1.Till sist ska jag kort nämna den numera ganska omfattande praxis som vuxit fram kring vad som utgör dubbelbestraffning eller dubbla förfaranden i Europakonventionens mening. Eftersom detta tema varit föremål för intensiv diskussion i den juridiska litteraturen finns inte här anledning att mera detaljerat redogöra för utvecklingen i rättspraxis, utan det kan räcka att översiktligt skissa på den utveckling som skett.s. 242
2.I HFD 2013 ref. 71 kom HFD i plenum att göra en annan bedömning än den i RÅ 2009 ref. 94 angående om det svenska systemet med skattebrottsprocesser och skattetilläggsprocesser var förenligt med konventionen. Avgörandet kan väl ses som en tämligen naturlig uppföljare på Högsta domstolens avgörande i NJA 2013 s. 502. I avgörandet slås vidare fast att den tidpunkt som är avgörande för när en process hindrar inledandet av en annan är tidpunkten för beslut om skattetillägg respektive åtal för skattebrott. Den mer grundläggande konstitutionella frågan om hur ett system med två högsta domstolsinstanser ska hantera situationer där båda domstolsslagen berörs av ett avgörande från den ena av dessa högsta domstolar kom också att få en blixtbelysning genom dessa avgöranden, men däremot kanske inget säkert svar. Det kan dock konstateras att det torde ha krävts mycket starka skäl för att HFD skulle ha kunnat komma till en annan slutsats än den Högsta domstolen redan dragit. Kanske illustrerar avgörandet att det trots allt finns ett visst behov av den öppning som regeringsformen 11 kap. 1 § ger för att avgöra mål med ledamöter från båda domstolarna, även om det inte finns någon konkret lösning på hur en sådan blandad sammansättning ska gå till rent praktiskt.s. 242
3.Detta avgörande har sedan kommit att följas upp av ett ganska stort antal avgöranden där frågor om den nya praxisens verkan varit föremål för bedömning. HFD 2014 ref. 35 rörde frågan om resning på grund av den nya rättspraxis som Högsta domstolen och HFD utvecklat. Högsta domstolen hade i NJA 2013 s. 746 funnit att resning i brottmål borde medges i fall där dom fallit efter det fall där Europadomstolen kom att ändra rättsläget avseende tolkningen av Europakonventionen, nämligen fallet Zolotukhin mot Ryssland från den 10 februari 2009. HFD fann inte skäl att göra någon annan bedömning när det gäller resning i skattemål, varför resning skulle beviljas avseende ett beslut om skattetillägg från december 2010, trots att svenska domstolar vid den tidpunkten fortfarande ansåg att svensk rätt var förenlig med konventionen. Fallet anknyter till ovan berörda frågor kring relationen mellan de högsta domstolarna men berör även den principiella frågan om när ändrad rättspraxis från en internationell domstol bör föranleda resning av nationella avgöranden.s. 242
4.I HFD 2014 ref. 43 fann HFD att fastän beslut om skattetillägg fattats före det att åtal väckts så medförde det förhållandet att dom i brottmålet hunnit vinna laga kraft medan förfarandet rörande skattetillägg fortfarande pågick att det senare förfarandet stod i strid med konventionen och att skattetillägget skulle undanröjas. I HFD 2014 ref. 65 gällde det huruvida bedömningen skulle bli densamma som i HFD 2013 ref. 71 även i ett fall där åtal visserligen väckts före det att skattetillägg beslutats, men där åtalet inte kommit att prövas av domstol. HFD besvarade den frågan jakande. Till sist, i HFD 2015 ref. 37 I och II, gjordes klart att om skattetillägg påförts innan åtal väckts och hunnit vinna laga kraft vid tiden för HFD:s prövning så kan inte det förhållandet att en friande brottmålsdom fallit före det att skatteförfarandet avslutats medföra en rätt till resning avseende detta förfarande. I den mån konventionen kränkts av att det förekommit dubbla förfaranden så hänvisade HFD till konventionens rätt till effektiva rättsmedel (artikel 13), vilket kan förstås som en påminnelse om den möjlighet till skadestånd som utvecklats genom Högsta domstolens rättspraxis och Justitiekanslerns tillämpning av denna.s. 243
5.Vid sidan av denna utmejsling av det närmare innehållet i förbudet mot dubbla förfaranden i skatterättsliga sammanhang har HFD även haft att ta ställning till ett flertal fall gällande gränsdragningen för när konventionsförbudet är tillämpligt i andra förvaltningsrättsliga sammanhang. Hittills är det främst frågor om körkortstillstånd och vapentillstånd som prövats, men fler frågor kan säkert komma att aktualiseras på alla områden där det krävs tillstånd och där myndigheterna kan ha att pröva en persons lämplighet eller liknande.s. 243
6.HFD 2014 ref. 80 gällde frågan om körkortsåterkallelse på grund av trafikbrott är förenligt med konventionens förbud mot dubbla förfaranden. Rätten fann att det var klarlagt både genom rättsfall från Europadomstolen och från svenska domstolar att återkallelse av körkort på grund av trafikbrott inte var att anse som ett nytt straffrättsligt förfarande och att det således inte stod i strid med konventionens förbud mot dubbla brottmålsförfaranden. I HFD 2015 ref. 31 kom frågan om det gjorde någon skillnad att brottmålsprocessen inte gällde trafikbrott att prövas. HFD besvarande den nekande. Och i HFD 2015 ref. 20 togs ställning till om återkallelse av vapentillstånd på grund av brottmålsdom kom i konflikt med konventionen. Bakgrunden var den att en person fällts till ansvar för misshandel av sina barn och att polismyndigheten därefter återkallat vederbörandes vapentillstånd med motiveringen att denna inte var lämplig att inneha vapen. HFD gjorde bedömningen att återkallelsereglerna inte var av straffrättslig karaktär, de var t.ex. inte främst inriktade på det förflutna och på att straffa eller avskräcka från visst beteende, utan innebar en framåtsyftande bedömning av risken för missbruk eller olyckor. Inget brott mot konventionen förelåg därför.s. 243