1.Från den rättstillämpande domstolens perspektiv är det i ett lagprövningsfall av utomordentligt stor betydelse hur Lagrådet, om frågan uppmärksammats under lagstiftningsskedet, sett på frågan huruvida en konflikt med grundlag föreligger. Betydelsen av Lagrådets yttranden i dessa situationer får särskilt ses i ljuset av uppenbarhetskravet i 11 kap. 14 § regeringsformen och det har i olika sammanhang framhållits att möjligheterna torde vara begränsade att finna en bestämmelse uppenbart grundlagsstridig om Lagrådet funnit lagstiftningen förenlig med grundlagen.s. 264
2.Rune Lavin har uttryckt detta på följande sätt. ”Om regeringen eller riksdagen inte skulle ha fäst något avseende vid Lagrådets påpekande [om en sådan konflikt] kan en domstols lagprövning senare komma att spela en betydelsefull roll. Eljest går det knappast att undvika att ett klartecken från Lagrådet blir tungt vägande vid en senare domstolsprövning. Lagrådets yttrande kan därför ses som ett slags förhandsbesked i grundlagsfrågan.” Även andra, däribland Bertil Bengtsson, har varit inne på en liknande linje.s. 264
3.Det kan mot denna bakgrund vara av intresse att nämna rättsfallet NJA 2005 s. 33 som rörde ett s.k. blankettstraffstadgande. Målet gällde ett åtal avseende brott mot en bestämmelse i skogsvårdslagen och Skogsstyrelsens föreskrifter till skogsvårdsförordningen. I bestämmelsen i skogsvårdslagen ingick fängelse i straffskalan. Frågan i Högsta domstolen gällde brottsofferfondavgift, som kan tas ut om den tilltalade döms för brott där fängelse ingår i straffskalan. Den principiella frågan kan sammanfattningsvis beskrivas som grundlagsenligheten av att ett blankettstraffstadgande tillåter att fängelse finns i straffskalan när den sanktionerade gärningen anges i föreskrifter som beslutats av en förvaltningsmyndighet eller en kommun.s. 264
4.Det som ger skäl att ta upp målet i detta sammanhang är att Lagrådet hade haft anledning att yttra sig över den i målet aktuella frågeställningen och därvid anfört att varken 8 kap. 11 § eller någon annan bestämmelse i regeringsformen gav svar på frågan om riksdagen i lag kunde besluta straffbud, vars närmare innehåll kom att fyllas ut av en förvaltningsmyndighet som regeringen vidaredelegerat sin föreskriftsrätt till. Lagrådet anmärkte att den praxis som förekommit — där sådan utfyllnad av förvaltningsmyndigheter skett — inte synes vara oförenlig med grundlagsregleringen trots bestämmelsernas oklarheter.s. 265
5.Högsta domstolen fann emellertid i det aktuella fallet att regeringsformen inte tillåter att förvaltningsmyndigheter och kommuner fyller ut blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan på ett sådant sätt att den gärning som härigenom straffbeläggs anges helt eller i det väsentliga i deras föreskrifter. Lagrådets tidigare bedömningar redovisades i domskälen. Även om det enligt vad som angavs i rättsfallet inte var fråga om en prövning av en normkonflikt enligt bestämmelsen i 11 kap. 14 § regeringsformen, med dess uppenbarhetskrav, utan ett fall av s.k. grundlagskonform tillämpning illustrerar rättsfallet ändå den här diskuterade frågeställningen. Lagrådets tidigare ”klartecken” uteslöt i detta fall inte att en annan bedömning gjordes i den konkreta rättstillämpningssituationen.s. 265
6.Ett annat intressant exempel — där man kan spekulera kring vilken betydelse Lagrådets yttrande skulle kunna få om saken ställdes på sin spets — är yttrandet rörande förslaget till miljöbalk (se prop. 1997/98:45 II, s. 513 f.).s. 265
