6 · Vägledning från Högsta domstolen?

1.Hovrätternas behandling av innehav av falska urkunder är alltså sedan 1996 inte enhetlig. Frågan har inte prövats av Högsta domstolen, men det kanske ändå är möjligt att finna någon ledtråd i dess praxis? I NJA 1990 s. 115 stadfästes en fällande dom (Svea hovrätts mål B 1665-87, se avsnitt 4.2) för förberedelse till brukande av falsk urkund för innehav av falska pass i syfte att de skulle brukas, men avseende just detta hade hovrättens dom inte överklagats. Högsta domstolen hade ändå kunnat ändra domen om gärningen bedömts som straffri, som Svea hovrätt senare gjorde i det ovan omtalade avgörandet från 2012, men att dra någon slutsats av att domstolen inte tagit upp frågan är knappast möjligt, i synnerhet i ett mål avgjort sex år innan RH 1996:148 gjorde frågan aktuell.s. 837

2.Med viss reservation visar NJA 1990 s. 115 likväl att ansvar för förberedelse till brukande av falsk urkund genom innehav av falska IDhandlingar är en möjlighet, och att de hovrättsavgöranden som sett principen om åtskillnad mellan hjälpmedel och brottsobjekt som ett hinder mot detta innebär en nytolkning.s. 837

3.Det är också värt att notera att Högsta domstolen vid prövning av en närliggande fråga tolkat begreppet hjälpmedel tämligen fritt. NJA 1992 s. 524 gällde förberedelse till narkotikabrott genom innehav av bl.a. råmaterial för amfetamintillverkning. Här har domstolen fokuserat mindre på taxonomi och mer på gärningsmannens agerande, och skriver att det ”skulle […] te sig som konstlat och från saklig synpunkt omotiverat att göra en skillnad mellan de ämnen som omformas till den färdiga produkten och sådana som enbart underlättar eller främjar den kemiska processen”. Har någon konkret börjat förbereda ett brott genom att skaffa sådant som han saknar legal användning för, men som är centralt för brottsplanen vore det onekligen konstlat att avgränsa straffansvaret så att hantering av direkta förutsättningar för brottet anses straffritt medan innehav av mer perifera hjälpmedel bestraffas. Likväl innebar domen ett avsteg från vad som tidigare framstod som en etablerad uppfattning.s. 837

4.Resonemanget har utvecklats i NJA 2002 s. 123 där mäsk ansågs vara hjälpmedel. Revisionssekreteraren hade föreslagit ett ogillande just med hänvisning till principen om åtskillnad mellan hjälpmedel och brottsobjekt, och ett justitieråd ville ogilla med liknande motivering, men majoriteten ansåg mäsken vara ett hjälpmedel eftersom det är ”[m]est följdriktigt […] att detta fall betraktas på samma sätt och att alltså även ett sådant ämne som nu avses beroende på omständigheterna kan hänföras till hjälpmedel i den mening som avses i 23 kap. 2 § BrB. Detta är också bäst förenligt med bestämmelsens syfte.” Hänvisningen till bestämmelsens syfte talar för att principen bör tolkas med stor försiktighet.s. 838

5.I båda avgörandena noterar Högsta domstolen också allmänt att ”[i] fråga om åtskilliga brottstyper förhåller det sig otvivelaktigt så, att själva brottsobjektet inte samtidigt kan anses utgöra ett hjälpmedel vid utförandet av brottet. [Min kurs.]” Att denna kvalificering, som inte har någon motsvarighet i de friande hovrättsfallen, är både riktig och betydelsefull kommer att framgå under nästa rubrik.s. 838