I NJA 2013 s. 1055 har HD prövat tillämpningen av den s.k. oskuldspresumtionen i konventionens artikel 6 i ett fall då polisen till socialnämnden felaktigt uppgett att en person gjort sig skyldig till misshandel (inte bara var misstänkt för misshandel). Med hänsyn till omständigheterna ansågs någon överträdelse av konventionen inte ha förekommit.
Hänvisas från p. 2 (s. 96)
1.Reglerna om det allmännas ansvar har alltså på senare år förändrats i ett väsentligt avseende. I ett flertal domar har HD ansett staten (och i ett fall kommun) ha ett skadeståndsansvar oberoende av vållande, som direkt grundats på Europakonventionen. Härvid har också ideellt skadestånd utdömts utan stöd i svensk lag. På detta vis har ansvaret utvidgats på ett sätt som har direkt intresse för tolkningen av den nya regeln i 3:4. HD har här hänvisat till den nämnda artikel 13 i konventionen. I den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra överträdelser av konventionen genom en rätt till skadestånd och denna förpliktelse inte kan fullgöras genom en tillämpning av nationell skadeståndsrätt ens efter en fördragskonform tolkning, får förpliktelsen uppfyllas genom att skadestånd döms ut utan särskilt lagstöd. Domstolen har också framhållit att SkL bör tolkas fördragskonformt om konventionen ger anledning till det, något som bl.a. kan medföra en (ännu) strängare culpabedömning.s. 96
2.Det första mål där HD utdömde skadestånd på denna grund var NJA 2005 s. 462. När en tilltalads rätt till rättegång inom skälig tid åsidosatts (jfr artikel 6 i Europakonventionen), har skadeståndsansvar ålagts enligt 3:2 SkL för inkomstförlust men dessutom utdömts 100 000 kr som ideellt skadestånd på grund av kränkning utan stöd av svensk lag. Frågan om skadestånd enligt konventionen kom sedan upp i NJA 2007 s. 295, som rörde en från tingsrätten hänskjuten fråga om skadestånd vid frihetsberövande i strid med artikel 5 i konventionen. Enligt HD skulle rätten till skadestånd i första hand prövas enligt SkL och lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande m.m., varvid bestämmelserna skulle tolkas fördragskonformt; om Sveriges förpliktelser enligt artikel 5 inte kunde uppfyllas vid denna tilllämpning, skulle skadestånd utdömas utan särskilt lagstöd. En naturlig utgångspunkt var då Europadomstolens praxis, vilken dock inte behövde följas exakt. — I NJA 2007 s. 584 hade tre barn utan lagstöd läkarundersökts på grund av misstanke om sexualbrott efter beslut av polismyndighet — närmast på grund av ett formellt fel. Beslutet ansågs strida mot artikel 8 Europakonventionen och medföra skyldighet för staten att utge ideellt skadestånd — för övrigt inte bara till barnen utan också till deras föräldrar, vilket kan synas avvika från sedvanliga principer om ersättning för tredjemansskador. Också kommuner kan göras ansvariga för kränkningar av Europakonventionen i den mån det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt konventionen (se NJA 2009 s. 463).s. 96
3.Vad denna praxis egentligen innebär för rättsläget är inte alldeles lätt att överblicka. När konventionen påverkade ansvaret fördes flera moment in i ansvarsbedömningen som var svåra att förena med traditionell svensk skadeståndsrätt. Att ansvaret byggde på en kränkning av vissa rättigheter stämde inte med det sedvanliga synsättet. SkL utgår ju i stället från förhållandena på ansvarssidan: visst ansvarsgrundande förhållande — fel eller försummelse — ska föreligga på det allmännas sida, och har detta orsakat skada av visst slag inträder skadeståndsskyldighet. En annan sak är att en myndighets kränkning av rättigheter enligt konventionen i de allra flesta fall kan ses som en form av culpa (jfr 1 ovan); i vart fall har HD inte funnit det nödvändigt att åberopa fel eller försummelse för att döma ut skadestånd. Att märka är vidare den vikt domstolen, i anslutning till artikel 13 i konventionen, fäst vid tillgången till ett effektivt rättsmedel när en kränkning har förekommit; skadestånd kommer i fråga om inte gottgörelse kan ske på annat sätt (jfr NJA 2003 s. 414, NJA 2005 s. 462 och NJA 2012 s. 1038 II). Man talar här om ett ”kompensatoriskt rättsmedel”. Som redan framhållits var detta sätt att låta skadestånd utgå i sista hand ett främmande inslag i svensk skadeståndsrätt.s. 97
4.Dessa frågor har fått särskild betydelse vid långsam rättegång som överträder artikel 6 i konventionen. De har behandlats mycket utförligt av HD i den nämnda domen NJA 2012 s. 1038 I (se även NJA 2012 s. 1038 II). Här ska bara nämnas följande. Allmänt framhålls att påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel så långt det låter sig göras ska anpassas till det straffrättsliga systemet. Vidare bör samma principer för bedömningen hur allvarlig kränkningen varit gälla oberoende av vilket rättsmedel det är fråga om, och det bör eftersträvas en balans mellan kompensationsformerna. Påföljdslindringen bör stå i relation till kränkningens allvar — vid försenad handläggning främst dröjsmålets längd. En riktpunkt anses vara att ett års dröjsmål svarar mot en strafflindring på ungefär en månads fängelse, men även andra faktorer ska beaktas. — I skadeståndsmålet bör först beräknas det skadestånd som skulle utgått för kränkningen om ingen påföljdslindring skett och sedan det beloppet minskas med värdet av den påföljdslindring som förekommit, beräknat med viss förenkling. Också i detta läge ska alltså skadestånd utgå i sista hand. Avgörandet synes dock inte innebära att man här ställt upp samma krav som i 3:4, att skadestånd ska vara ”nödvändigt” för att gottgöra överträdelsen. Att andra rättsmedel inte utnyttjats skulle bara vara en omständighet som beaktades vid bedömningen av kränkningens allvar.s. 97
