De mål som redovisas är NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295, NJA 2007 s. 584, NJA 2007 s. 891, NJA 2009 N 70 och NJA 2010 s. 363. Av dessa kanske NJA 2007 s. 891 (som gällde krav på ersättning vid självmord i ett häkte; se ovan under artikel 2) är mindre relevant då frågeställningen där gällde fördragskonform tolkning av lag och inte ersättning utan lagstöd. Närmare till hands skulle väl varit att nämna NJA 2009 s. 463 (kommuns skadeståndsansvar) och möjligen också NJA 2003 s. 414 (hänsyn till konventionskränkning vid påföljdsbestämning i brottmål). Lite förvånande är vidare den betydelse som Europadomstolen fäster vid notisfallet NJA 2009 N 70. Vi som deltog i avgörandet (jag var referent) var nog av den uppfattningen att det var något som följde av tidigare rättspraxis att ”det numera som allmän princip gäller att i den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra överträdelser av Europakonventionen genom en rätt till skadestånd och denna förpliktelse inte kan uppfyllas genom en tillämpning av nationell skadeståndsrätt ens efter en fördragskonform tolkning, så får förpliktelsen uppfyllas genom att skadestånd döms ut utan särskilt lagstöd”. Hade vi tillmätt avgörandet den betydelse som Europadomstolen gör hade vi självfallet låtit referera avgörandet. Nämnas ska också att HD dagen innan Europadomstolens dom meddelade två domar (NJA 2012 s. 211 I och II) angående statens skadeståndsansvar vid överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen. I den första av dessa (punkterna 12 och 13) redovisar HD bl.a. för ett tidigare beslut av Europadomstolen den 24 januari 2012 i målet Eskilsson mot Sverige (no. 14628/08) som till stora delar överensstämmer med den senare domen.
Hänvisas från p. 4 (s. 390)
1.50. However, as described above (§§ 29–34), the Court recognises that, over recent years, the Supreme Court has developed case-law concerning the possibility to claim compensation on the basis of alleged violations of the Convention which is welcomed. In particular, the Court wishes to highlight the Supreme Court judgment of December 2009 (NJA 2009 N 70) which affirmed that it was now a general principle of law that compensation for Convention violations could be ordered without direct support in Swedish law, to the extent that Sweden has a duty to provide redress to victims of Convention violations through a right to compensation for damages. In the Court’s view, this judgment shifts the Supreme Court’s caselaw from establishing precedent in specific matters to establishing a general principle for the domestic courts and the Chancellor of Justice to follow in cases relating to all claims for compensation for alleged violations of the Convention. This view is also supported by the Supreme Court’s judgment in June 2010 in which it clarified that the State must provide an effective remedy in accordance with Article 13 of the Convention for alleged breaches of the Convention.s. 390
2.51. Moreover, the Court notes that this case-law development has been going hand-in-hand with an increase in applications to the Chancellor of Justice requesting compensation for alleged violations under the Convention. Thus, over the last three years, the Chancellor of Justice has dealt with more than 1,000 requests by individuals claiming compensation for alleged breaches of the Convention, including under Articles 2, 5, 6, 7, 8, 10, 11 and 13 of the Convention (see above, § 36). In this respect, the Court observes that both the Supreme Court and the Chancellor of Justice have made frequent use of the Court’s case-law when considering the cases before them. Thus, for example, the level of compensation for non-pecuniary damage has been determined, inter alia, with reference to the Court’s case-law.s. 390
3.Europadomstolens dom den 12 april 2012 i målet Eriksson mot Sveriges. 390
4.(no. 60437/08) I det avgörande som det inledande citatet är hämtat från lämnar Europadomstolen en fyllig redovisning för innehållet i och utvecklingen av HD:s praxis när det gäller rätten till skadestånd utan särskilt lagstöd vid konventionskränkningar.s. 390
5.Frågan om rätten enligt artikel 13 till ett effektivt rättsmedel och behandlingen av den frågan i HD har därutöver behandlats utförligt på andra ställen (se särskilt SOU 2010:87) och ska därför inte beröras närmare här. Det ska emellertid betonas att den rätt till skadestånd vid konventionskränkningar som nu föreligger enligt HD:s praxis inte har sin grund i en normkonflikt mellan konventionen och annan svensk rätt. Inte heller är det fråga om en direkt tillämpning av konventionen. Vad som skett är att HD använt den förpliktelse för staten som artikel 13 innefattar till att genom praxis tillskapa en rätt för enskilda att erhålla skadestånd vid konventionskränkningar, dvs. normutfyllnad.s. 391