1.I fallet Engler hade en person (E) med hemvist i Österrike under sin hemadress tagit emot en försändelse från ett tyskt bolag (Versand) som sålde varor genom postorder. Försändelsen innehöll dels ett ”utbetalningsbesked”, dels en katalog över varor som salufördes av Versand. Med katalogen följde en ”icke-bindande beställningskupong”. ”Utbetalningsbeskedets” utformning och innehåll var sådant att E fick intrycket att hon hade vunnit ett belopp i ett av Versand anordnat lotteri. E trodde att den enda förutsättningen var att E ”redan samma dag” returnerade beskedet till företaget, vilket E gjorde. Versand vägrade emellertid att betala ut vinsten.s. 858
2.E väckte då talan mot Versand vid österrikisk domstol och yrkade att Versand skulle förpliktas betala ut beloppet i fråga (jämte ersättning för kostnader och utlägg). Enligt E rörde det sig om en talan som avsåg avtal, eftersom Versand genom sitt löfte om vinst hade försökt förmå E att ingå avtal om köp av varor från företaget. Talan grundades också på andra omständigheter, vilka här inte behöver relateras. Sedan Versand gjort behörighetsinvändning, beslöt den österrikiska domstolen att ställa några frågor till GD. Det första spörsmålet var huruvida en talan av det slag som E förde i målet utgjorde en talan angående ett konsumentavtal i den mening som avses i art. 13.I.3 i Brysselkonventionen.s. 859
3.Enligt GD:s mening var inte alla förutsättningar för tillämpning av nämnda bestämmelse uppfyllda. Klart var visserligen att E hade handlat som konsument. Det var också klart att Versand i sin marknadsföring hade riktat sig till E på det sätt som avses i art. 13.I.3 a) i konventionen genom att skicka ett personligt meddelande till E med löfte om utbetalning av en vinst och samtidigt översända en katalog med tillhörande beställningssedel, i vilken Versands varor bjöds ut till försäljning, uppenbarligen i syfte att förmå E att acceptera företagets erbjudande. Emellertid hade Versands åtgärder inte resulterat i att ett sådant avtal som avses i den aktuella bestämmelsen ingåtts mellan parterna. Därmed var det klarlagt att utbetalningen av den förespeglade vinsten inte var beroende av att E beställde varor från Versand och att E faktiskt inte hade beställt några varor.s. 859
4.Under sådana omständigheter kunde en talan som den som väckts av E inte anses gälla avtal i den mening som avses i art. 13.I.3. Härvid lade GD stor vikt vid sin i fast rättspraxis intagna ståndpunkt att de särskilda regler om behörigheten i konsumenttvister som finns i art. 13–15 i konventionen skall tolkas restriktivt, eftersom de utgör undantag från den allmänna principen i art. 2 att talan skall väckas vid domstol i den konventionsstat där svaranden har hemvist.s. 859
5.I ett tidigare snarlikt fall, Gabriel, hade GD däremot funnit de i art. 13.I.3 angivna förutsättningarna vara uppfyllda. Det fallet skiljer sig dock från det här kommenterade på så sätt att konsumenten där var tvungen att beställa varor innan han tilläts delta i säljarens lotteri och kunde ta del av den förespeglade vinsten. Någon motsättning finns därför inte mellan de båda avgörandena.s. 859
6.Fallet Engler gav i ett andra steg upphov till frågan huruvida en talan som den i målet aktuella rörde avtal i den mening som avses i art. 5.1 i konventionen. I den delen uttalade GD att det redan av bestämmelsens lydelse framgår att det för dess tillämplighet inte krävs att något avtal har slutits samt att bestämmelsen är tillämplig även om parterna tvistar om existensen av det avtal som ligger till grund för talan. GD fann sig därför kunna konstatera att uttrycket ”talan som avser avtal” i art. 5.1 inte har tolkats restriktivt av domstolen. Det förhållandet att målet inte rörde ett avtal i den mening som avses i art. 13.I hindrade därför i och för sig inte att talan likväl ansågs som avtalsrättslig i den mening som avses i art. 5.1.s. 860
7.Vid bedömningen huruvida så var fallet i det aktuella målet fann GD, i anknytning till sin tidigare praxis, att det måste föreligga en rättslig förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person och att kärandens talan grundas på denna förpliktelse. På anförda skäl kom GD till slutsatsen att dessa villkor var uppfyllda i ett mål som det här aktuella, vilket följaktligen omfattades av art. 5.1 i konventionen.s. 860
8.Från E:s synpunkt torde GD:s bedömningar inte ha tett sig särskilt tillfredsställande. Ty medan det är klart att österrikisk domstol enligt art. 14.I i konventionen skulle ha varit behörig att pröva E:s talan, om tvisten befunnits röra ett konsumentavtal enligt art. 13.I, ter det sig inte särskilt sannolikt att någon österrikisk domstol skulle vara behörig med tillämpning av art. 5.1.s. 860
