4 · Förhållandet mellan föreningar och medlemmar

1.Överhuvudtaget saknar naturligtvis företrädare för ideella föreningar behörighet att företa civila rättshandlingar för medlemmarna utan dessas samtycke och uppdrag i enlighet med vanliga mellanmansrättsliga principer. Styrelsen i en ideell förening kan t.ex. inte företräda medlemmarna i deras personliga, individuella egenskap; styrelsen företräder föreningen (vilket inte utesluter att styrelsen kan ha en vårdplikt, ett sysslomannaskap eller en fiduciarisk skyldighet mot medlemmarna enskilt).s. 478

2.Det faktum att den negativa föreningsfriheten mellan privatpersoner inte fått grundlagsskydd (SOU 1975:75 s. 137; SOU 1993:40, del A, s. 174 f.) är inte ägnat att förta verkan av de rättsregler av lägre konstitutionell valör som finns i ämnet. Genom föreningsstadgarna kan visserligen föreningens medlemmar åläggas att inträda i en annan förening; det är emellertid först när medlemmen fullgör denna skyldighet som han eller hon också verkligen blir medlem i den andra föreningen: ”en utsaga om vad som skall inträffa under de och de omständigheterna kan icke föranleda att detta då ovillkorligen inträffar”. Denna fråga blir särskilt aktuell beträffande centraliserade organisationer som ”bygger nedåt”. I detta sammanhang har uttalats att: ”Frågan om huvudförening utan medverkan från medlemmarna kan sammanföra dem i underavdelningar skall ses mot bakgrund av de allmänna principer som antas gälla för ideella föreningars möjlighet att ålägga medlemmar nya förpliktelser. Man tänker sig att om en förening ändrar stadgarna och därigenom skapar nya förpliktelser för medlemmarna så blir medlemmen bunden men har möjlighet att genom utträde ur organisationen befria sig från förpliktelsen. När det gäller att ålägga medlemmarna nya förpliktelser genom att inrätta underavdelningar inträder inte effekten genom att medlemmen förhåller sig passiv. Det förutsätts medverkan från varje enskild medlem. Det föreligger således en skillnad mellan att ålägga medlemmarna nya förpliktelser genom en vanlig stadgeändring och genom att man skapar en underavdelning. I det senare fallet krävs samtycke från medlemmarnas sida”. Om därför inträdet i huvudföreningen samtidigt skall medföra medlemskap i en delförening så måste konsekvenserna av detta framstå som klara för den inträdande. För att det ens skall gå att ålägga medlemmarna en stadgeenlig plikt måste man naturligtvis först ha bildat en ideell förening (jfr prop. 1997/98:116 s. 32).s. 479

3.I NJA 1958 s. 438 stämde en huvudförening två medlemmar för att få fastställt att medlemmarna skulle anses vara medlemmar i en underförening till vilka medlemmarna skulle ha förts efter en stadgeändring, trots att medlemmarna själva inte samtyckt till medlemskapet i underföreningen. In casu ansågs medlemskap inte ha uppkommit ens konkludent (jfr NJA 1909 s. 618). HD noterade därvidlag att de påstådda medlemmarna inte ansökt om inträde i den ifrågavarande föreningen. HD lät sig i det fallet inte ledas av Nials rättsutlåtande. Enligt referatet skulle Nial ha sagt att medlemmarna s.a.s. redan genom stadgarna blivit bundna av vad styrelsen beslutat i frågan. Domstolen kom till rakt motsatt slutsats: ”När de ideella föreningarna sålunda anses böra äga en vidsträckt frihet i sitt handlande, får emellertid detta i sin tur rimligen anses förutsätta, att själva medlemskapet bygger på den enskildes viljeförklaring. Någon analogisk tillämpning av vad ovan sagts om medlemskaps övergång vid fusion [av ekonomiska föreningar] på andra fall av medlemsanslutning synes icke tillåtlig. […] [Medlemmarna] hava ostridigt icke ansökt om inträde i föreningen. Ej heller giver vad i målet förekommit vid handen, att de eljest förfarit på sådant sätt att de kunna anses hava ådagalagt vilja att inträda i eller betraktas såsom medlemmar i föreningen.” Det finns två rättsfall som skulle kunna tala för en annan regel. I NJA 1987 s. 394 ansåg HD (med en dissens) att ett fackförbunds styrelse efter delegering från kongressen kunde sluta avtal med en försäkringsgivare om kollektiv hemförsäkring till förmån för medlemmarna. Vad detta rättsfall än betyder kan det inte (med hänsyn till NJA 1958 s. 438) fås att omfatta beslut om medlemskap i annan förening. Vidare ansågs i fallet den kollektiva hemförsäkringen falla inom förbundets stadgar (som ett led i att främja medlemmarnas ekonomiska och sociala intressen), varvid (i alla fall vad gäller fackförbund; för andra ideella föreningar får denna fråga anses öppen) ett uppenbarhetsrekvisit uppställdes för klander av beslutet genom ett analogislut från vad som anses gälla beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar. Domstolen uttalade även att ett sådant uppenbarhetsrekvisit inte nödvändigtvis gällde beträffande alla typer av ideella föreningar. Rättsfallet berörde en s.k. obligatorisk eller äkta gruppskadeförsäkring, vilket innebär att något avtalsförhållande mellan föreningsmedlemmarna och försäkringsgivaren inte uppkommer. (Numera finns i fjärde avdelningen av försäkringsavtalslagen (2005:104) lagregler om olika kollektiva försäkringar.) In casu betalade medlemmarna inte, och var medlemmarna inte skyldiga att betala, premien till försäkringsgivaren; istället betalade medlemmarna som vanligt sin medlemsavgift (i vissa fall en förhöjd medlemsavgift) till föreningen. ”I formell mening är det inte medlemmarna som betalar premien, även om medlemsavgiften används för täckande av premien”. (Här kan man se en parallell till s.k. unit-linkedförsäkringar, enligt vilka försäkringstagaren har försäkringsbolagets fullmakt att företa investeringar med den premie som betalats in för försäkringen. Även om det är försäkringstagaren som i praktiken fattar besluten är det ändå formellt en fråga om ett fullmaktsförhållande.)s. 479

