1.Den ersättningsform som ger upphov till flest svåra avvägningar hos Brottsoffermyndigheten är kränkningsersättningen. Svårigheterna härvidlag återspeglar de generella svårigheter som är förenade med ersättningsformen: Å ena sidan skall ersättningen kompensera brottsoffret för den kränkning hon utsatts för, å andra sidan skall denna kränkning värderas utifrån en objektiv bedömning av hur den ansvarsutlösande händelsen (och inte dess effekter) i allmänhet antas drabba ett brottsoffers integritet eller människovärde.s. 598
2.Detta gäller alltså för kränkningsersättningar i allmänhet. Men vissa av de svårigheter som präglar kränkningsersättningar i stort får en särskild betydelse i formen av brottsskadeersättning. Ett exempel på detta är bedömningen av allvarlighet.s. 598
3.För att brottsskadeersättning för kränkning skall kunna utgå krävs att den brottsliga gärningen inneburit en allvarlig kränkning av den skadelidandes personliga integritet eller människovärde. Prövningen härvidlag bygger på skadeståndslagens kränkningsregel. Vad kravet på allvarlighet skall anses fordra i ett enskilt fall är inte alltid klart.s. 598
4.I skadeståndslagens särskilda ansvarsregel avseende kränkning, i 2 kap. 3 §, finns det inte några indikationer på hur allvarlighetsbedömningen skall utföras. I 5 kap. 6 § räknas däremot ett antal faktorer upp som skall beaktas vid skadeståndets bestämmande. Den senast nämnda regeln tar egentligen sikte på hur ersättningen skall bestämmas, men den har i rättstillämpningen också ansetts kunna användas för att bedöma om allvarlighetsrekvisitet är uppfyllt (se t.ex. NJA 2011 s. 3). Enligt denna bestämmelse ska hänsyn tas till handlingens art och varaktighet, varvid särskilt ska beaktas om den haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande, eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Dessa faktorer har en påföljdsrättslig pendang i brottsbalkens regel om försvårande omständigheter vid bestämningen av straffvärdet i 30 kap. 2 §.s. 598
5.De faktorer som tas upp i beräkningsregeln i 5 kap. 6 § ger ett visst stöd i bedömningen av om en kränkning är så allvarlig att förutsättningen för skadeståndsansvar i denna del är uppfylld. I praktiken måste dock ofta en helhetsbedömning göras. I propositionen konstateras att "[v]ad som utgör en allvarlig kränkning måste bedömas utifrån samtliga omständigheter i varje enskilt fall." I denna helhetsbedömning framstår det som lämpligast att utgå från den inställning som ofta framhålls i dessa sammanhang, nämligen att utgångspunkten måste vara en skönsmässig bedömning, baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar.s. 599
6.I propositionen framhävs det skönsmässiga inslaget i kränkningsbedömningar. Det är emellertid önskvärt att så långt det låter sig göras försöka motverka att skönsmässigheten ges innebörden av godtycklighet eller oförutsebarhet. Det talar för att man bör sträva efter att grunda bedömningar av detta slag på de etiska och sociala värderingar som kommer till uttryck i rättssystemet, snarare än på mer eller mindre välgrundade antaganden om vilka värderingar människor i allmänhet kan hysa (eller, än mindre, vilka värderingar den enskilda bedömaren hyser). Om det brott för vilket ersättning begärs lett till en fällande dom (från en svensk domstol) är en naturlig utgångspunkt att utgå från den bestämning av straffvärdet som domstolen kommit fram till.s. 599
7.Det betyder inte att straffvärdet generellt skall utgöra den enda, eller ens alltid den viktigaste, faktorn vid bedömningen av om allvarlighetsrekvisitet är uppfyllt. Men straffvärdet är en faktor som ofta kan ge en tydlig indikation på hur rättssystemet betraktar den aktuella gärningen. Denna rättssystemets värdering är i sin tur en lämplig utgångspunkt för vilka de vägledande "förhärskande etiska och sociala" värderingarna skall anses vara. Att på detta sätt knyta allvarlighetsbedömningen till straffvärdet torde öka förutsebarheten i allvarlighetsbedömningarna, vilket i sig är önskvärt (jmf. Högsta domstolens framhållande av förutsebarhet som rättsstatligt värde i skadeståndsfallet NJA 2007 s. 747).s. 599
8.Dessa synpunkter har särskild relevans för brottsskadeersättningssystemet. I jämförelse med kränkningsskadestånd har brottsskadeersättningarna en tydligare koppling till det kriminalpolitiska området än skadeståndet, vilket visar sig på olika sätt (t.ex. vid de särskilda jämkningsbedömningar som görs enligt brottsskadelagen). Kopplingen till straffvärdet framstår därför som särskilt rimligt på detta område. Brottsskadeersättningen är vidare på sätt och vis en del av socialrätten och hör därmed, till skillnad från skadeståndsrätten, till offentligrätten. Inom ett sådant paradigm framstår det som särskilt lämpligt att följa de ur lagen härledda värderingarna av de brottsliga handlingar som ger upphov till ersättningsbedömningen.s. 600