansvar och den ersättningsberättigade kretsen. I fråga om bestämmelsen i 25 kap. 38 § ABL framhölls att den ger uttryck för en avvägning mellan aktieägarnas avvecklingsintresse och borgenärsintresset samt att den skyddar en borgenär med en tvistig fordran från att bolagets möjlighet att betala skulden försämras genom skiftet av tillgångarna. Vidare noterades att en borgenär med en tvistig fordran, till skillnad från en aktieägare, inte kan klandra skiftet. En tvistig skuld, menade domstolen vidare, kan uppkomma såväl vid en tvist rörande grunden för fordran som vid en tvist om huruvida en fordran faktiskt varit känd för bolaget vid anmälningstidens utgång (vilket det i målet var fråga om). HD framhöll också att en skuld principiellt får anses vara tvistig då någon anser sig ha en fordran på bolaget och likvidatorn inte godtar betalningsskyldigheten. Likvidatorn har då en skyldighet att avsätta pengar till den tvistiga skulden före skiftet. Angående frågan om oaktsamhet konstaterade HD att likvidatorn hade överträtt bestämmelsen i 25 kap. 38 § ABL, en bestämmelse som är klar och tydlig och inte föranleder några svåra ställningstaganden. Mot bakgrund härav utgjorde regelbrottet en oaktsam handling. Domstolens rättstillämpning ligger i linje med en så kallad bunden culpabedömning, enligt vilken ett brott mot en rättslig föreskrift ger en presumtion för oaktsamhet. Likvidatorns skadeståndsansvar gentemot borgenären avgjordes i ett senare mål, NJA 2019 s. 978 ”Benchmark II” (se avsnitt 1.11.2 nedan). 1.9.4 Likvidation efter bolagets upplösning på grund av underskottskonkurs Av 25 kap. 50 § ABL följer att ett aktiebolag som är försatt i konkurs är att anse som upplöst om konkursen avslutas utan överskott. Om det efter konkursens avslutande finns tillgångar som inte omfattas av konkursen, eller om talan väcks mot bolaget, eller om det av annat skäl uppkommer behov av en likvidationsåtgärd, ska domstol enligt samma bestämmelse besluta om likvidation. I RH 2015:25 uppkom fråga om det var motiverat att besluta om likvidation enligt angivna bestämmelser för att tillvarata en tvistig och något osäker fordran. Hovrätten besvarade frågan nekande, och detta trots att det fanns ett åtagande av innebörd att bolaget inte skulle behöva stå för eventuella rättegångskostnader. Hovrätten konstaterade att det var fråga om en tvistig och osäker fordran samt att det saknades garantier för rättegångskostnadsåtagandet. Endast ett påstående om ställd säkerhet kunde inte godtas. Vidare saknades det utredning om garantens (som även var klagande) ekonomiska situation. Dessutom noterade hovrätten att omständigheterna var sådana att klaganden själv kunde föra talan om den aktuella fordran. Hovrätten konstaterade mot bakgrund härav att det inte framstod som motiverat att besluta om likvidation.s. 1095

3.I NJA 2017 s. 569, som också rörde tillämpning av 25 kap. 50 § ABL, prövade HD frågan om ”en borgenär kan begära att en (efter en underskottskonkurs i aktiebolag) upplöst huvudgäldenär ska träda i likvidation för att borgenären ska kunna vidta en preskriptionsavbrytande åtgärd, samt i så fall, om underlåtenhet att vidta sådana åtgärder medför att borgenären har förlorat sin rätt att kräva betalning av borgensmannen”. HD besvarade båda frågorna jakande. Som motiv till det jakande svaret på den första frågan anfördes att en borgenär kan ha ett berättigat intresse av att ”hålla liv” i sin fordran mot ett upplöst bolag, till exempel på grund av att det kommer fram nya tillgångar, eller på grund av att de har en principiell skyldighet att bevaka att en borgensmans regressrätt bevaras. Mot bakgrund av att borgenären i det aktuella fallet under en längre tid (ca 1,5 år) hade underlåtit att vidta sådan preskriptionsavbrytande åtgärd (det vill säga ansöka om likvidation) ansågs borgenären ha förlorat rätten att kräva betalt av huvudgäldenären och därmed även av borgensmannen. 1.9.5 Beslut om tvångslikvidation respektive utseende av syssloman enligt 25 kap. 21–23 §§ ABL Av 25 kap. 21 § första stycket ABL följer att en domstol kan, på talan av ägare till minst en tiondel av aktierna, besluta att ett bolag ska träda i likvidation om en aktieägare, genom att missbruka sitt inflytande i bolaget uppsåtligen har medverkat till en överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. En förutsättning är dock att det finns särskilda skäl till det på grund av missbrukets långvarighet eller av någon annan anledning. Om det finns en påtaglig risk för ett fortsatt missbruk som väsentligt skadar kärandens rätt, har domstolen vidare en möjlighet att om så yrkats utse en eller flera sysslomän som förvaltar bolaget i styrelsens och verkställande direktörens ställe till dess att domstolens likvidationsbeslut har vunnit laga kraft (se 25 kap. 23 § ABL). Det har saknats HD-praxis, där bestämmelserna, som infördes i och med 1975 års ABL, tillämpats, men en specifik tvist har nu föranlett såväl ett rättsfall rörande tillämpningen av 25 kap. 21 § ABL som publicerats i RH, RH 2018:39, som etts. 1096