7.Frågan gällde innebörden av regeln i 2 kap. 18 § regeringsformen om ersättning för s.k. rådighetsinskränkningar. Bestämmelsen anger att rätt till ersättning föreligger för den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på ett sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet av denna del av fastigheten. Mer specifikt var frågan om en inskränkning på grund av miljöskyddsskäl — av det slag som föreskrivs i bl.a. miljöbalken — kan anses utgöra en rådighetsinskränkning som ger rätt till ersättning. De uttalanden som gjorts i förarbetena till införandet av regeln om ersättning vid rådighetsinskränkningar i 2 kap. 18 § regeringsformen talade mot att avsikten varit att någon ersättning skulle utgå vid inskränkningar föranledda bl.a. av miljöskyddsskäl samtidigt som bestämmelsens ordalydelse inte ger stöd för något sådant undantag.s. 265
8.Lagrådet fann att oförenligheten mellan grundlagens ordalydelse och motivuttalandena samt det inte helt klara rättsläget i fråga om grundlagstolkning inte var ägnade att främja en enhetlig rättstillämpning. Bestämmelsen i 2 kap. 18 § borde därför ändras. I annat fall kunde en ersättningstalan komma att grundas direkt på regeringsformens regler och inte på miljöbalken. Regeringen menade dock att stadgandets ordalydelse inte innebar att någon utvidgning av ersättningsrätten skett. Riksdagen gjorde samma bedömning.s. 266
9.Några ersättningskrav av detta slag tycks dock ännu inte ha förekommit i refererad rättspraxis. Frågan om betydelsen av Lagrådets yttrande skulle kunna bli mycket intressant om ett sådant fall uppkom. Det kan i sammanhanget nämnas att frågan om förhållandet mellan bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen och ersättningsregler i lag i ett annat avseende berördes i rättsfallet NJA 2007 s. 695.s. 266
10.Det bör här dessutom nämnas att Grundlagsutredningen föreslagit ett tillägg till regeringsformens bestämmelse om egendomsskydd i syfte att finna en lösning på den nu berörda oklarheten (se SOU 2008:125 s. 443 f.).s. 266
11.Grundlagsutredningen har vidare föreslagit att uppenbarhetskravet i 11 kap. 14 § regeringsformen tas bort och ersätts med en erinran om att grundsatserna om folksuveränitet och lagbundenhet särskilt ska beaktas vid lagprövning av föreskrifter beslutade av riksdagen (SOU 2008:125 s. 379 f.). Om förslaget genomförs kan den här diskuterade frågan om betydelsen av Lagrådets yttranden i lagprövningsfall möjligen påverkas. Det kan då finnas anledning att nyansera de uttalanden som ovan relaterats. Samtidigt ska nog inte skillnaderna överdrivas eftersom välgrundade bedömningar från en så kompetent instans som Lagrådet alltid kommer att ha stor betydelse när en domstol prövar frågan om en konflikt mellan bestämmelser i grundlag och lag.s. 266
12.Det finns anledning att till sist i denna del beröra den begränsning som ligger i att lagprövning endast kan ske i konkreta fall, dvs. endast i samband med att ett specifikt tillämpningsfall ska avgöras. Det är således inte möjligt att föra en talan som endast går ut på att en viss författning ska förklaras ogiltig därför att den är grundlagsstridig.s. 266
13.Det förhållandet att lagprövning förutsätter att frågan om grundlagsenligheten av en viss bestämmelse uppkommer i ett konkret rättstillämpningsfall innebär att det, i fråga om viss lagstiftning, framstår som mindre sannolikt att ett sådant fall skulle kunna komma upp. Det leder i sin tur till att Lagrådets uttalanden och eventuella avstyrkanden rörande sådan lagstiftning inte på det sätt som diskuterats ovan kan få betydelse i rättstillämpningen. Det nu sagda kan illustreras med den behandling som föregick införandet av lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Enligt Lagrådet stred en viss föreslagen bestämmelse