1.Den aktuella frågan applicerad på ett aktieägaravtalssammanhang är veterligen inte rättsligt prövad i något annat refererat domstols- eller skiljenämndsavgörande än den av Pehrson refererade skiljedomen. Som redovisats ovan har dock vissa liknande fall prövats av Högsta domstolen under 1900-talets första hälft. Ett annat exempel där Högsta domstolen, i ett kollusionsfall, tillerkänt en rent obligatorisk rättighet verkan mot tredje man är det ovan refererade NJA 1993 s. 188.s. 832
2.Litteraturen i ämnet är inte samstämmig, men fler uttalanden talar för ett begränsat sakrättsskydd än emot. De två ovan refererade förarbetsuttalandena drar åt samma håll som litteraturen.s. 833
3.Rättsläget på området är dock uppenbarligen inte klart. Underlaget är otillräckligt för att dra några bestämda slutsatser. Som bl.a. Roos konstaterat kan ett skydd gentemot en vetande förvärvare i många fall ge ett rimligare resultat än en avsaknad av tredjemansverkningar. Ett sådant skydd är inte heller oförenligt med föreliggande rättspraxis och annat källmaterial. Ytterst är det emellertid fråga om att bedöma huruvida, i en viss given situation, omsättningsintresset bör vika för intresset av skydd för den obligatoriska rättigheten eller vice versa. Tillspetsat: Bör, i en sådan situation som den nu diskuterade, omsättningsintresset vika för intresset av att skydda obligatoriska rättigheter — tillskapade i det legitima syftet att möjliggöra kontroll över förändringar i aktieägarkretsen — gentemot en tredje man som med vetskap om rätta förhållandet väljer att förvärva aktierna i fråga? Det råder ingen tvekan om att en ordning där den ifrågavarande rättigheten inte tillerkänns någon tredjemansverkan alls, dvs. vare sig omsättnings- eller borgenärsskydd och oavsett förvärvarens goda eller onda tro, är en lättillämpad ordning som främjar omsättningsintresset. Somligt talar emellertid för att dessa intressen ibland inte bör anses väga erforderligt tungt i en situation där en dylik ordning skulle göra det möjligt för en avtalspart att dra sin medkontrahent vid näsan genom att helt enkelt sälja aktierna till någon annan, som är väl medveten om hur det förhåller sig (jfr de ovan refererade rättsfallen). Medkontrahentens, och måhända förvärvarens, skadeståndsansvar på grund av sådant agerande kan hävdas vara ett otillräckligt remedium i de aktuella fallen, där den obligatoriska rättigheten just syftar till att undvika oönskade förändringar i en aktieägarkrets.s. 833
4.Det är svårt att se att saken skulle te sig på någon avgörande punkt principiellt annorlunda när, som i det här diskuterade aktieägaravtalsexemplet, den rent obligatoriska förpliktelsen består i en skyldighet att låta någon förvärva viss egendom än när, som i t.ex. 1924 års fall, förpliktelsen utgörs av en skyldighet att låta någon ta i anspråk viss egendom som pant. I båda fallen rör det sig om en avtalad förpliktelse, och en däremot svarande rättighet, som är oförenlig med en försäljning av egendomen till tredje man utan förbehåll för belastningen. Att egendomen i det första fallet är aktier och i det andra fallet en bil kan inte heller göra någon skillnad.s. 833
5.Som berörts ovan (avsnitt 4) argumenterar Lindskog emot att tillerkänna obligatoriska rättigheter ett omsättningsskydd. Lindskog pekar på värdet av att samma principer gäller för omsättningsskydd och borgenärsskydd samt framhåller att den av honom förordade ordningen är tydlig och medför ordning och reda. Lindskog menar vidare att en regel innebärande ett visst omsättningsskydd för betingelser i sig vore tvistdrivande och att ett omsättningsskydd dessutom vore av begränsat värde utan borgenärsskydd. Det är just sådana aspekter som ska läggas i den ena vågskålen vid bedömning av om en viss belastning bör tillerkännas ett sådant omsättningsskydd som nu är i fråga. Det måste dock också bäras i åtanke att Högsta domstolen i några fall (se ovan) redan funnit att obligatoriska rättigheter ibland ska ges verkan gentemot en förvärvare med vetskap om belastningen.s. 834
6.Vad Lindskog i första hand synes invända mot är det ingrepp i den sakrättsliga systematiken som det innebär att acceptera att vissa obligatoriska rättigheter under vissa omständigheter tillerkänns ett visst omsättningsskydd. Här kan dock finnas anledning att diskutera möjligheten att laborera med andra förklaringsmodeller än sakrättsliga. I vissa andra, speciella sammanhang har t.ex. förekommit att tredjemansavtal fingerats när det behövts för att uppnå ett rimligt resultat. Tillämpat på nu aktuell fråga: Skulle aktieöverlåtelseavtalet mellan säljaren och köparen under vissa omständigheter kunna anses innefatta ett för köparen förpliktande och inlösaren berättigande löfte (tredjemansavtal) att respektera förköpsrätten? Utrymmet för sådana avtalsrättsliga fiktioner måste vara mycket begränsat, men är inte obefintligt. Vidare tycks de av Högsta domstolen i några olika sammanhang förda resonemangen kring verkan av ”kvalificerad otillbörlighet” (kollusion, se ovan) ha potential att kunna aktualiseras även med avseende på den här aktuella frågeställningen.s. 834