1.prejudikat En genomgång av plenifallen från senare tid väcker frågor om det finns olika hinder för att ändra en rättsgrundsats, trots att det finns ett behov av att göra det. Finns det sådana starkt verkande hinder främjar det en stabil praxis. Man kan säga att ett sådant hinder utgör en stabiliseringsfaktor. En sådan faktor utgör ibland också ett hinder för de högsta instanserna att i vanliga prejudikat ändra, precisera eller kompletta en rättsgrundsats som antagits i ett äldre prejudikat. Någon gång kan en praxisändring förhindras av att den kräver lagstiftarens medverkan eller av att lagstiftningsarbete pågår. Dessa hinder har inte en stabiliserande funktion utan grundas på att en behövlig omläggning av praxis inte bör ske genom prejudikat. 10.1 Kan en lagregels språkliga lydelse utgöra hinder för en praxisändring genom ett pleniavgörande? Lagregler har ibland inte en så entydig innebörd att lagtexten utesluter en restriktiv, extensiv eller preciserande tolkning. Regelns ordalydelse utgör då inte något hinder för HD att i ett vanligt prejudikat slår fast en sådan tolkning. Om lagtexten klart utesluter en tolkning är det mera tveksamt om den kan godtas av en prejudikatinstans i fall då tungt vägande argument talar för detta. Man kan fråga sig om prejudikatinstanserna ställer sig avvisande till att lagtextstridiga tolkningar görs i plenifall. Eller anser dessa domstolar att sådana tolkningar över huvud taget inte får förekomma? En sådan uppfattning skulle kunna motiveras av att rättstillämpningen ska vara normstyrd och att det ankommer på lagstiftaren att göra behövliga förändringar. Det framgår av några HD-fall att Europadomstolens praxis kan kräva att det prövas om en svensk regel ska tillämpas i strid mot lagtexten. Sådana prövningar kan göras utan att HD:s samtliga justitieråd medverkar. I det följande behandlas endast fall där nationell svensk rätt är tillämplig.s. 505
2.Plenifallet NJA 2015 s. 374 gäller tolkningen av ett begrepp i en rättegångskostnadsregel. I fallet gör HD uttalanden av innebörd att en praxisändring inte får strida mot lagtexten. Det rör sig inte om en metodologisk rättsgrundsats, utan om uttalanden hur en specifik lagregel ska tolkas. Uttalandena visar att lagtexten kan utgöra hinder för en praxisändring genom pleniavgöranden och vanliga prejudikat. Fallet ska analyseras närmare.s. 505
3.I ärendelagen 32 § sägs att domstolen i ett ärende där enskilda är motparter till varandra får förplikta den ena parten att ersätta den andra för dennes kostnader i ärendet med tillämpning av 18 kap. RB. Om motparten inte är ”enskild motpart” saknas lagstöd för att kostnadsregeln ska kunna tillämpas. Motsatsen till en enskild part är en part som representerar det allmänna. Staten är inte en enskild part, t.ex. när Skatteverket eller Kommerskollegium företräder staten. Genom plenifallet ändrades rättsgrundsatsen i NJA 2000 s. 109. Detta äldre fall gällde frågan om en tredje man kunde tillerkännas ersättning för rättegångskostnader av staten i ett ärende om utmätning för bl.a. böter och skatt. Enligt HD saknades det förutsättningar för att med stöd av 32 § ärendelagen tillerkänna tredje man ersättning för rättegångskostnader, eftersom staten intog ställning som allmän part i ärendet.s. 506
4.Plenifallet gällde frågan om rättsläget borde ändras så att rättegångskostnader kunde dömas ut i ett mål om utmätning, när utmätningen sker för skatter eller liknade och detta trots att staten är part. HD:s majoritet ansåg att en ändrad tolkning av kostnadsregeln var svår att förena med bestämmelsens ordalydelse, som föreskriver ett ansvar för rättegångskostnader bara i ärenden där ”enskilda är motparter till varandra.” HD tillade att det inger betänkligheter att nu ge uttrycket enskild part en väsentligt annan innebörd än tidigare. Lagregelns ordalydelse kan enligt denna uppfattning utgöra ett hinder för vilka rättsgrundsatser som kan godtas av en prejudikatinstans.s. 506