4.Även om det i de här situationerna skulle uppstå ett avtal mellan försäkringsgivaren och medlemmarna skulle det i så fall röra sig om ett gynnande tredjemansavtal (betungande tredjemansavtal erkänns inte i svensk rätt), varför rättsfallet saknar relevans för frågan om medlemskap i andra föreningar genom föreningsorganens beslut, i synnerhet om det av medlemskapet i denna andra förening kan följa skyldigheter. Teorin att det här rör sig om ställningsfullmakt har avfärdats eftersom läran om ställningsfullmakt har utvecklats för att skydda tredje man och inte för att möjliggöra kollektiva avtalsformer. Av den anledningen har rättsfallet visserligen relevans för den associationsrättsliga frågan, men inte alls för frågan huruvida föreningsorganen skulle ha behörighet att företräda medlemmarna individuellt. Fallet kan således sägas handla om, inte föreningsorganens mellanmansställning, utan rättigheter och skyldigheter som följer av medlemskapet, vilket torde vara en fråga som kan (inom lagens råmärken) avgöras av föreningsorganen i stadgemässig ordning. Möjligen är rättsfallets räckvidd också begränsad till sådana ideella föreningar som avses tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen; likaså skall noteras att det beslut rättfallet behandlar rörde ett majoritetsbeslut i en demokratisk förening, vilket skulle kunna begränsa fallets relevans för icke-demokratiska föreningar. Motsvarande fråga bedömdes — men med motsatt utgång — i det norska fallet NRt. 1967 s. 1373.s. 481

5.Det andra fallet rör också fackföreningar. I AD 1949:16 hade ett mindre fackförbund anslutit sig till en större organisation, varvid enligt AD det skulle ligga i ”öppen dag” att medlemmarna i det mindre förbundet blivit medlemmar också i den större organisationen; det mindre fackförbundet lämnade sedermera den större organisationen, och de medlemmar som tillträtt den större organisationen inom det mindre förbundets verksamhetsområde och som därför förts till det mindre förbundet måste, enligt domstolen, ”ovillkorligen” följa det mindre förbundet ut ur den större organisationen. Prima facie förefaller detta avgörande stå i strid med principerna i NJA 1909 s. 618 och NJA 1958 s. 438.s. 481

6.Ur referatet till AD: avgörande går att utläsa att det mindre förbundets årsmöte enhälligt beslöt att ansluta sig som branschorganisation till den större organisationen. Det framgår inte om alla medlemmar närvarade vid årsmötet. Sedermera registrerades samtliga medlemmar i de båda organisationerna såsom medlemmar av respektive distriktsförening inom det mindre förbundet oavsett deras tidigare medlemstillhörighet. Det framgår inte av referatet huruvida någon medlem protesterat mot förändringarna. Anslutningen av det mindre förbundet till den större organisationen tog sig formen av ett samarbetsavtal dem emellan (detta liknar fusionsfallet). Samarbetsavtalet sades sedermera upp av det mindre förbundet som, efter uppsägningstidens slut, utträdde ur den större organisationen. Det framgår inte av referatet om också årsmötets beslut om utträdet varit enhälligt eller hur närvaron sett ut. Det var i målet ostridigt att medlemskapet överflyttats på sätt som beskrivits. De enskilda medlemmarna var inte parter i rättegången (som handlade om huruvida vissa kollektivavtal blivit uppsagda på korrekt sätt) och deras eventuella synpunkter kunde därför inte beaktas. AD påpekar att om alla medlemmar hade stannat kvar inom den större organisationen hade det mindre förbundet upphört att existera vid ”utträdet”, vilket knappast varit årsmötets avsikt (särskilda regler för upplösning av förbundet fanns i stadgarna och denna procedur hade inte iakttagits).s. 481

