1.Regeringsrätten meddelade år 1996 ett avgörande som skulle visa sig få fatala konsekvenser för efternamn som tillhört utdöda släkter, oftast på svärdssidan utslocknade adelsätter. PBR hade medgivit en person att byta till namnet Leijoncrona, under åberopande av att den utdöda ätten Leijoncrona inte var allmänt känd i den mening som avses i 13 § namnlagen. Den bedömningen påverkades enligt PBR inte av det hade funnits flera framstående bärare av namnet, bland andra en generalkommissarie Johan Leijoncrona, som Kronobergsparken på Kungsholmen är uppkallad efter, och dennes son Christoffer Leijoncrona, som var envoyé vid engelska hovet och framstående skald. Regeringsrätten fann emellertid, med hänvisning till att Leijoncrona förekom som uppslagsord i Nationalencyklopedin (NE), att namnet var allmänt känt och därför inte kunde godkännas som efternamn åt en ny bärare (RÅ 1996 ref. 29).s. 715
2.PBR kom i sin fortsatta praxis att på ett ytterligt nitiskt sätt ta fasta på Regeringsrättens motivering. Adelsnamn som inte förekommer i NE har undantagslöst ansetts vara icke allmänt kända och därmed lediga för ansökan när det inte funnits några nu levande bärare av namnet. Det har inte ansetts spela någon som helst roll om namnet varit upptaget i andra uppslagsverk eller i vilken utsträckning det förekommer på Internet. Sedan denna egendomliga praxis blev bekant för allmänheten har en strid ström av ansökningar om byte till gamla adelsnamn nått PRV, som efterhand sett sig nödsakad att anpassa sig till överinstansens tolkning av begreppet ”allmänt känt”. Följden har blivit att historiska namn som Liljesvärd, Cederflycht, Silfvercreutz, Nordenstråle, Lagersparre, Rosenklinga, Gyllenstam, Gyllenheim, Gyllenbielke och hitintills ett 60-tal andra utan vidare har kunnat annekteras av oskylda sökande. I just fallet Gyllenbielke ansågs det sakna avgörande betydelse att Gyllenbielkeska stiftelsen och det ännu verksamma Gyllenbielkeska hospitalet i Kvidinge energiskt motsatte sig att namnet skulle få antas som efternamn av en för dessa inrättningar okänd person.s. 715
3.Samma öde har drabbat släkter som fortlevde långt in på 1900talet, såsom Adlerstam, Nordenstjerna och Gripensvärd. Adliga ätten Gripenswärd dog ut 1942 på manssidan och 1974 på kvinnosidan. Trots att PRV konstaterade att den på Nationalmuseum representerade konstnären Fredrik Otto Gripensvärd är omnämnd i Svenskt Konstnärslexikon som utkom senast 1967 godkändes ansökan om byte till det namnet med hänvisning till att det inte fanns upptaget i NE.s. 716
4.PRV gjorde för några år sedan ett försök att ifrågasätta NEdoktrinen då man nekade två makar i Solna att anta namnet Stiernkors, som hade tillhört en svensk-finsk adelsätt. Av Svensk Uppslagsbok framgick att en Stiernkorsare hade varit biskop i Åbo, en annan högt uppsatt militär under Erik XIV och Johan III. Men namnet fanns inte i NE och därför medgav PBR sökandena att byta till Stiernkors.s. 716
5.Sedan namnlagens tillkomst har utöver fallet Leijoncrona endast två avslag meddelats, avseende namnen Sprengtport och Meijerfeldt. Men avslagen har inte primärt motiverats med dessa släkters ryktbarhet och historiska betydelse utan med det förhållandet att namnen upptagits i NE under egen rubrik.s. 716
6.Praxisutvecklingen på området kan inte beskrivas på annat sätt än att rättstillämpningen har gått över styr. För att återföra den på en mer rätlinjig kurs föreslår kommittén att historiskt kända efternamn som har burits av utdöda släkter inte får godkännas som efternamn. Motivet är inte att skydda adeln och Riddarhuset utan att värna ett för landet gemensamt historiskt och kulturellt arv.s. 716
7.Den inskränkning som kommittén i detta avseende föreslår är desto mer berättigad som det fortsatt kommer att vara fullt möjligt att bilda nya efternamn med adelsliknande klang, även sådana som harinslag av heraldiska begrepp och symboler. Namn som Rosencreutz, Krusenstråhle, Oxenskjöld, Silverkors och andra ”påhittade” adelsnamn har redan i stor utsträckning godkänts som nya efternamn. Möjligheterna härvidlag ter sig närmast oändliga. Autentiska namn som hämtas upp ur det förgångna och som tillhör den svenska historien — enligt uppgift återstår ännu cirka 2 300 namn som burits av utslocknade svenska och finländska adelsätter — bör däremot fredas från obehörigt bruk och inte lättsinnigt skingras för vindarna så som blivit följden av domstolarnas hittillsvarande tolkning av begreppet ”allmänt känt efternamn”.s. 716