5.De krav som kan ställas på att lagtexten täcker en tolkning för att denna ska kunna godtas kan lindras genom att det endast fordras att en viss situation kan jämställas med den som avses i lagen. En minoritet om sju justitieråd ansåg att Skatteverket borde jämställas med enskild part i sådana fall där Skatteverket och tredje man står mot varandra. Minoriteten anförde skäl som ledde till att det inte ansågs möta hinder mot att tolka kostnadsregeln på så sätt att Skatteverket jämställdes med en enskild part.s. 506
6.Minoritetens skäl avser inte språklig tolkning. Minoriteten hänvisade till ett förarbetsuttalande att ett statligt organ bör ses som en enskild part när det har samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person. Motivuttalandenas tolkningsbetydelse bygger inte på ”jämställningstekniken” och en förordad tolkning bör såtillvida vara täckt av regelns ordalydelse. Man kan kritisera förarbetsuttalandet för att begreppet enskild part tilläggs motsatt betydelse utan att något särskild motivering anförs. Ett annat äldre motivuttalande som återges av minoriteten tar sikt på överklaganden i utmätningsmål om uttagande av skatt. I förarbetena anges att staten är att anse som en part som tillvaratar sin enskilda rätt. Också detta omotiverade uttalande kan kritiseras. Minoriteten nämner vidare att det råder ett reellt partsförhållande mellan Skatteverket och den enskilde och att intressemotsättningen mellan parterna är densamma oavsett om borgenären är Skatteverket eller en fysisk eller juridisk person. Denna karaktäristik avser språkligt sett något annat än frågan om staten är en enskild part. Det sägs inte heller av minoriteten att ett reellt partsförhållande utgör ett skäl för att språkligt tolka uttrycket enskild part så att det omfattar staten.s. 506
7.Det anförda innebär att majoritetens språkliga tolkning ter sig rimlig och att lagtexten då utgör hinder för en praxisändring. Det får då ankomma på lagstiftaren att gripa in och göra behövliga ändringar. Det är en annan sak att staten ålades betalningsskyldighet gentemot den enskilde av andra skäl.s. 507
8.Plenifallet NJA 1980 s. 320 visar att den språkliga jämställningstekniken använts för att ge en lagregel en vidare innebörd än som framgår av ordalydelsen. Fallet gällde frågan om tillämpning av regeln om återställande av försutten tid. Återställande av försutten tid kan vid laga förfall medges när det gäller fullföljande av talan. Lagrummet tar sikte på processuella frister, inte materiella. Om regeln är tillämplig kommer ett lagakraftvunnet avgörande förlora sin rättskraft. Det rör sig om en ingripande rättsföljd. Rättskraftsverkningar bör inte kunna utsläckas genom en extensiv lagtolkning i strid mot en regels lydelse. Den treveckorsfrist som gäller för överklagande bör sålunda inte kunna förlängas tolkningsvis med någon dag enbart därför att den förlorande parten haft svårigheter att utreda rättsläget. Inte heller bör parter kunna förlänga processuella frister genom avtal. Hänsynen till omsättningens och tredjemans intressen utgör skäl för detta.s. 507
9.HD förklarade att RB:s bestämmelser efter orden avser frister för ordinära rättsmedel. HD ansåg emellertid att vissa andra frister till sin art är sådana att de kan jämställas med frister för fullföljande av talan. Rättsfallet NJA 1972 s. 113 ansågs vara ett sådant exempel. Prejudikatet avsåg klandertalan mot en hyresnämnds beslut. I detta fall uttalade HD att förfarandet inför hyresnämnden i viktiga hänseenden är att jämställa med en rättegång och att den stadgade klanderfristen åtminstone avseende återställande av försutten tid måste jämställas med frist för fullföljande av talan. I plenifallet ansåg HD att fristen för klander av bodelning blir att jämställa med en frist för fullföljande av talan.s. 507
