5 · Förpliktelsernas förändringar och upphörande

1.5.1 Förändring och novation En förändring av en gäldenärs förpliktelser kan vara så stor att den gamla förpliktelsen anses ha upphört och att en ny uppkommit, s.k. novation. Frågan om ett borgensåtagande upphörde till följd av förändringar i den skuld för vilket borgensåtagandet gjorts har prövats i NJA 1997 s. 813. Här hade ett valutalån förfallit till betalning viss dag samt kreditbeloppet omräknats till svenska kronor och påförts bolagets checkkonto. Borgensmannen hävdade att valutalånet ersatts med ny kredit med andra villkor och att hans borgensåtagande inte omfattade denna kredit. HD uttalade härvid att det ankommer på borgensmannen att styrka att rättsförhållandet mellan borgenären och gäldenären efter det att skulden förfallit till betalning förändrats på ett sådant sätt att borgensåtagandet inte längre är bindande för borgensmannen, något som denne i det enskilda fallet inte lyckades med. Enligt HD fick emellertid borgenärens åtgärder betraktas som ett beviljat anstånd med betalningen av lånebeloppet, vilket enligt HD inte utan vidare kan göras utan att borgensåtagandet påverkas. Medges sålunda anstånd ”under längre tid, särskilt om ny förfallodag bestäms och borgenären inte endast avstår från indrivningsåtgärder, kan det leda till att borgensmannens ansvar reduceras eller bortfaller”. Detta gäller enligt HD särskilt om borgensmannen inte informeras om anståndet och om borgensmannens risk ökar till följd av anståndet.s. 727

2.Enligt vad HD anförde i NJA 2002 s. 11 gäller att om en gäldenär beviljas anstånd med betalningen, så står det klart att det inte uppstår någon ny fordran, utan att den fordran borgenären har fortsätter att löpa. HD jämförde här med nyss nämnda NJA 1997 s. 813. I NJA 2002 s. 11 var emellertid frågan om det förhållandet att en checkräkningskredit förlängts i enlighet med kreditavtalet skulle anses innebära att en pantförskrivning upphört att gälla. HD anförde här att principen om att anstånd inte skall anses medföra att ny fordran uppstår också skall anses gälla situationer där ”en förlängning sker med stöd av en bestämmelse i kreditavtalet, varvid krediten löper vidare på i princip oförändrade villkor. I sådant fall kan någon ändring i det ursprungliga rättsförhållandet inte sägas ha skett”. 5.2 Kvittning 5.2.1 Motfordringar som får användas till kvittning Av 28 § SkbrL framgår att gäldenären har kvittningsrätt gentemot förvärvaren av en fordran om gäldenären förvärvat genfordringen innan överlåtelsen av huvudfordringen ”blev honom kunnig eller han fick skälig anledning till förmodan härom” och genfordringen inte förföll till betalning först efter överlåtelsen och senare än huvudfordringen. I ett antal mål har bestämmelsen varit föremål för prövning. I NJA 1978 s. 742, vars huvudfråga var om förutsättningarna för försättande i konkurs varit uppfyllda, hade en förvärvare av fordringar underrättat gäldenären om förvärvet och angivit att dennes eventuella motfordringar inte var kvittningsgilla mot förvärvaren. HD konstaterade här att 28 § SkbrL äger motsvarande tillämpning vid överlåtelse av andra fordringar än enkla skuldebrev och att det av bestämmelsen framgår att kvittningsrätt föreligger under vissa i lagen angivna förutsättningar. HD fann därför att förvärvarens underrättelse varit felaktig och vilseledande för gäldenären.s. 728

3.NJA 1985 s. 223 avsåg frågan om en sekundogäldenär skulle kunna kvittningsvis åberopa en motfordran som förvärvats efter det att kronofogdemyndigheten med stöd av 6 kap. 3 § UB meddelat förbud för sekundogäldenären att fullgöra sin förpliktelse till annan än myndigheten eller den som myndigheten anvisat. HD anförde här att om en kvittningsmöjlighet skulle godtas i detta fall, så kunde en sekundogäldenär därigenom kringgå sin betalningsskyldighet till kronofogdemyndigheten, vilket i sin tur kunde leda till att beslutet om betalningssäkring med den därtill knutna förmånsrätten blev utan verkan. Effektiviteten hos säkerhetsåtgärden skulle härigenom enligt HD ”inte oväsentligt kunna minska”. Övervägande skäl fick därför anses tala för att principen i 28 § SkbrL skulle tillämpas, varför sekundogäldenären inte borde få använda motfordringen till kvittning. I ett senare avgörande, NJA 1985 s. 468, anförde HD att ”lagbestämmelser saknades om sekundogäldenärs möjlighet att efter utmätning eller betalningssäkring med ianspråktagande av fordringen mot honom fullgöra sin betalningsskyldighet genom kvittning av motfordran hos huvudgäldenären” men att svar givits i NJA 1985 s. 223. Enligt HD byggde detta avgörande på ”tanken att betalningssäkring i det aktuella avseendet skulle vara att likställa med utmätning, där samma regel anses gälla”. I fallet yttrades också, rörande tillämpningen av 18 § SkbrL, att ”kvittningsmöjligheterna kan … avskäras med stöd av bestämmelserna i 18 § skuldebrevslagen endast till skydd för just den fordran för vars skull utmätning eller betalningssäkring har ägt rum före kvittningen”, varvid det ”saknas skäl att på grund av utmätningen eller säkringsåtgärden frånkänna kvittningsförklaringen verkan till förmån för andra fordringar som staten eller enskild borgenär till äventyrs kan inneha mot huvudgäldenären och som efter kvittningen skall föranleda utmätning eller säkring hos denne”. Enligt HD borde därför en kvittningsförklaring, riktad till KFM ”såsom innehavare av det löpande skuldebrevet, ha giltighet, om kvittningsförutsättningar i övrigt föreligger”.s. 728