9.Troligt, om än inte alldeles givet, är att bedömningen av fallet Engler skulle bli densamma med tillämpning av de bestämmelser om forum för konsumenttvister som numera finns i art. 15 i Bryssel Iförordningen.s. 860
10.Slutligen skall nämnas att målet gav upphov även till ett tredje spörsmål, nämligen om en talan som den som fördes i målet kunde anses röra skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i art. 5.3 i konventionen. I den delen erinrade GD om sin fasta rättspraxis av innebörd att art. 5.3 är subsidiär i förhållande till art. 5.1 i den meningen att den omfattar (endast) fall där det gentemot svaranden görs gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt art. 5.1. Då art. 5.1 befunnits vara tillämplig i ett fall som detta, kunde det inte komma i fråga att tillämpa art. 5.3. 3.4 Forum för vissa tvister rörande fast egendom (art. 16.1 i konventionen) I fallet Klein och Klein hade två makar (K) med hemvist i Tyskland ingått ett som medlemskapsavtal (Mitgliedschaftsvertrag) rubricerat avtal med ett bolag (Rhodos) som hade sitt säte på Isle of Man. Genom avtalet blev makarna K, vilka angavs som förvärvare (Käufer), medlemmar i en klubb, något som var ett nödvändigt villkor för att förvärva en nyttjanderätt på tidsdelningsbasis (time-share) till en semesterbostad. Genom samma avtal förvärvade makarna K nyttjanderätt till en lägenhet i en hotellanläggning i Grekland under en vecka per år för en period av nästan 40 år. Det avtalade priset var 13300 D-Mark, varav 10153 D-Mark avsåg medlemskapsavgiften. Makarna K betalade först en handpenning och sedan det totala beloppet (utan att dra av handpenningen, en aspekt av målet som här förbigås).s. 860
11.Sedermera gjorde makarna K vid tysk domstol gällande att avtalet var ogiltigt och yrkade återbetalning av det erlagda beloppet. Rhodos gjorde kompetensinvändning under påstående att grekisk domstol enligt art. 16.1 a) i Brysselkonventionen var exklusivt behörig att pröva saken. Den frågan hänsköts till GD.s. 861
12.GD hänvisade först till sin från tidigare praxis välkända inställning att art. 16, såsom undantag från konventionens allmänna behörighetsregler, skall tolkas snävt samt att det huvudsakliga skälet för den där stadgade exklusiva behörigheten för fastighetslandets domstolar är att dessa domstolar har bäst förutsättningar att få god kännedom om de faktiska omständigheterna genom att göra kontroller, undersökningar och expertbedömningar på platsen och att tillämpa där gällande regler och bruk. Speciellt i fråga om nyttjanderätt till fast egendom erinrade GD om vad som sägs i Jenard-rapporten om att art. 16.1 i synnerhet avser tvister om ersättning för skador som orsakats av hyresgästen.s. 861
13.Det aktuella målet gällde emellertid inte någon sådan fråga. Vidare utgjorde avgiften för klubbmedlemskapet den största delen av det avtalade priset. Den del av priset som belöpte på förvärvet av nyttjanderätt till den fasta egendomen kunde uppskattas till ca 2000 DMark. Värdet av nyttjanderätten hade således en ekonomisk betydelse som var endast sekundär i förhållande till rätten att bli medlem i klubben. I det sammanhanget hänvisade GD till ett tidigare rättsfall där GD slagit fast att ett avtal som inte enbart avser nyttjanderätt till en fastighet på tidsdelningsbas utan också tillhandahållande av olika tjänster som är av större värde än nyttjanderätten till fastigheten inte utgör ett avtal om hyra av fast egendom. Det avgörandet avsåg visserligen tolkningen, inte av konventionen utan av en bestämmelse i ett EG-direktiv, men mot bakgrund av sambandet mellan konventionen och gemenskapens rättsordning skulle avgörandet beaktas även vid tolkningen av konventionen.s. 861
14.Av dessa och vissa andra skäl som här kan förbigås blev GD:s slutsats att sambandet mellan det aktuella klubbmedlemskapsavtalet och den fasta egendom som kunde komma att nyttjas av makarna K inte var tillräckligt nära för att avtalet skulle kunna anses som ett avtal om nyttjanderätt i den mening som avses i art. 16.1 a) i konventionen.s. 862
15.Denna bestämmelse utgjorde således inte något hinder för den tyska domstolens behörighet. Däremot framgår det inte vilken grund som positivt åberopades till stöd för behörigheten. Då svaranden hade hemvist på Isle of Man, som ligger utanför konventionsområdet, synes behörighetsfrågan enligt art. 4.I ha varit att bedöma enligt autonom tysk lag.s. 862
16.I fallet CEZ förde Land Oberösterreich vid österrikisk domstol talan mot det tjeckiska energiföretaget CEZ. Käromålet gick ut på att CEZ, som drev ett kärnkraftverk beläget i Tjeckien nära gränsen till Österrike, skulle förpliktas upphöra med störningar som driften av kraftverket påstods åsamka viss jordbruksmark som var belägen i Österrike och tillhörde Land Oberösterreich. Till stöd för anspråket åberopade Land Oberösterreich vissa bestämmelser i den österrikiska civillagen. En av de frågor som kom upp i målet och den enda som GD fann sig behöva ta ställning till var huruvida, såsom hävdades av Land Oberösterreich, talan avsåg sakrätt i fast egendom och österrikisk domstol därför var (exklusivt) behörig enligt art. 16.1 a) i Brysselkonventionen.s. 862
