1.Det finns fyra skadetyper inom ramen för skadeståndslagens struktur. Person- och sakskada är de ”klassiska” skadetyperna, vilka kompletterades med innovationen ”ren förmögenhetsskada” när skadeståndslagen infördes. (Ren förmögenhetsskada är den enda skadetyp som har en legaldefinition i skadeståndslagen, 1 kap 2 §.) Genom prejudikat har en fjärde skadetyp, kränkning, vuxit fram ur embryot ”lidande” som tidigare återfanns i en nu avskaffad regel i skadeståndslagen 1 kap. 3 §.s. 111
2.Den skadeståndsrättsliga begreppsbildningen, särskilt skadebegreppen, har i stor utsträckning ”satt sig”. Skadebegreppen genererar därmed färre problem än tidigare. Men sakskadebegreppet är ett undantag. Problemen kommer till uttryck såväl i begreppsfrågan i sig — vad är en sakskada? — som i begreppsbildningens effekter — hur bestäms ersättningen när någon drabbats av en sakskada? I det följande fokuserar jag på den första av dessa frågor, skadebegreppet.s. 112
3.Många av de svårigheter som rättstillämpningen idag brottas med anteciperades redan i förarbetena till skadeståndslagen. Sakskadebegreppets behandling i propositionen utgick från den fysiska försämringen av fysisk egendom. Typiska sakskador i detta avseende är alltså bucklor på en bil eller repor på ett par glasögon. Även skada på fast egendom inkluderas t.ex. om ett hus blir skadat av ett bristfälligt utfört grävningsarbete.s. 112
4.Redan vid skadeståndslagens införande stod det klart att rättighetsinne havaren — i skadeståndsrätten: typiskt sett ägaren — har ett berättigat intresse av att kunna bruka eller använda egendomen och inte bara av att egendomen inte utsätts för åtgärder som fysiskt försämrar den. Den som frånhänds egendom genom t.ex. stöld drabbas således av en sakskada, även om egendomen inte är i fysiskt försämrat skick där den befinner sig. Den rättspolitiska tanken att det för ägaren är centralt att så att säga ha makten över sin egendom kommer till tydligast uttryck i propositionens iakttagelse att även tillfälliga besittningsrubbningar kan utgöra en sakskada. Det senare har antagits gälla även om ägaren inte själv haft för avsikt att använda egendomen under den aktuella perioden.s. 112
5.Utöver skyddet för egendoms fysiska integritet, ägarens besittning och möjlighet att kunna nyttja egendomen har sakskadebegreppet utvecklats vidare genom ett avgörande från Högsta domstolen, NJA 1996 s. 68 (Volvo flygmotor). I 1996:s avgörande tog HD ställning för ett funktionsorienterat sakskadebegrepp.s. 112
6.Sakskadebegreppet har således olika facetter: Det utgår från sakens/ fastighetens fysiska status, dess funktion, men också från ägarens möjlighet att använda sin egendom. För egen del betraktar jag det senaste inslaget i sakskadebegreppet som det mest fundamentala: Det är ägarens rättighet till egendomen som motiverar det skadeståndsrättsliga skyddet. En tolkning av denna position är att betrakta ersättningen för saks kada som en förlängning på egendomsrätten, en rätt som ju omfattar mer än enbart ett skydd för egendoms fysiska status. Oavsett hur man vill tolka rättsläget står det sedan länge klart att sakskadebegreppet har ett betydligt vidare omfång än enbart fysiska förändringar av lös eller fast egendom. Men domstolarna fastnar icke desto mindre understundom i den begränsade, fysiska synen på sakskadebegreppet.s. 113
7.I NJA 2012 s. 953 hade Kronofogdemyndigheten sålt en utmätt segelbåt på exekutiv auktion. Båten var anmäld som stulen och båtens ägare — ett försäkringsbolag som övertagit äganderätten — hävdade i målet att det var försumligt av Kronofogdemyndigheten att inte bättre kontrollera ägarförhållandena. Frågan om försumlighet prövades aldrig av HD eftersom domstolen kom fram till att ägaren inte drabbats av någon skada med följande motivering: ”Eftersom försäkringsbolagen sålunda kunde göra gällande äganderätt till båten respektive båtmotorn även efter utmätningen och den exekutiva försäljningen men avstod från att utnyttja denna möjlighet, har Kronofogdemyndighetens eventuella försummelse inte föranlett den skada som bolagen gör gällande att de har lidit.”s. 113
8.Det här är en förvånande slutsats av HD med potentiellt besvärliga effekter. Det stämmer naturligtvis att ägaren har rätt till vindikation, men det betyder inte att ägaren inte har drabbats av en sakskada till följd av myndighetens påstådda försumlighet. Hade Kronofogdemyndigheten undersökt förhållandena och därvid kunnat konstatera att bolaget var rättmätig ägare till båten hade myndigheten haft en skyldighet att utge båten till bolaget. Istället var bolaget hänvisade till en vindikationsmöjlighet som framstår som uppenbart krångligare och vanskligare. Att på detta sätt försämra ägarens möjlighet att disponera egendomen innebär en sakskada; en situation som f.ö. förekommer mer eller mindre frekvent i hälerifall. En annan sak är att bolaget kan anses ha brustit i sin skadebegränsningsplikt vilket kan påverka skadeståndets beräkning, men det är inte samma som att ingen skada alls uppkommit.s. 113
9.HD:s syn på skadebegreppet i det nu nämnda fallet är enligt min mening alltför inskränkt och den är inte unik. Det finns exempel även i hovrättspraxis på hur sakskadebegreppet ges en alltför begränsad tolkning, t.ex. genom att bedömningen stannar i den fysiska förståelsen av begreppet och inte beaktar dess vidare innebörd. Rättsbildningen på skadeståndsberäkningens område ger upphov till liknande frågor. Senare tids rättsutveckling tycks härvidlag, enligt mitt intryck, närmast ha ökat processbenägenheten på sakskadeområdet. Det finns här ett behov av tydliggörande praxis från Högsta domstolen.s. 114