10.Motiveringen för ett jämställande bygger inte på någon språklig analys utan på sakliga skäl, nämligen den karaktär och verkan som bodelningen får. Detta plenifall innebär att en regels ordalydelse inte utgör ett absolut hinder för att praxis ändras genom ett pleniavgörande. Det finns inte heller något hinder för att ett vanligt prejudikat ger uttryck för en rättsgrundsats som strider mot lagtexten när detta motiveras av goda sakliga skäl.s. 508
11.En språklig tolkning kan vid läsningen av lagtext framstå som helt klar, men tvivelaktig eller felaktig om man ser till grundläggande oomstridda rättsprinciper. I samäganderättslagen 6 § sägs att envar delägare får ansöka hos rätten om att godset för gemensam räkning utbjuds till försäljning på offentlig auktion. Undantag görs för fall där något annat är avtalat mellan delägaren och övriga delägare. UB 8:8 innehåller den s.k. indragningsregeln som gäller då utmätning skett av en andel i viss egendom som tillhör två eller flera och då samäganderättslagen är tillämplig. KFM kan då på yrkande av sökanden, gäldenären eller annan delägare förordna om att hela egendomen säljs. Regeln har sin grund i att ett högre andelspris kan uppnås om hela egendomen säljs i stället för endast andelen. Av vikt är här ett tillägg i UB 8:8. Det sägs att ifråga om hinder mot försäljning gäller bl.a. 6 § samäganderättslagen. Denna samäganderättsregel säger att en viss typ av förbudsavtal mellan delägarna är giltiga. Regeln avser avtal om att den samägda egendomen inte får för delägarnas gemensamma räkning utbjudas till försäljning på offentlig auktion. Förbudsavtal är enligt lagtexten giltiga oberoende av om de kan betecknas som obligationsrättsliga eller sakrättsliga.s. 508
12.Även om det inte framgår av lagtexten skulle samäganderättsregeln kunna anses vara en rent obligationsrättslig regel och inte en regel med sakrättslig verkan. Ingångna förbudsavtal skulle således kunna vara sakrättsligt overksamma, trots att detta strider mot lagtexten. Detta ska utredas närmare.s. 508
13.NJA 1991 s. 597 är ett sakrättsligt fall. En delägares borgenär hade ansökt om utmätning och hävdat att ett sakrättsligt bindande avtal som rör fast egendom endast kunde ingås om avtalet kommit till tredje mans kännedom genom inskrivning i fastighetsboken. Uppfattningen innebär att ett förbudsavtal inte skulle ha någon verkan mot borgenären om det inte skrivits in i fastighetsboken. HD nämnde UB 8:8 och regeln i 6 § samäganderättslagen om hinder mot försäljning av hela egendomen. HD uttalade sig sedan om den rent språkliga innebörden av UB 8:8. Som UB:s bestämmelse är utformad fick det enligt HD anses att en försäljning på begäran av en utmätningssökande hindras av ett avtal som förbjuder försäljning av hela egendomen på offentlig auktion för delägarnas gemensamma räkning. Uttalandet lämnar belägg för att HD godtog delägarens uppfattning att lagregeln enligt sin ordalydelse innebar att ett förbudsavtal mellan delägarna utgjorde hinder mot indragning. Förbudsavtalet har då sakrättslig verkan. Likväl ansåg HD i plenifallet NJA 2007 s. 455 att ett avtal om förbud mot offentlig försäljning inte borde binda samägarnas borgenärer, eftersom annars värdet av andelarna till stor del kunde göras oåtkomligt för borgenärerna. Ett förbudsavtal ansågs sakna sakrättslig giltighet trots att lagtexten lämnade klart stöd för motsatsen. Plenifallets rättsgrundsats strider mot lagtexten. Regelns språkliga utformning utgjorde sålunda inte något hinder för HD:s rättstillämpning.s. 508
