5 · NJA 2018 s. 350 i ljuset av grundläggande fri- och rättigheter

1.5.1 Ett outnyttjat tillfälle att förtydliga den rättsliga kontexten Är förvaltarskap förenligt med mänskliga och grundläggande fri- och rättigheter? I NJA 2018 s. 350 konstaterade HD att anordnande av förvaltarskap visserligen innebär ett ingrepp i rätten till privatliv enligt EKMR art. 8, men att förutsättningarna för att begränsa rättigheten är uppfyllda genom FB 11:7. Därefter övergick HD till att diskutera vilket underlag som krävs vid tillämpning av de rättighetsbegränsande reglerna: Beträffande tillämpningen av [EKMR art. 8] har Europadomstolen betonat att ett sådant allvarligt ingrepp i en enskilds personliga integritet som det innebär att beröva en person rättshandlingsförmågan kan vara berättigat endast under exceptionella omständigheter och efter prövning i ett förfarande som tillfredsställer höga krav på rättssäkerhet (se Ivinović v. Kroatien, nr. 13006/13, 18 september 2014). HD uppmärksammade alltså förvaltarskapets rättighetsbegränsande karaktär men analyserade inte förhållandet mer djupgående, vilket ger upphov till följdfrågor: På vilka grunder anser HD att reglerna i FB möter förutsättningarna? Vilka förutsättningar åsyftas? Ett mer utvecklat resonemang från HD:s sida hade varit önskvärt som vägledning för rättstillämpningen, gärna med hänvisning till fler än ett fall från Europadomstolens omfattande praxis rörande art. 8. Dessutom kunde HD ha understrukit betydelsen av att beakta grundläggande offentligrättsliga principer för värnandet av de grundläggande fri- och rättigheterna. Såväl legalitetsprincipen som objektivitetsprincipen och proportionalitetsprincipen kunde ha gett fördjupad vägledning. Exempelvis kunde HD ha framhållit den strikta rättstillämpning som legalitetsprincipen påbjuder, legalitets- och förutsebarhetskravets koppling till objektivitetsprincipens krav på sakliga skäl, liksom dessa principers beroende av en utredning av god kvalitet. En bristande utredning kan rimligen inte — precis som HD konstaterade — läggas till grund för ett så ingripande beslut som förvaltarskapet innebär. Godtas bristande utredningar sätts rättssäkerheten på spel.s. 370

2.I kontexten av mänskliga rättigheter för människor med funktionsnedsättningar leds tankarna genom NJA 2018 s. 350 till den i sammanhanget centrala intressekonflikten mellan individuella rättigheter och samhällets ansvar för andra människors ”bästa”. CRPD:s utgångspunkt är individuellt självbestämmande för personer med funktionsnedsättning, inklusive friheten att göra egna val. Bedömningarna i underrätterna tog sikte på förvaltarskapets skyddsfunktion — vad som ansågs bäst för kvinnan. HD å sin sida fann att förutsättningarna för anordnande inte var uppfyllda, med konsekvens att kvinnans självbestämmanderätt prioriterades, trots att hon hade fattat beslut som ostridigt skadat hennes ekonomi.s. 371

3.Enligt FB 11:7 räcker det inte med en överhängande risk eller sannolikhet för att en människa återkommande ska komma att fatta omdömeslösa beslut och/eller bli ekonomiskt utnyttjad av andra. Det krävs ett orsakssamband mellan en sådan risk och en oförmåga att vårda sig eller sin egendom på grund av ett visst slag av hälsotillstånd. Flera svårigheter är dock förknippade med bedömningen av detta orsakssamband. HD fastslog att ”den föreliggande utredningen inte är sådan att det finns förutsättningar att anordna förvaltarskap” vilket tycks implicera att det hade varit tillräckligt med ett välmotiverat läkarintyg för att automatiskt fastslå ett sådant orsakssamband. Ur ett rättighetsperspektiv kan en sådan ordning inte accepteras. Om ett läkarintyg i sig själv skulle räcka för att besluta om förvaltarskap skulle den normbundna rättsliga prövningen utebli och den avgörande bedömningen överlämnas till läkarprofessionen. Ett utlåtande från en läkare har karaktären av bevis och måste värderas; domstolen kan inte okritiskt utgå ifrån det som en läkare påstår. Det är alltid domstolen som ensam har ansvar för beslutet i det enskilda fallet. Om ett orsakssamband föreligger eller inte är med andra ord en rättslig fråga. Domstolen ska — mot bakgrund av utredningen i målet — bedöma huruvida en persons (rättsligt relevanta) oförmåga är ett resultat av en (rättsligt relevant) funktionsnedsättning.s. 371

