5 · Framtiden

1.TSL:s tillämpningsområde har sålunda med tiden blivit alltmer omfattande. Det främsta skälet härtill är att domstolarna givit trafikbegreppet en mer och mer vidsträckt innebörd. Det har framgått att denna utveckling inte kunnat undgå kritik. Redan 1950 uttalade Hult att Högsta domstolen steg för steg ”på ett anmärkningsvärt sätt” vidgat innebörden av trafikbegreppet. På senare tid har snarlik kritik anförts av Agell och Andersson. Det bärande skälet för dessa kritiska synpunkter har hela tiden varit att det särskilt stränga trafikskadeansvaret till följd av domstolarnas agerande kommit att omfatta också skador som inte på något sätt orsakats genom att motorfordonstrafikens särskilda risker realiserats. Lagstiftningens syfte har sålunda fått stå tillbaka till förmån för vad som från rättspolitiska utgångspunkter ansetts utgöra ett lämpligt resultat. Andersson konkluderar med att det praktiska men samtidigt ensidiga synsättet, att det är bra om så många som möjligt ersätts när det ändå finns försäkring, ”undergräver i slutänden hela det rättssystem som utgår från att förutsättningen för en rättsföljds inträdande är ett visst rättsfaktum, inte den positiva känslan inför rättsföljden som sådan”.s. 403

2.Trots att den nu anförda kritiken får anses vara av tämligen allvarlig beskaffenhet är det knappast plausibelt att rättsutvecklingen i domstolarna kommer att vända tillbaka, innebärande att trafikbegreppet successivt återförs till den ram som TSL:s motiv ger. Mera troligt är att domstolarna kommer att fortsätta på den inslagna vägen, med ett allt bredare tillämpningsområde för TSL som resultat. Om denna utveckling skall kunna hejdas fordras av allt att döma att 1 och 8 §§ TSL skrivs om. Lagtekniskt skulle en sådan förändring knappast medföra några mera omfattande komplikationer. Vad som erfordras är ett rekvisit som tydligt ger vid handen att trafikförsäkringen endast omfattar skador som utgör ett resultat av att någon av de särskilda risker som fordonstrafiken medför har realiserats.s. 403

3.Desto besvärligare skulle det av allt att döma vara att vinna politiskt gehör för en ändring av TSL som innebär att de skadelidandes ersättningsmöjligheter försämras. Ett viktigt skäl härtill utgörs av att den kostnadsökning som en alltmer extensiv tolkning av uttrycket i följd av trafik har medfört endast delvis drabbat det fordonsägarkollektiv som betalar trafikförsäkringspremier. Skälet härtill är att en stor del av trafikens skadekostnader traditionellt har belastat socialförsäkringssystemet. I syfte att ernå en ordning där fordonsägarna i större utsträckning bär kostnaderna för trafikskador uttas emellertid sedan den 1 juli 2007 en skatt på trafikförsäkringspremier. Samtidigt pågår en statlig utredning med uppdrag att undersöka möjligheterna att i mera direkt hänseende överföra vissa av socialförsäkringens kostnader för trafikskador till trafikförsäkringen och därigenom i förlängningen till fordonsägarna. Det är naturligtvis möjligt att en sådan omfördelning av kostnadsansvaret skulle kunna få till följd att delar av det premiebetalande fordonsägarkollektivet gärna skulle se att TSL:s tilllämpningsområde i någon mån begränsades. Samtidigt kan det konstateras att övriga grupper i samhället, vilka även de omfattas av TSL:s skydd, alltjämt skulle sakna incitament att plädera för en begränsning av lagens tillämpningsområde.s. 404

4.Det får sålunda anses plausibelt att den politiska majoriteten under överskådlig tid kommer att hysa uppfattningen att den rådande tolkningen av uttrycket i följd av trafik kan anses tillfredsställande. Även med denna utgångspunkt synes det emellertid vara hög tid att överväga en ändring i 1 och 8 §§ TSL, låt vara av helt annan beskaffenhet än den som nyss diskuterats. Denna undersökning har tydligt påvisat att domstolarnas uppfattning om vad som utgör skada i följd av trafik inte längre har förankring i vare sig ordalydelsen i 1 och 8 §§ TSL eller motiven till dessa bestämmelser. Det är sålunda hög tid att TSL anpassas till det faktiskt gällande rättsläget. Faktum är att Bilskadeutredningen redan 1957 föreslog att uttrycket i följd av trafik skulle bytas ut mot det vidare uttrycket ”i följd av motorfordons bruk i trafik”. Förslaget utsattes emellertid för stark kritik, bland annat med hänvisning till att uttrycket skada i följd av trafik genom en långvarig rättsbildning givits ett relativt entydigt och bestämt innehåll och att man genom att ersätta det med ett nytt begrepp riskerade att ge upphov till nya tolkningssvårigheter. Förslaget vann av dessa skäl inte lagstiftarens gillande.s. 404

5.Argumentationen känns onekligen ihålig. Lagstiftning utgör en rättskälla av primär natur och har enligt vedertagen uppfattning i princip bindande verkan för domstolarna. Detta hindrar naturligtvis inte att tolkningen av ett stadgande, såsom i här aktuellt fall, kan komma att successivt avlägsna sig från lagens ordalydelse och motiv. När detta inträffar måste det emellertid vara lagstiftarens uppgift att ingripa. Antingen kan detta ske genom att lagen ändras så att domstolarna tvingas att följa dess bokstav i större utsträckning än tidigare. En sådan lagändring har nyss diskuterats. Som alternativ härtill kan lagstiftaren naturligtvis acceptera domstolarnas rättstillämpning. Då blir det emellertid lagstiftarens uppgift att justera lagen så att den ger uttryck för vad som faktiskt utgör gällande rätt. Härför talar inte minst det rättssäkerhetsrelaterade kravet på att lagstiftningen skall lämna information om förekommande rättigheter och skyldigheter. Att lagstiftaren, såsom i här aktuellt fall, konstaterar att gällande rätt inte längre har förankring i lagstiftningen men trots detta väljer att inte ingripa på något av de båda angivna sätten, kan ingalunda anses acceptabelt.s. 405