RÅ 2005 ref. 66.
Hänvisas från p. 2 (s. 390)
1.Det rättsliga föräldraskapet leder i de flesta fall i Sverige till att ett barn står under vårdnad respektive förmynderskap av dessa föräldrar. Redan i uttryckssättet ”under vårdnad och förmynderskap” synes en värdering ligga, då detta implicerar att det är frågan om en förälders rättighet, snarare än en skyldighet. Detta torde vara en reminiscens av ett patriarkaliskt synsätt, som innebar att barnet föddes in i en viss status och därmed i faderns beslutandesfär. I detta synsätt innefattades dock också barnets rätt till beskydd och omvårdnad, något som också återfinns i dagens reglering genom att vårdnadshavaren har ansvaret för barnets rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Det är alltså den legala vårdnadshavaren/vårdnadshavarna som har ansvaret för barnets personliga förhållanden. Förmynderskapet är dock i normalfallet tätt knutet till vårdnaden, vilket leder till att vårdnadshavaren/vårdnadshavarna oftast också är förmyndare för barnet och därmed förvaltar den omyndigas tillgångar och företräder den omyndiga avseende frågor som rör dennes förmögenhet.s. 389
2.Även på de områden som rör den faktiska relationen mellan barn och föräldrar slår synen på föräldrarna som rättighetshavare genom i de få avseenden som en svensk domstol idag har kompetens att besluta om, nämligen vårdnad, boende eller umgänge. Det är svårt att tänka sig, även om det är legalt möjligt, att en förälder som inte vill det får del i vårdnaden. Det blir således i praktiken en rättighet istället för en skyldighet. Vad gäller barnets boende är utgångspunkten att ett barn bor hos båda sina föräldrar, vilket torde grundas i normen om föräldrarnas samlevnad, eller hos den av dem som föräldrarna själva kommit överens om, vilket speglar önskan om att föräldrarna skall komma överens, utan att domstolen intervenerar. Först när en vilja att få till stånd en förändring framträder av ett yrkande, kan en förälder av rätten utpekas som s.k. boförälder. Även här blir rättighetstanken riktad mot föräldern tydlig. Umgänget mellan ett barn och den förälder barnet inte bor tillsammans med framställs visserligen som grundat på barnets rätt. Vid ett närmare studium av hur bestämmelserna om talerätt är konstruerade framträder dock förälderns rätt med stor pregnans. Det är nämligen t.o.m. i detta fall endast den förälder som vill umgås med sitt barn som har talerätt. Den rätt till umgänge som finns mellan en förälder och ett barn som inte bor tillsammans, utgår alltså också denna från förälderns rätt, även om regleringen ger tydligt uttryck för att umgänget mellan ett barn och båda dess föräldrar är viktigt. Det är emellertid en helt annan sak än att barnet eller boföräldern skulle kunna framtvinga ett sådant umgänge. Barnet, däremot, kan tvingas till ett umgänge som han eller hon inte önskar, i alla fall när det är fråga om lite yngre barn. Här finns olika verkställighetsåtgärder tillgängliga, som exempelvis tvångshämtning, och det finns också exempel på ett beslutat umgänge som mer verkar vara till för föräldern än för barnet. En viss förändring kan dock anas, i alla fall vad gäller lite äldre barn.s. 390