4.Som redan nämnts hade det varit värdefullt för framtida rättstillämpning om HD hade gett mer vägledning i fråga om hur rekvisitet ”ur stånd att vårda…” (dvs. den rättsligt relevanta oförmåga som ska bedömas i relation till tillståndet) ska tolkas. Vidare hade det varit önskvärt av rättssäkerhetsskäl om HD hade utvecklat vilket underlag som kan krävas i förvaltarskapsärenden samt något om vilket beviskrav som ska gälla. 5.2 Behöver den svenska rätten reformeras? HD:s bedömning i NJA 2018 s. 350 att det svenska förvaltarskapsinstitutet uppfyller kraven i EKMR art. 8 kan diskuteras på flera plan. Mot bakgrund av vad som sagts om förutsättningarna för anordnande av förvaltarskap, kan det ifrågasättas om inte det vida tolkningsutrymme som FB 11:7 ger innebär att EKMR:s krav i art. 8.2 på förutsebarhet åsidosätts. Under sådana förutsättningar uppfylls inte de krav som uppställs på rättighetsbegränsningar.s. 372

5.Dessutom är det svårt att se vilken av de angivna grunderna i art. 8.2 som kan motivera förvaltarskap. Möjligen kan rätten till privatliv begränsas med syftet att det är nödvändigt för att skydda hälsa eller moral. Att skydda någon från sina egna skadliga rättshandlingar, vilket är huvudsyftet med förvaltarskapet, är dock inte alltid en fråga om att värna personens hälsa. I det aktuella rättsfallet handlade det om rättsliga dispositioner som skadade individens ekonomi. Frågan är då om det är nödvändigt av moraliska skäl att genom förvaltarskap, i skyddssyfte, begränsa en persons rättshandlingsförmåga i vissa avseenden? Någon sådan uttrycklig diskussion står inte att finna i Europadomstolens ofta allmänt hållna resonemang. Det skulle därför kunna ifrågasättas om förvaltarskap i syfte att hindra någon från att bli ekonomiskt utnyttjad alls kan anses falla inom det tillåtna begränsningsområdet för rätten till privat- och familjeliv enligt art. 8.s. 372

6.Genom att ratificera CRPD har Sverige åtagit sig att följa konventionen i alla delar, och all inhemsk lagstiftning ska tolkas i ljuset av CRPD genom s.k. fördragskonform tolkning; varje fördragsslutande stat har en folkrättslig förpliktelse att så långt som möjligt tolka, tillämpa och anpassa inhemsk rätt så att den överensstämmer med dess konventionsåtaganden. CRPD innebär som nämnts ett paradigmskifte; från ställföreträdande beslutsfattande till beslutsfattande med stöd. Den svenska förvaltarskapsmodellen faller inom kategorin ”ställföreträdande beslutsfattande” och står därmed i strid med Sveriges åtaganden enligt CRPD. Vad den svenska lagstiftaren avser att göra åt den saken återstår dock att se.s. 373

7.Vad beträffar NJA 2018 s. 350 är det oklart hur HD:s avgörande förhåller sig till rättighetskontexten och det paradigmskifte som CRPD innebär. Å ena sidan kan förvaltarskapets tillämpningsområde anses ha begränsats genom avgörandet, eftersom HD har förtydligat kravet på orsakssamband mellan funktionsnedsättning och oförmåga. Även HD:s konstaterande att förvaltarskap utgör en rättighetsbegränsande insats kan tolkas som att tröskeln för anordnande har höjts; HD har därigenom poängterat vikten av en strikt rättstillämpning. Å andra sidan resonerar HD tämligen svepande angående om förutsättningarna för begränsning av rätten enligt EKMR art. 8 kan anses uppfyllda genom FB 11:7, och CRPD nämns inte alls.s. 373