Det finns i skadeståndslagens 6 kap. 5 § ett antal kategorier av personer som i skadeståndslagens regelverk jämställs med arbetstagare. Således kan enligt denna regel ”den som under utbildning vid skola […] utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare” enligt skadeståndslagen likställas med arbetstagare, på så sätt att 1) skolan betraktas som arbetsgivare och därmed potentiellt ansvarig enligt principalansvarsreglerna och 2) skoleleven själv enbart svarar vid ”synnerliga skäl” jämlikt regeln i skadeståndslagen 4:1. Synnerliga skäl behöver inte nödvändigtvis anses föreligga ens om arbetstagaren agerat brottsligt, å andra sidan så kan synnerliga skäl anses föreligga även om handlingen inte agerat brottsligt. (Praxis är dock mager, men det finns ett antal fall där ”synnerliga skäl” bedömts i samband med en annan av de kategorier som tas upp i skadeståndslagen 6:5, nämligen värnpliktiga, se NJA 1981 s. 302 och NJA 1985 s. 75. Vid påstående om förtalsbrott har en domare ansetts fri från skadeståndsansvar med stöd av 4:1 i NJA 1990 s. 231.) Det innebär med andra ord att enligt det nuvarande regelverket det finns en möjlighet att en skola ansvarar som princip för elevers orsakade skador i vissa fall, till exempelvis vid praktik i vissa fall, och det är vidare så att en elev und er samma förhållanden kan falla under den skyddsregel som finns för arbetstagare i skadeståndslagen.
Hänvisas från p. 2 (s. 201)
1.Principalansvaret är arbetsgivares ansvar för skador orsakade av arbetstagare. Ansvaret är snillrikt uppbyggt kring vissa ansvarsgrundande faktorer och ett flertal undantag och säkerhetsventiler. Ansvarsgrunden i principalansvaret enligt skadeståndslagen är culpa: Det är enbart vid arbetstagarens vårdslöshet som arbetsgivaren ansvarar för hennes agerande. Arbetsgivaren kan emellertid, liksom andra, ansvara även för egen culpa och en viss överlappning kan ske med principalansvaret i de situationer där arbetsgivares egen culpa består i bristande instruktioner till arbetstagaren, eller vid bristande tillsyn av arbetstagaren eller vid utseendet av arbetstagaren. Detta ansvar brukar ibland med en latinsk sentens benämnas culpa in eligendo, vel inspiciendo, vel instruendo eller kort culpa in eligendo-ansvaret.s. 201
2.Arbetsgivare ansvarar alltså enligt principalansvarsreglerna för arbetstagares vårdslöst orsakade skador. Det är i en mening ett strikt ansvar (men inte ett rent strikt ansvar), eftersom det är ett ansvar som inte förutsätter arbetsgivarens egen culpa (eller uppsåt) men det är samtidigt i en mening ett culpaansvar, eftersom ansvaret förutsätter någons culpa, nämligen arbetstagarens.s. 201
3.Arbetsgivares ansvar är emellertid förenat med åtskilliga undantag och säkerhetsventiler. Den viktigaste inskränkningen är att ansvaret enbart omfattar skador som arbetstagaren vållat ”i tjänsten”. Det kan tyckas som en naturlig inskränkning eftersom ansvaret just tar sikte på skador som hänger samman med den verksamhet som arbetsgivaren låter bedriva och skador som arbetstagare vållar på sin fritid har i en mening inte med arbetet att göra.s. 202
4.Att ansvaret enbart gäller för skador orsakade ”i tjänsten” innebär i praktiken en betydande inskränkning i ansvaret, även om det i vissa fall kan utsträckas även till skador orsakade utom arbetstid.s. 202
5.I allmänhet anses inte brottsligt orsakade skador falla inom tjänsten även om de i och för sig kan göra det när det finns ett funktionellt samband mellan tjänsten och det brottsliga skadevållandet. Om skadevållandet inneburit ett uppsåtligt brott har arbetsgivarens möjlighet att kunna kontrollera arbetstagaren betraktats som en viktig aspekt — har det inte funnits några sådana möjligheter i praktiken talar det för att principalansvar inte föreligger och ansvaret landar därvid enbart på arbetstagaren själv.s. 202
6.Vid särskilt allvarlig brottslighet ansvarar aldrig arbetsgivaren om brottet betraktas som en s.k. abnormhandling, vilket ofta exemplifieras med dråp och sabotage. Även här framträder kontrollaspekten som en viktig faktor: Abnormhandlingar karakteriseras av att de är helt opåräkneliga och därmed svårkontrollerbara.s. 202
7.Principalansvaret brukar betraktas som ett sätt att allokera kostnaden för skador som uppstått i följd av en näringsverksamhet till ett lämpligt ansvarssubjekt. Näringsidkaren är ofta ur åtminstone ekonomisk synvinkel ett lämpligt ansvarssubjekt. Ur näringsidkarens synvinkel kan skaderisken betraktas som en affärsrisk, som hon kan skydda sig mot genom att försäkra sig. Och om riskerna anses som alltför stora kan näringsidkaren undvika dem genom att helt enkelt inte inlåta sig i den verksamhet som kan medföra ansvar. (Dessutom finns det ju möjligheten att helt undvika principalansvarsrisker genom att inte ha arbetstagare alls.)s. 202
8.Med andra ord ingår som en integrerad del av argumentationen för principalansvar att arbetsgivaren kan kontrollera risken dels genom att på olika sätt motverka risken för att det uppstår en skada inom området för näringsverksamheten, dels genom att teckna ansvarsförsäkring.s. 203
9.Skillnaderna mellan det vanliga principalansvaret och föräldraansvaret framträder här med tydlighet. Möjligheterna för en förälder att kontrollera riskerna, med det föreslagna ansvaret, är betydligt sämre än för en arbetsgivare. Dessutom faller brottsligt orsakade skador ofta utanför hemförsäkringens skydd (se om försäkringsaspekterna promemorian, s. 61 ff.) Att lagtekniskt placera förslaget om skärpt föräldraansvar under principalansvaret kan måhända ha gjorts för att skymma förslagets radikala innebörd. Det passar i vilket fall inte väl in i den nu existerande principalansvarskontexten.s. 203