1.I EU-domstolens dom i saken Šalplachta (mål C-670/15), meddelad den 26 juli 2017, tolkades direktiv 2003/8 om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister. En i Tjeckien bosatt kärande väckte vid tysk domstol talan mot ett tyskt företag. I samband därmed ansökte han även om tysk rättshjälp, bl.a. avseende kostnader för översättning till tyska av för prövning av rättshjälpsansökan nödvändiga kompletterande handlingar rörande hans inkomst och förmögenhet. Detta gav upphov till frågan om den rättshjälp som beviljas i den medlemsstat där domstolen är belägen även ska omfatta dylika översättningskostnader. EU-domstolen påpekade att en rättshjälpssökande enligt direktivet kan välja mellan att lämna in ansökan till den behöriga myndigheten i den egna hemvistmedlemsstaten eller att lämna den direkt till den behöriga myndigheten i domstolsmedlemsstaten. Direktivets artikel 8(b), enligt vilken kostnaden för översättning av rättshjälpsansökan och nödvändiga kompletterande handlingar ska täckas av hemvistmedlemsstaten, gäller bara när ansökan lämnas in till myndigheterna ”i den medlemsstaten”. Lämnas ansökan direkt till myndigheterna i domstolsmedlemsstaten ska dylika kostnader enligt EU-domstolen omfattas av rättshjälpen i domstolsmedlemsstaten. En annan tolkning skulle strida mot direktivets målsättningar och göra möjligheten att erhålla rättshjälp för dessa kostnader beroende av sökandens processval.s. 626
2.I NJA 2017 s. 857 hade underinstanserna avvisat två amerikanska bolags talan eftersom de inte godtog den säkerhet som bolagen ställt enligt lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Bolagen gjorde i HD gällande bl.a. att de borde ha beretts tillfälle att ställa kompletterande säkerhet innan deras talan avvisades. HD noterade att lagens krav på säkerhet i sig inte stred mot rätten till domstolsprövning enligt Europakonventionens artikel 6(1), men att lagen ska tillämpas så att den inte försvårar att föra talan i vidare utsträckning än vad som krävs för att lagens ändamål ska tillgodoses. Strikt tolkad hindrar lagtexten visserligen inte ett avvisande utan att käranden dessförinnan fått besked om vad det är för fel med den ställda säkerheten, men den hindrar inte heller att man beaktar kärandens befogade intresse och genom ett föreläggande bereder honom tillfälle att komplettera säkerheten. Avvisningsbeslutet undanröjdes därför av HD, som i motiveringen gjorde flera intressanta uttalanden, såsom att en garanti utställd av ett brittiskt försäkringsbolag utgjorde en godtagbar säkerhet, eftersom det i fråga om ett bolag med säte inom EU inte finns något utrymme för att fästa avseende vid bolagets nationalitet. Att den ställda säkerheten var gemensam för båda kärandebolagen var inte heller ett hinder. Såvitt gällde säkerhetens storlek förklarade HD med hänvisning till sitt avgörande NJA 2014 s. 669 (se SvJT 2015 s. 617) att beräkningen normalt och med viss marginal ska bygga på antagandet att tvisten prövas i sak i två instanser och att talan förs på ett kvalificerat sätt mot gängse ombudsersättning. Hänsyn ska också tas till alla andra relevanta faktorer, såsom målets komplexitet, tvistebeloppet, kostnaderna för bevisningen, kärandens sätt att föra sin talan och möjliga processuella tvistefrågor.s. 626