5.Slutligen bör framhållas de särskilda möjligheter till ideellt skadestånd som ansetts följa av en tillämpning av konventionen (jfr bl.a. NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584). Härvid har Europadomstolens praxis betraktats som en naturlig utgångspunkt vid bestämmandet av ett skadestånds storlek, vilket bl.a. inneburit att storleken kan bero på de andra rättsmedel som tillhandahålls för att förebygga och kompensera kränkningen. — Ideellt skadestånd på denna grund kan utgå också till ett företag, varvid dock bedömningen inte blir helt densamma. — En rättighetskränkning behöver dock inte nödvändigtvis resultera i ett skadestånd (jfr NJA 2013 s. 842, där det beträffande felaktigt utdömd sanktionsavgift ansågs tillräckligt att kränkningen erkändes och de ekonomiska effekterna avhjälptes genom HD:s dom).s. 98
6.Detta ansvar för stat och kommun har framför allt (men knappast enbart) gällt vid myndighetsutövning; HD har bl.a. åberopat värdet av en ordning som stämmer med ansvaret enligt 3:2 SkL, och de rättsfall där frågan kommit upp har avsett sådan verksamhet. Ett ingrepp i enskildas rättigheter förekommer ju också typiskt sett just vid myndighetsutövning. I den nya regeln i 3:4 sker emellertid ingen begränsning till sådan verksamhet (se 3 nedan).s. 98
7.Det har alltså inte bara varit fråga om en fördragskonform tillämpning av SkL:s krav på fel eller försummelse; konventionens inverkan är större än så. Visserligen har 3:2 SkL utgjort en utgångspunkt för bedömningen om ansvar föreligger, men som framgått förekommer också helt nya inslag i reglerna om det allmännas ansvar.s. 98
8.Utöver de artiklar i konventionen som berörts i dessa avgöranden (2, 5, 6 och 8) finns flera andra rättighetsregler i konventionen som kan tänkas påverka regelsystemet. Särskilt är att märka konventionens regel i artikel 1 första tilläggsprotokollet om egendomsskyddet. Alla möjliga ekonomiska rättigheter kan ju anses som egendom — det lär gälla i varje fall vid tillämpning av RF:s regler i frågan — och skulle felaktiga domar och myndighetsbeslut om ekonomiska förhållanden betraktas som kränkningar av sådana rättigheter kunde detta utvidga det allmännas ansvar på ett svåröverskådligt sätt. Hittills har HD dock varit obenägen att konstatera konventionsbrott i sådana fall.s. 99
9.I NJA 2010 s. 112 har domstolen sålunda ansett att försummelse av en kommunal miljö- och byggnadsnämnd att iaktta en processuell regel genom att ge en sakägare tillfälle att yttra sig över en byggnadslovsansökning inte i sig kunde anses utgöra en kränkning av hans rätt till respekt för sin egendom i den mening som avsågs i artikel 1 av tillläggsprotokollet; någon skadeståndsgrundande överträdelse av konventionen förelåg därför inte.s. 99
10.Enligt vad HD utvecklat i rättsfallet NJA 2012 s. 1038 har konventionen en dubbel funktion i svensk skadeståndsrätt. Dels får den som bindande statsrättsligt instrument betydelse främst när det sätts i fråga om svensk lag eller rättspraxis innebär att Sverige gör sig skyldigt till konventionsbrott. Den kan då leda till att den svenska ordningen genom domstolspraxis får sättas åt sidan eller modifieras så att den blir förenlig med konventionen (varvid det dock för att lagen ska åsidosättas fordras klart stöd för att den svenska ordningen är oförenlig med konventionen). Dels kan konventionen som svensk lag få betydelse när frågan uppkommer om staten har respekterat den enskildes rättigheter enligt konventionen. Då får enligt HD domstolen göra en egen bedömning av vad konventionens artiklar innebär; de kan tolkas och preciseras så att de ger en enskild längre gående rättigheter än enligt vad som följer av konventionen och av Europadomstolens hittillsvarande praxis. Här sätter konventionen gränser för vad som är tillåten svensk rättsutveckling.s. 99
11.Resonemanget bör få betydelse också sedan skadestånd enligt konventionen lagreglerats. Det synes innebära att en svensk domstol ibland kan avvika från konventionen till den enskildes förmån men inte till dennes nackdel. Svensk rättspraxis skulle bestämma förutsättningarna för skadeståndsansvar och ansvarets omfattning, dock inom ramen för vad konventionen tillåter.s. 99
12.Det rättsläge som nu beskrivits gäller alltså skadefall som inträffar före den 1 april 2018. De nya lagreglerna stämmer i väsentliga hänseenden med denna rättspraxis — dock inte helt.s. 100