17.Inledningsvis bör påpekas att Tjeckien inte var part i Brysselkonventionen och att svaranden följaktligen inte hade hemvist i en konventionsstat. Av art. 4.I i konventionen framgår dock att art. 16 skall tillämpas även mot en sådan svarande, givetvis under förutsättning att tvisten är av ett slag som anges i bestämmelsen. Det var därför relevant att ställa frågan huruvida den väckta talan avsåg sakrätt i fast egendom.s. 862
18.Av tidigare rättspraxis framgår att begreppet ”sakrätt i fast egendom” skall tolkas autonomt. Som GD vidare påpekade framgår det likaledes av fast rättspraxis att art. 16, och särskilt art. 16.1 a), inte skall ges en mera vidsträckt tolkning än dess ändamål kräver. GD hänvisade också till de skäl som bär upp regeln om exklusiv behörighet för fastighetsforum, jfr ovan om fallet Klein och Klein.s. 862
19.Slutsatsen blev att en talan som går ut på att en person skall förpliktas att upphöra med störningar, eventuellt i förebyggande syfte, såsom i målet vid den nationella domstolen, inte innebär att någon sakrätt i fast egendom ifrågasätts. Grunden för en sådan talan är visserligen det intrång som skett i en sakrätt i fast egendom, men det är i sammanhanget av underordnad betydelse att den rättigheten avser fast egendom. Tvisten hade inte tett sig väsentligt annorlunda om de rättigheter som käranden söker skydda mot de påstådda störningarna hade varit av annan art, t.ex. rätten till kroppslig integritet eller till lös egendom.s. 863
20.En talan av det slag som fördes i målet omfattades således inte av art. 16.1 a) i konventionen. Det kan tilläggas att den österrikiska domstolen ej heller skulle kunna grunda behörighet t.ex. på art. 5.3 i konventionen, eftersom svaranden inte hade hemvist i en konventionsstat och art. 16 därför var den enda bestämmelsen i konventionen som kunde komma i fråga för tillämpning. I stället synes domstolen ha fått falla tillbaka på sin egen nationella lag, se art. 4.I.s. 863
21.En fråga om begreppet ”nyttjanderätt till fast egendom” aktualiserades i det svenska rättsfallet NJA 2005 s. 100. Där yrkade ett svenskt aktiebolag (CUJAB) vid Göteborgs tingsrätt att svaranden, en dansk medborgare (PL) med hemvist i Göteborg, skulle förpliktas att till CUJAB betala vissa belopp. Kravet grundades på ett avtal om rörelsearrende mellan CUJAB och PL. Enligt CUJAB hade PL inte erlagt avtalad arrendeavgift för en period av ett år, alternativt ersättning för det faktiska nyttjandet av rörelsen under samma period (för enkelhetens skull förbigås här ett av CUJAB framställt andrahandsyrkande, vilket synes vara av mindre intresse). Avtalet avsåg driften av en hotelloch restaurangrörelse. Denna rörelse var inrymd i en fastighet som var belägen i Val Thorens, Frankrike, och som tillhörde ett dotterbolag till CUJAB. Avtalet innefattade bland annat hyresrätten till rörelsens lokaler i fastigheten.s. 863
22.PL gjorde behörighetsinvändning under hänvisning till att talan avsåg nyttjanderätt till fast egendom belägen i Frankrike och att fransk domstol därför var exklusivt behörig enligt art. 16.1 a) i Brysselkonventionen. Invändningen underkändes emellertid i samtliga instanser.s. 863
23.HD redogjorde först för vad som förut har sagts om restriktiv tolkning av bestämmelserna i art. 16 i konventionen och om den bärande motiveringen för den exklusiva behörigheten för forum rei sitae i fall som hör under art. 16.1 a). Vidare gick HD in på GD:s avgöranden i fallen Sanders, Hacker och Dansommer. Konklusionen blev att ett avtal som innefattar upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom faller utanför tillämpningsområdet för art. 16.1 a), om avtalets huvudsakliga syfte är ett annat än att upplåta sådan nyttjanderätt. Frågan blev då huruvida uthyrningen av lokalerna i det aktuella fallet haft sådan betydelse att avtalets väsentliga syfte måste sägas ha varit att upplåta nyttjanderätt till fastigheten. I denna del uttalade HD bland annat att det ligger i sakens natur att lokalerna vid upplåtelse av en hotellrörelse är av stor betydelse. På närmare anförda skäl och vid en samlad bedömning fann HD likväl att det inte visats eller annars framgått att det aktuella avtalet haft ett annan huvudsakligt syfte än att upplåta driften av den befintliga hotellrörelsen som sådan. CUJAB:s talan kunde därför inte sägas avse nyttjanderätt till fast egendom i den mening som avses i art. 16.1 a) i konventionen. Slutligen följde det av huvudregeln i art. 2 att svensk domstol var behörig, eftersom svaranden hade hemvist här i landet.s. 863