1.Europakonventionen innebär en utmaning för den svenska lagstiftaren och rättstillämparen på många olika sätt, trots att konventionen utgör svensk lag sedan 15 år tillbaka. Det gäller inte minst inom skadeståndsrätten. Ett viktigt skäl till det är att det i Sverige inte finns någon stark rättsvetenskaplig eller rättspolitisk tradition att luta sig mot beträffande den mängd olika rättsliga frågor som kan uppkomma med anledning av att en enskilds mänskliga rättigheter blivit kränkta.s. 190
2.Detta återspeglas förstås i den svenska skadeståndslagstiftningen, inklusive bestämmelserna om det allmännas ansvar för fel och försummelse vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § SkL). Förarbetena till lagen (1994:1219) om inkorporering av Europakonventionen ger inte heller någon närmare ledning för hur rättstillämparen bör behandla EKMR som rättskälla eller förhålla sig i skadeståndsfrågor som har bäring på konventionen.s. 190
3.I rättspraxis från senare tid har frågor som rör möjligheterna till ekonomisk kompensation och annan gottgörelse i fall där enskildas konventionsrättigheter åsidosatts getts särskild uppmärksamhet. Det har i sin tur föranlett en mer allmän debatt i Sverige om hur överträdelser av de mänskliga rättigheter som skyddas av EKMR kan och bör hanteras av domstolarna och vilka uppgifter som åvilar lagstiftaren. Utredningens uppdrag ska ses mot denna bakgrund.s. 190
4.I flera fall har Högsta domstolen funnit att skadeståndslagens regler om det allmännas ansvar innebär att Sverige inte fullt ut uppfyller sina förpliktelser enligt konventionen (se bl.a. NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295 och NJA 2007 s. 584). Det främsta problemet har bestått i att någon rätt till ideell ersättning vid åsidosättande av EKMR från det allmännas sida inte kan grundas direkt på skadeståndslagen. Enligt lagens ordalydelse kan ideellt skadestånd nämligen bara utgå vid personskada eller kränkning på grund av brott (jfr 3 kap. 2 § SkL, 2 kap. 3 § SkL och 5 kap. 1 § SkL). För att kränkningsersättning ska ges till följd av skadeståndsgrundande fel och försummelse vid myndighetsutövning krävs att det begåtts ett tjänstefel eller liknande brott som inneburit en allvarlig kränkning av en viss person.s. 190
5.Europadomstolen har emellertid uttalat att konventionen kräver att enskilda vid vissa fall av rättighetskränkningar har möjlighet att få ersättning av staten för både ekonomisk och ideell skada i det nationella systemet (artikel 13). Vidare dömer Europadomstolen inte sällan ut ideell ersättning med stöd av bestämmelsen om skälig gottgörelse (artikel 41) i fall där en stat konstateras ha överträtt klagandens konventionsrättigheter.s. 190
6.Genom Högsta domstolens avgöranden har rätten till ersättning för ideell skada utvidgats i fall där ett skadeståndsgrundande fel från det allmännas sida även har inneburit att konventionen överträtts. Skadeståndet har bestämts utifrån gällande principer för kränkningsersättning och med beaktande av Europadomstolens praxis. En kommun kan numera åläggas skadeståndsskyldighet till följd av att EKMR har åsidosatts (NJA 2009 s. 463).s. 191