7.Det enklaste sättet att samordna de båda avgörandena vore att anse AD: avgörande som överspelat av det senare avgörandet från HD. Möjligen kan AD: avgörande klara sig genom att domstolens uttalanden till frågan om medlemmarnas samtycke betraktas som obiter dicta: även om vissa medlemmar skulle ha motsatt sig organisationsförändringarna skulle detta förhållande inte ha ändrat utgången i målet vad gäller kollektivavtalen. AD är endast behörig att pröva arbetstvister (1:1 lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister), d.v.s. tvister som rör kollektivavtal eller annars förhållanden med anslutning till anställningsförhållandet. AD: uttalanden om förhållandet mellan en ideell förening och dess medlemmar måste därför ges ett begränsat prejudikatsvärde (i synnerhet om sådana uttalanden skulle stå i strid med uttalanden från HD, inom vars jurisdiktion frågorna i första hand hör hemma).s. 482

8.Huvudregeln bekräftas av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Kollektivavtal binder visserligen en fackförenings medlemmar direkt, men för att uppnå detta resultat har krävts särskild lagstiftning; denna medlemsbundenhet är, som Reinhold Fahlbeck säger, ”ett av kollektivavtalets särmärken”; förhållandet mellan fackföreningarna och deras medlemmar är i detta avseende ”särpräglat”. Utanför kollektivavtalsområdet gäller huvudregeln och fackföreningarna kan inte utan fullmakt förfoga över medlemmarnas enskilda rätt. ”Föreningens behörighet är emellertid inte obegränsad. I själva verket är den starkt begränsad i tvister rörande medlems egen rättssfär.” I praxis har domstolarna visat sig villiga att begränsa kollektivavtalets normerande verkan. I NJA 2001 s. 29 ansåg HD att enskild, som omfattas av en dom i AD som grundar sig på kollektivavtal, själv kan söka resning i HD. I AD 2002:137 ansåg AD att en anställd inte omfattades av kollektivavtalets skiljeklausul, eftersom hennes anställningsavtal inte innehöll någon relevant hänvisning till kollektivavtalets skiljeklausul och hon inte på ett tydligt sätt uppmärksammats på att skiljeförfarande skulle kunna komma ifråga. I detta avseende ansåg domstolen att fallet skiljde sig från det tidigare fallet AD2002:72 (som handlade om samma kollektivavtal och samma skiljeklausul). I det tidigare fallet innehöll den anställdes anställningsavtal erforderliga hänvisningar (även om skiljeklausulen inte särskilt uppmärksammats). Domstolen diskuterade — men avvisade — ett argument som byggde på kollektivavtalets normerande verkan. Den anställde i AD 2002:137 ansågs således inte — med avsteg från vad som anses utgöra huvudregeln — bunden av kollektivavtalets skiljeklausul. Genom medbestämmandelagen kan en ”legalfullmakt” sägas uppstå som dock är begränsad på det sättet att den inte ger fullmaktshavaren behörighet att förfoga över huvudmannens rättigheter.s. 482

9.Distinktionen mellan medlemmarna och föreningarna kommer till uttryck bl.a. i att medlemmarna i ideella föreningar inte svarar för föreningarnas skyldigheter (1976/77:LU1 s. 2; 1982/83:LU2 s. 2; 1982/83:LU20 s. 2; 15 § LTS); omvänt gäller att medlemmar i en ideell förening inte s.a.s. ”indirekt” äger föreningens tillgångar (i alla fall inte vad gäller de skatterättsliga konsekvenserna) (RÅ 1999 not 100). Om föreningsorganen företrädde, inte föreningen, utan medlemmarna som individer, skulle medlemmarna bära ett sådant ansvar (i likhet med vad som gäller för ”sociala organisationer” som inte utgör juridiska personer (prop. 1997/98:116 s. 32) och för handelsbolag (2:20 lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag). Regeln att medlemmarna inte svarar för en förenings åtaganden gäller inte undantagslöst. Frågan om samtycke och formerna därför skall ses i ljuset av risken för ansvarsgenombrott. Om en ideell förening har otillräckliga ekonomiska tillgångar, kan ansvaret för föreningens åtaganden istället föras över på medlemmarna. Medlemskapet i en förening medför alltså alltid potentiellt åligganden, varför varje medlemskap som skulle uppkomma utan samtycke kan betraktas som ett betungande avtal, vilket normalt inte kan uppkomma utan samtycke (med mindre annat följer av lag).s. 483