AD 1995 nr 122.
Hänvisas från p. 6 (s. 163)
1.Om vi då ser på Domstolsverkets och domstolarnas medverkan som myndigheter i olika sammanhang kan följande noteras: 1. Myndigheterna har ett uppdrag att informera om sin verksamhet 2. Myndigheterna måste beakta både vilket innehåll deras information har och formen för informationen, i vilket sammanhang och på vilket sätt den framförs. Informationen ska vara objektiv och myndighetens medverkan i olika sammanhang och i olika former måste vara förenlig med att myndigheten inte bara är utan också utifrån uppfattas som opartisk och saklig. Att domstolen i olika föreningssammanhang, debattfora och arrangemang, även sådana med politisk inriktning, deltar genom att sakligt informera om sin verksamhet måste anses vara förenligt med objektivitetskravet. Gränsen går här vid deltagande vid uppenbart odemokratiska eller våldsbejakande organisationer, där domstolens blotta närvaro riskerar att påverka förtroendet negativt. Domstolar ska liksom andra verka för demokratins idéer och allas lika värde. Domstolarnas och Domstolsverkets närvaro och medverkan vid Pridefestivalen genom att där sprida kunskap om verksamheten och finnas tillgänglig för dialog är i det perspektivet oproblematisk.s. 162
2.Nästa fråga, i anslutning till medverkan vid Pridefestivalen, är om domstolen ska ta initiativ till att låta sig representeras av medarbetarna i en parad eller demonstration? Även om demonstrationen anordnas av en partipolitiskt och religiöst obunden organisation, hindrar inte det att själva demonstrationen kan ha ett politiskt syfte och en politisk kontext. Här menar jag att domstolarna som myndigheter bör ha som riktlinje att inte själva delta, anordna eller uppmuntra ett deltagande i opinionsbildande sammanhang, där myndigheten inte själv har ett uppdrag, och i former som antyder att det är myndigheten som representeras.s. 162
3.Självfallet kan inte medarbetarna åläggas att delta i en demonstration. Myndigheten ska inte heller ha synpunkter på om medarbetare väljer att delta som privatpersoner. Men myndigheten bör ha riktlinjer för hur den presenterar sig och för medarbetarna klargöra vilka former som ska iakttas när man företräder myndigheten. Motsvarande gäller för de myndigheter som använder sociala medier, t.ex. Facebook för att informera om sin verksamhet.s. 163
4.För de enskilda medarbetarna på en domstol eller en förvaltningsmyndighet gäller andra utgångspunkter. En anställd kan aldrig beordras att delta i en demonstration eller liknande opinionsyttring. Ett JO-beslut gällde Försvarsmaktens deltagande vid Pridefestivalen, där en soldat fått order att framföra ett fordon i paraden och vägrat. Försvarsmakten uppgav till JO att de anställdas deltagande var frivilligt men man var tveksam till om arbetsuppgiften att framföra ett fordon kunde ses som deltagande i demonstration eller opinionsbildning. JO kritiserade myndigheten och förklarade att det är av största vikt att det allmänna agerar så att det inte kan uppfattas som att någon tvingas delta i ”sammankomster för opinionsbildning eller i demonstrationer eller annan meningsyttring”. JO uttalade sig dock inte om formerna för myndighetens eget deltagande i detta fall.s. 163
5.Medarbetarna har alltså full rätt att vägra delta i tjänsten i sådana sammankomster m.m. Men hur ska man se på de enskilda tjänstemännens privata agerande? Utgångspunkten är självfallet att den enskildes yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet ska respekteras av arbetsgivare och att efterforskningsförbudet och förbudet mot repressalier ska iakttas. Medarbetaren måste själv bedöma i vilka situationer och sammanhang ett deltagande kan innebära en risk för jäv och i förlängningen en förtroendeskada. Arbetsgivaren i sin tur kan komma att behöva ta ställning till om medarbetaren kan sköta sitt arbete på ett lojalt och korrekt sätt.s. 163
6.Thomas Bull har i en granskning av objektivitetsprincipens tilllämpning i svensk rätt pekat på två intressanta frågor som blir relevanta i detta sammanhang. Den ena rör frågan om i vilken utsträckning en persons åsikter eller anknytningar kan inverka på beslut om anställning eller fortsatt anställning i staten. I ett fall som Arbetsdomstolen bedömt rörde det sig om en officer som var medlem i en motorcykelklubb med anknytning till Hells Angels. Bull finner i sin analys av detta och andra fall att ”mer generella farhågor” om negativa effekter på arbetet inte räcker som sakliga skäl för uppsägning. Man måste mer konkret kunna påvisa att ett visst privat engagemang påverkar förmågan att utföra tjänsteuppgifterna på ett negativt sätt. Bull behandlar också ett JK-beslut som gällde domares och åklagares medlemskap i Rotaryklubbar. JK fann att medlemskap i privata föreningar i princip låg utanför JK:s tillsyn. Men JK pekade ändå på att ett sådant medlemskap på en liten ort, där ”alla känner alla”, kan medföra problem för allmänhetens tilltro till rättsprocesserna. Det var dock enligt JK i första hand den enskilde tjänstemannen eller domaren som själv måste bedöma om situationen konkret kan leda till en förtroendeskada. Bull lyfter fram Europadomstolens praxis vad gäller att godta inskränkningar i föreningsfriheten för domare och menar att den svenska inställningen är mer liberal. Att inskränka föreningsfriheten för någon grupp av statsanställda har inte varit aktuellt i Sverige. Det finns dock en risk att allmänhetens förtroende och i förlängningen den allmänna verksamhetens legitimitet minskar, om tjänstemän och särskilt domare uppfattas som jäviga eller partiska på grund av sina engagemang utanför tjänsten.s. 163
7.Frågorna är komplexa och det är svårt att finna klara generella svar. Just därför är det viktigt för alla myndigheter att internt diskutera hur man bör uppträda i liknande situationer. I mitt arbete med den gemensamma värdegrunden för de statsanställda (i regeringens värdegrundsdelegation 2013–2016) fann jag att denna typ av frågor väckte stort engagemang hos myndighetsföreträdarna. Kunskapen om de rättsliga och delvis grundlagsfästa principer som utgör värdegrunden för de offentligt anställda och för myndigheterna som sådana är en utgångspunkt för diskussionen om hur god förvaltningssed kan iakttas i olika situationer. På motsvarande sätt kan diskussionerna om domaretiken vara ett stöd för både domstolar och enskilda domare.s. 164