i lagen mot regeln om den kommunala självstyrelsen i regeringsformen. Varken regeringen eller riksdagen delade dock denna bedömning. Frågan är dock om ett tillämpningsfall rörande lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i praktiken kan aktualiseras i domstol på ett sådant sätt att en lagprövningssituation kan ställas på sin spets. Framtiden får utvisa det. Lagrådsyttrandenas betydelse — utanför lagprövningsområdet. När det gäller betydelsen av Lagrådets yttranden utanför lagprövningsområdet kan man vid en genomgång av rättsfall från Högsta domstolen och Regeringsrätten — föga förvånande — konstatera att Lagrådets yttranden ofta refereras och omnämns i de fall ett yttrande mer direkt bidragit till den slutliga utformningen av en lag. En inte helt ovanlig situation är den då Lagrådet haft mer ingående synpunkter och invändningar rörande en viss fråga och regeringen i propositionen svarat enbart genom att säga ”att man i allt väsentligt biträder eller delar Lagrådets bedömning” och kanske också ändrat en föreslagen bestämmelse i enlighet med vad Lagrådet förordat.s. 266
14.Jag ska avslutningsvis illustrera detta genom att beröra rättsfallet NJA 2006 s. 708. Omständigheterna i målet kan i korthet beskrivas på följande sätt.s. 267
15.Målet gällde, i den del som är av intresse här, ett åtal mot en man för egenmäktighet med barn. Mannen, som hade gemensam vårdnad om de barn som han hade tillsammans med sin f.d. hustru, reste till Somalia med två av barnen. Den f.d. hustrun hade samtyckt till resan men endast för en kortare tid. Mannen höll emellertid kvar barnen i Somalia mot den f.d. hustruns vilja under en längre tid.s. 267
16.I 7 kap. 4 § brottsbalken anges bl.a. att den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år och som utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet, döms till egenmäktighet med barn.s. 267
17.Frågan i målet var om mannens agerande kunde ses som ett egenmäktigt bortförande av barnen trots att resan till Somalia hade skett med den f.d. hustruns samtycke.s. 267
18.Det intressanta för diskussionen här är att den del av bestämmelsen som rör det fallet då en förälder vid gemensam vårdnad bortför ett barn tillkom på Lagrådets förslag. Enligt Lagrådet förde departementsförslaget, som innebar straffrihet i sådana fall, för långt. Det kunde, enligt Lagrådet, inträffa att ena maken vid en äktenskaplig kris egenmäktigt och utan anledning tar ett av makarnas barn med sig, kanske utomlands, och att det därefter blir förenat med stora svårigheter att återföra barnet. Sådan egenmäktighet borde enligt Lagrådet kunna beivras i flagranta fall. I propositionen omformulerades den aktuella paragrafen, utan några närmare kommentarer, ”i huvudsaklig överensstämmelse med vad Lagrådet föreslagit”.s. 267
19.I det aktuella rättsfallet anförde Högsta domstolen bl.a. att den bestämmelse som domstolen hade att tolka, som framgått, tillkommit på Lagrådets förslag. Med hänsyn till utformningen av departementsförslaget i vissa avseenden konstaterade Högsta domstolen att det var svårt att tro att Lagrådet med uttrycket egenmäktigt bortför barn avsåg annat än just bortförande och inte undanhållande. Härtill kom att Lagrådet talade om ”flagranta fall” vilket tydde på en restriktiv tilllämpning. Högsta domstolen stannade vid bedömningen att bestämmelsen om egenmäktighet med barn inte kunde tillämpas i det aktuella fallet.s. 268
20.I rättsfallet var alltså Lagrådets yttrande i realiteten det enda som förelåg i fråga om förarbeten av relevans för bedömningen. Mer konkret än så kan kanske lagrådsyttrandenas betydelse i rättstillämpningen inte illustreras.s. 268