Angående sammanläggningen enligt den s.k. asperationsprincipen, se Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, Stockholm 2008, s. 139–148. I NJA 2009 s. 485 I–III anges sammanfattningsvis att skälen för att vid straffvärdesbedömningen avvika från vad som skulle följa av en ren kumulation minskar ju svagare sambandet är mellan brotten. Detta innebär alltså att om det finns en hög grad av samband mellan brotten bör det samlade straffvärdet vara lägre än om sådant samband saknas. Högsta domstolen antyder härigenom att upprepad likartad brottslighet skall bedömas mildare än flerfaldig brottslighet av mera spretig karaktär. Hur detta överensstämmer med 29 kap. 2 § sjätte punkten brottsbalken anges inte (jfr NJA 2008 s. 359). Avsikten torde dock vara att det skall dras en gräns mellan t.ex. å ena sidan systematisk och organiserad brottslighet, där straffhöjande argument finns, och å andra sidan vanemässig brottslighet som beror t.ex. på gärningsmannens narkotikamissbruk, där man kan tillämpa principen om ”flerbrottslighetens avtagande betydelse” (jfr Borgeke 2008 s. 139–145 och densamme, ”Skärtorsdagsdomen — en ny dom från HD som påverkar domstolarnas påföljdsbestämning” i SvJT 2008 s. 763, särskilt s. 765–768).
Hänvisas från p. 6 (s. 496)
1.Avgränsningen av en gärning eller ett brott har betydelse i flera sammanhang. Den som har dömts för en viss gärning kan inte åtalas på nytt för samma gärning. När en dom registreras i belastningsregistret noterar domstolen antalet begångna brott av ett visst slag. Däremot måste inte en åklagare ange det antal brott av ett visst slag som han eller hon påstår att den tilltalade har begått, och även om åklagaren i olika åtalspunkter har satt upp ett antal olika gärningar som hör under samma brottsrubricering anges inte antalet brott under respektive rubricering i domstolens domslut.s. 495
2.I denna artikel kommer jag att förutsätta att begreppet gärning kan definieras på ett klart och tydligt sätt. En avgränsning i tid och rum och med beaktande av angreppsobjekt eller brottsobjekt är oftast avgörande. Jag kommer också i huvudsak att bortse från kollektivdelikt, alltså sådana brott där flera gärningar under en viss tidsperiod utgör ett enda brott och där rättskraften omfattar även oupptäckta gärningar under denna tidsperiod.s. 496
3.Vad jag i stället kommer att behandla är följande problem. Hur bör rätten bedöma ett flertal gärningar, som sedda var för sig utgör skilda brott av samma typ, men där det finns en systematik eller ett samband som skulle kunna tala för att gärningarna tillsammans utgör en brottsenhet? Kan dessa gärningar tillsammans bedömas som ett grovt brott, eller måste de bedömas som flera grova brott och hur skall i så fall straffvärdebedömningen gå till? Min hypotes är att det principiellt finns ett utrymme att bedöma flera brottsliga gärningar av lägre grad som ett samlat grovt brott.s. 496
4.Det finns vissa typiska fall där denna problematik uppkommer. Ett typfall är att en person — som måste ha anskaffat större mängder narkotika utan att ha ertappats — vid t.ex. 100 fristående tillfällen under en period av några månader säljer små mängder narkotika till olika personer. Dessa försäljningar utgör skilda gärningar och kan bestraffas som 100 ringa narkotikabrott. Kan de tillsammans bestraffas som ett grovt brott eller ett brott av normalgraden, eller 100 grova brott eller 100 brott av normalgraden?s. 496
5.Också när det gäller förmögenhetsbrott kan liknande fall förekomma. En person handlar eller gör uttag med hjälp av skimmade kort, eller förskingrar små belopp, på ett systematiskt sätt. Hur bedömer man de brotten? Hur ändras svaret beroende på om gärningsmannen haft brottsplanen klar från början eller om han eller hon efter hand upptäckt att tillvägagångssättet varit framgångsrikt och därigenom uppmuntrats fortsätta?s. 496
6.Problemet som berörs i denna artikel skulle inte finnas om man alltid bedömde varje gärning för sig, utan något hänsynstagande i rubriceringsfrågan till eventuella systematiska drag i brottsligheten, och enligt 30 kap. 3 § första stycket brottsbalken bestämde gemensam påföljd för brotten. En sådan gemensam påföljd har ett maximum som enligt 25 kap. 5–6 §§ och 26 kap. 2 § brottsbalken överstiger det som annars gäller. Maximistraffet för ringa misshandel, ringa narkotikabrott eller snatteri vid samtidig bedömning av minst tre fall är fängelse ett år och sex månader. Lagstiftaren har emellertid infört vissa stadganden som innebär att flera gärningar skall ses i större sammanhang.s. 496
7.Planen för den fortsatta framställningen är följande. Jag kommer först att analysera ordet ”led”, som i nu gällande lagstiftning används när en gärnings del i en större helhet beskrivs (avsnitt 2). Sedan kommer jag att gå tillbaka till äldre rättskällor som visar hur gärningar som varit del i större sammanhang tidigare behandlats (avsnitt 3). Därefter kommer jag att behandla 1940-talets lagändringar, som innebar att varje gärning skulle uppfattas som ett brott, och se vilket genomslag detta har fått i praxis och doktrin (avsnitt 4). Slutligen kommer jag att analysera de olika alternativ som finns vid bedömningen och ge ett förslag till en mer konsekvent attityd till problemet (avsnitt 5).s. 497