1.Runesson anger tydligt att rättsläget är osäkert med avseende på preskription (s. 231). Det finns en allmän tioårig preskriptionstid i preskriptionslagen och det finns en särskild femårig preskriptionstid i 58 § tredje stycket patentlagen. Runesson anser de lege ferenda att den kortare preskriptionstiden i patentlagen gäller oavsett om licensgivaren grundar sitt anspråk på patentlagen (utomkontraktuellt) eller på licensavtalet (inomkontraktuellt). Runesson anför ingen annan förklaring än att oberättigade utnyttjanden bör behandlas på samma sätt. Jag delar inte hans uppfattning. Jag anser — i likhet med Stefan Lindskog — att utgångspunkten är att en borgenär inte ska ”betas sin materiella rätt annat än när tungt vägande skäl talar för detta”. Tveksamma fall ska med det synsättet avgöras till förmån för den part som hävdar att preskription inte har skett. Här har vi ett tveksamt fall och den licensgivare som baserar sitt krav på licensavtalet bör kanske därför få förmånen av tioårig allmän preskription. Härtill kommer att en licenstagare typiskt sett borde ha större beredskap för att en licensgivare kan komma att framställa anspråk än vad en person som inte står i avtalsförhållande till en patentinnehavare har. Rättsläget är — som sagt — osäkert och det hade varit hjälpsamt om Runesson utvecklat sitt resonemang och tydligare redogjort för argument pro et contra rörande kort preskriptionstid.s. 135
2.Runesson skriver helt kort att avtal om längre preskriptionstid är ogiltiga (s. 231). Det är oklart vilken preskriptionstid han syftar på; men jag uppfattar att han hävdar att avtal om längre preskriptionstid än den tioåriga preskriptionstiden i preskriptionslagen är ogiltiga. Jag vill kort påpeka att parter eventuellt kan avtala om längre preskriptionsfrist än tio år. Jag har inte analyserat denna fråga men hört diskuteras att 12 § preskriptionslagen endast lägger hinder i vägen för avtal om att anspråk aldrig ska preskriberas men tillåter avtal om viss preskriptionstid, t.ex. 25 år.s. 136
3.Jag delar Runessons uppfattning att regeln i 18:9 handelsbalken om preklusion inom ”natt och år” inte är tillämplig på licensavtal. Runessons stöd är att stadgandet ”kan inte anses” tillämpligt samt att licenstagaren inte är uppdragstagare (s. 232). Det finns en bättre rättskälla, nämligen NJA 2000 s. 137 där Högsta domstolen begränsar lagrummets tillämpning till avtalsbrott som sammanhänger med redovisningsskyldighet av penningmedel.s. 136