C‑448/08, Sjöberg och Gerdin

1.EU-domstolen slår i denna dom fast att förbudet i 38 § lotterilagen (1994:1000) mot att yrkesmässigt eller i förvärvssyfte främja deltagande i ett utom landet anordnat lotteri (det s.k. främjandeförbudet) inte står i strid med friheten att tillhandahålla tjänster. Däremot får den som i strid med förbudet främjar deltagande i ett i en annan medlemsstat anordnat lotteri inte riskera strängare påföljder än den som främjar spel som anordnas utan tillstånd i Sverige.s. 325

2.Det svenska spelmonopolet har länge varit ifrågasatt mot bakgrund av de EU-rättsliga bestämmelserna om fri rörlighet för tjänster och etableringsfrihet. Frågan om främjandeförbudet aktualiserades med anledning av ett brottmål mot de tidigare ansvariga utgivarna för Expressen och Aftonbladet Otto Sjöberg och Anders Gerdin som åtalats för att i strid med främjandeförbudet ha publicerat annonser för utländska spelbolag. År 2008 beslutade Svea hovrätt att ställa ett antal tolkningsfrågor till EU-domstolen angående främjandeförbudets förenlighet med EU-rätten.s. 325

3.I sin prövning hänvisade EU-domstolen till sin numera välutvecklade rättspraxis på området och konstaterade att medlemsstaterna är fria att fastställa målsättningarna för sin politik i fråga om hasardspel och vid behov exakt fastställa den eftersträvade skyddsnivån. De inskränkningar som föreskrivs skall dock uppfylla de krav på proportionalitet som följer av domstolens praxis. Mot bakgrund av vad Svea hovrätt hade uppgett i samband med att frågorna hänsköts, konstaterade EU-domstolen att uteslutandet av privata vinstintressen från hasardspelsbranschen är en grundläggande princip i den svenska lagstiftningen på området. EU-domstolen noterade att de utländska spelbolag som låtit införa de aktuella annonserna drevs i vinstsyfte och att de således aldrig skulle kunna meddelas tillstånd att anordna hasardspel enligt den svenska lagstiftningen. Mot denna bakgrund fann domstolen att främjandeförbudet svarade mot målet att utesluta privata vinstintressen från hasardspelsbranschen och att förbudet kunde anses nödvändigt för att uppnå detta mål.s. 326

4.Svea hovrätt ställde även en tolkningsfråga till EU-domstolen om de påföljder som föreskrivs för främjande av hasardspel anordnade i en annan medlemsstat, respektive främjande av spel som anordnas utan tillstånd i Sverige. Bakgrunden till frågan var att 54 § andra stycket lotterilagen föreskriver straff för främjande av hasardspel anordnade i en annan medlemsstat, medan 52 § lotterilagen endast föreskriver vite för främjande av spel utan tillstånd i Sverige. Regeringen anförde dock inför EU-domstolen att den som främjar deltagande i hasardspel i Sverige anordnade utan tillstånd riskerar påföljder i enlighet med 23 kap. 4 § brottsbalken, antingen för medverkan till dobbleri jämlikt 16 kap. 14 § brottsbalken eller för medverkan till brott mot förbudet att olovligen anordna lotterier i 54 § första stycket lotterilagen. Regeringen framhöll att de påföljder som således kan utdömas är likvärdiga med de påföljder som utdöms enligt 54 § andra stycket lotterilagen.s. 326

5.EU-domstolen konstaterade att det ankommer på de nationella domstolarna att tolka nationella bestämmelser. Det är således Svea hovrätt som ska undersöka huruvida de två överträdelserna i fråga, trots att de faller under olika bestämmelser, ändå behandlas på ett likvärdigt sätt. Domstolen tillade att det vid denna kontroll ska prövas huruvida de behöriga myndigheterna i praktiken beivrar båda överträdelserna med samma omsorg och huruvida likvärdiga påföljder påförs. Domstolen uttalade att om det skulle visa sig att påföljderna för att främja hasardspel som anordnas utan tillstånd i Sverige är mindre stränga än de påföljder som föreskrivs i 54 § andra stycket lotterilagen, kan bestämmelsen inte göras gällande mot de åtalade personerna.s. 326

6.Domstolen torde därmed ha satt punkt för den utdragna diskussionen om främjandeförbudets förenlighet med EU-rätten genom att själv ta ställning i proportionalitetsfrågan. Därmed har Spelutredningens slutsats, att lotterilagens uppbyggnad som förbudslagstiftning med ensamrätter för ideella föreningar, ATG och Svenska Spel i sig står i överensstämmelse med EU-rätten, implicit bekräftats av EUdomstolen. Den rättspolitiska diskussionen om behovet av omreglering av den svenska spelmarknaden får därför framdeles föras med öppet visir. Det kan bl.a. ifrågasättas om Postkodlotteriets tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige är förenlig med den grundläggande principen om att utesluta privata vinstintressen från hasardspelsbranschen.s. 327

7.EU-domstolen har i övrigt i ett antal domar rörande andra medlemsstaters spellagstiftningar gjort en rad intressanta uttalanden med oklar bäring på svenska förhållanden. Domstolen har bl.a. förklarat att den reklam som innehavaren av ett statligt monopol eventuellt gör för sitt utbud måste vara måttfull och i synnerhet inte uppmuntra konsumenternas naturliga benägenhet att ”roas av” spel. Monopolinnehavaren får inte heller banalisera spelandet eller ge det en positiv image genom att hänvisa till att spelintäkterna går till verksamhet av allmänintresse eller genom att förstärka spelens dragningskraft med anslående reklambudskap där stora spelvinster förespeglas. Enligt domstolen uppfyller ett regionalt statligt spelmonopol vidare inte de EU-rättsliga kraven när privata aktörer med tillstånd får erbjuda andra typer av hasardspel som medför större risker för spelberoende än de spel som omfattas av monopolet och de behöriga myndigheterna därtill driver en politik för att utöka spelutbudet. Domstolen har också uttalat att de relevanta artiklarna i FEUF utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken endast aktörer med säte på medlemsstatens territorium får anordna hasardspel i kasinon. I samma mål konstaterade domstolen dessutom att artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF (tidigare artiklarna 43 EG och 49 EG) samt principerna om likabehandling och förbud mot diskriminering på grund av nationalitet utgör hinder för att samtliga tillstånd att anordna kasinospel på en medlemsstats territorium beviljas utan något anbudsförfarande.s. 327