1.I NJA 2005 s. 510 konstaterade HD att en upphovsman som har ingått förlagsavtal med en förläggare har rätt till ersättning för upphovsrättsintrång i det fall förlagets konkursbo, efter det att förlagsavtalet har hävts och utan upphovsmannens medgivande, säljer lagerexemplar som har tillverkats före konkursen.s. 438
2.HD har i sin motivering till synes bortsett från den funktionella aspekten av den sakrättsliga traditionen och i stället tillämpat vad som skulle kunna kallas en rättighetsformalistisk metod baserad på substantiella föreställningar. Avgörandet kan nämligen beskrivas som att HD har stannat vid en alltför subsumtionslogisk motivering och att justitieråden med denna metod har valt en lösning som inte kan ses som särskilt självklar, ens utifrån denna lösnings egna utgångspunkter. I domen ges borgenären, d.v.s. upphovsrättshavaren, en prioriterad position genom att dennes anspråk kategoriseras som en s.k. massafordran. Även om det inte handlar om något häpnadsväckande resonemang utgör tillvägagångssättet enligt min mening en avvikelse från hur borgenärsintressen annars behandlas i den konkursrättsliga analysen. Exempelvis används inte alls samma rättighetsformalistiska logik för anspråk på äganderätt.s. 439
3.I anledning av domen är det därför intressant att fråga sig hur en alternativ, funktionell, motivering skulle kunna se ut och likaså varför HD har valt att inte följa den funktionella traditionen. Dessa frågor för också vidare till de för kunskapssamhället stora frågorna om hur sak- och immaterialrättsliga problem skall hanteras. I motsats till vad HD:s avgörande ger uttryck för hävdar jag att sak- och immaterialrätten är ett område där det, i allra högsta grad, finns behov av att ta ytterligare steg framåt på den funktionalistiska vägen.s. 439