14.De redovisade plenifallen innehåller inte någon metodologisk rättsgrundsats som utsäger att lagtextstridig rättstillämpning inte får förekomma i plenifall. Plenifallet om innebörden av uttrycket enskild part innebär att lagtexten kan utgöra hinder för en ny rättsgrundsats. Detta bör gälla också om fallet skulle ha prövats i ett vanligt prejudikat. Lagtexten skulle då ha utgjort hinder för en viss lagtolkning. Härav kan emellertid inte dras någon slutsats om vad som gäller helt allmänt. Det finns flera vanliga prejudikat där HD tolkat en regel i strid mot lagtexten. Detta bör vara möjligt också i plenifall. I två av plenifallen används tekniken att språkligt sett jämställa en företeelse med något som faller under lagtexten, trots att företeelsen inte omfattas av lagtexten. Det är ett sätt att kringgå lagtexten och förringa dess betydelse. Tekniken används också i vanliga prejudikat och utgör inte ett resonemang som endast får användas i plenifall. 10.2 Kan en praxisändring hindras av att den kräver att ett viktigt argument utesluts? Prejudikat motiveras ofta med en avvägning av skäl som talar för och emot en rättsgrundsats. Det strider mot det vetenskapliga objektivitetskravet att utesluta ett viktigt motargument. Alla viktiga skäl som talar för och emot en tänkbar rättsgrundsats måste redovisas och avvägas. Ett plenifall väcker frågan om det kan vara befogat att utesluta ett högst relevant argument.s. 509
15.I plenifallet NJA 2012 s. 435 uppkom en beviskravsfråga vid bedömningen av om en part haft laga förfall för att han inte i rätt tid överklagat ett avgörande när ett mål avgjorts på handlingarna och parten inte i förväg underrättats om när avgörandet skulle meddelas. Två lösningar ansågs möjliga. Antingen skulle ett lågt beviskrav riktas mot parten för att han haft laga förfall eller så var det tillräckligt att han påstått att avgörandet inte kommit honom tillhanda.s. 509
16.HD:s majoritet anförde tre argument för att det inte borde riktas ens ett lågt beviskrav mot parten. De utgör alla pro-argument för att ett påstående var tillräckligt. Något kontra-argument nämndes inte. HD ansåg för det första att det rådande rättsläget med ett lågt beviskrav måste ifrågasättas av rättssäkerhetsskäl. En part som inte underrättats i förväg om när ett avgörande ska meddelas ansågs ha särskilda svårigheter att säkra utredning om de förhållanden som rådde då försändelsen förmodas ha kommit honom till handa. Bevissäkringsargumentet utgjorde en utveckling av rättssäkerhetsargumentet. För det andra uttalade HD att man i detta fall liksom i andra tidigare fall borde beakta risken för att en försändelse kommer bort under postbefordran. För det tredje förde HD fram ett konventionsgrundat argument om överklaganderätt som HD utryckte på följande sätt: Meddelas en dom utan att den förlorande parten har underrättats om när domen skulle meddelas, har han i praktiken betagits rätten att överklaga, om försändelsen med domen inte når honom och han inte på annat sätt får kännedom om den. Med hänsyn till dessa tre argument borde enligt HD gälla att ett påstående om att avgörandet inte kommit parten till handa ska godtas om inte omständigheterna talar mot påståendet. Det uppställdes således inte ens ett lågt beviskrav.s. 510
17.Det finns ett viktigt skäl som talar för att lagakraftvunna avgöranden inte ska kunna ändras. Minoriteten, fem justitieråd, ansåg att det måste beaktas att reglerna om domens rättskraft fyller en viktig trygghetsfunktion för den vinnande parten. När överklagandetiden gått ut ska det vara möjligt för parter, andra intressenter och verkställande myndigheter att med en rimlig grad av säkerhet ta ställning till om avgörandet har överklagats eller om målet är slutligt avgjort. Argumentet utvecklades på ett mera utförligt sätt.s. 510
18.Majoriteten förklarade inte varför detta enda viktiga motargument kunde lämnas okommenterat och obeaktat. Man kan knappast säga att majoritetens beskrivning av de tre argumenten fångar upp också motargumentet. Objektivitetskravet väger så tungt att det framdeles inte bör medges att rättsgrundsatser ändras sedan något betydelsefullt motargument lämnats okommenterat. Om ett obeaktat argument skulle ha lett till att en viss möjlig rättsgrundsats skulle ha fått ett annat innehåll utgör det förbigångna argument ett hinder för att godta rättsgrundsatsen.s. 510