4.En generell princip i kvittningssammanhang är att kvittning inte kan ske där motfordran är en penningfordran och huvudfordran är en naturafordran, t.ex. ett krav enligt ett köpeavtal att erhålla leverans. I NJA 1995 s. 356 prövades om kvittningsrätt skulle kunna uppkomma om huvudfordran till följd av gäldenärens kontraktsbrott omvandlades från en naturafordran till en penningfordran. I fallet hade säljarens leveransvägran i ett fall där köparen erlagt priset i förskott föranlett köparen att begära återbetalning av priset i stället för att kräva leverans av varorna. HD lade vid sin prövning särskild vikt vid att kvittningsinstitutet ger den kvittande borgenären en favör bestående i att han genom egna åtgärder kan göra sig betald för sin fordran och att dessa fördelar blir särskilt påtagliga när kvittningen görs gällande mot en gäldenär i konkurs. Kvittning borde därför enligt domstolen i princip kräva att ”kvittningsborgenären inte skaffat sig möjligheten att kvitta under omständigheter som kommer i konflikt med det allmänna civilrättsliga regelsystemet. Särskilt gäller detta i fråga om kvittning i konkurs där kvittningen gynnar kvittningsborgenären på borgenärskollektivets bekostnad”. Det anförda medförde enligt HD att ”ett kontraktsbrott inte bör kunna leda till fördel i kvittningssammanhang för den som begår kontraktsbrottet. Om ett kontraktsbrott leder till att det uppkommer en situation där kvittning enligt vanliga regler skulle vara tillåten (en naturaförpliktelse ersätts av en penningförpliktelse) bör följaktligen kontraktsbrottet medföra, att tvungen kvittning likväl inte kan genomföras”. Den här knäsatta principen var dock enligt HD inte utan undantag utan bedömningen kunde bli annorlunda om huvudfordran och motfordran härrörde ur samma avtal eller om kontraktsbrottet berott på ett hinder utom partens kontroll.s. 729

5.NJA 1997 s. 454 avsåg frågan om 28 § SkbrL över huvud var tillämplig och denna fråga var i sin tur beroende av om gäldenären skulle anses ha anledning att betrakta ett visst fordringsbevis som löpande eller enkelt. Vid spel på Dagens dubbel erhöll spelaren vid vinst normalt vadkvittot tillsammans med ett vinstmeddelande som medförde att handlingen var ett löpande och sålunda negotiabelt fordringsbevis. Normalt löstes vadkvittot med vinstbevis in i en bank tillsammans med andra blanketter som bl.a. angav personens namn- och adressuppgifter. Inlösen medförde att den löpande handlingen omvandlades till ett enkelt fordringsbevis som vidarefördes för betalning av inlösande bank till clearingbanken. I fallet hade en person som vunnit inte följt den normala rutinen utan i stället pantsatt vadkvittot och vinstbeviset till säkerhet för ett lån i banken varigenom banken avsåg att handlingarna skulle behålla sin egenskap av löpande fordringsbevis. Härefter hade banken, utan att närmare informera spelbolaget om handlingens bibehållna kvalitet som löpande, agerat som om det normala utbetalningsförfarandet följdes. Spelbolaget hade gjort gällande att man önskade kvitta spelarens fordran mot vissa motfordringar i form av krav på spelinsatser, varpå banken invänt att dessa invändningar inte kunde göras gällande p.g.a. handlingarnas löpande karaktär. HD fann här att spelbolaget haft ”fog för att utgå från att det var fråga om sedvanliga vinstutbetalningar” och inte före kvittningsförklaringen ens bort förstå att en pantsättning skett. Med hänsyn härtill fann HD att banken inte gentemot spelbolaget fick åberopa att vadkvittona bibehållit sin egenskap av löpande skuldebrev även sedan de kommit i bankens besittning. Därför fann HD att ”eftersom det därmed skall anses vara fråga om enkla fordringar har [spelbolaget] ostridigt rätt till kvittning enligt 28 § skuldebrevslagen”. Den senast citerade formuleringen är naturligtvis olycklig. Vad som torde ha avsetts är att handlingarna som företetts av banken just i relationen mellan banken och spelbolaget skulle betraktas som enkla fordringsbevis med de rättsliga konsekvenser som följde härav, trots deras egentliga kvalitet som löpande.s. 729

6.Ett omdiskuterat avgörande är NJA 1994 s. 474 som rörde frågan om en borgensman kunde mot borgenärens krav till kvittning åberopa en motfordran som huvudgäldenären vid kvittningstidpunkten hade mot borgenären. Utgångspunkten vid borgen är att borgensmannen har rätt att göra gällande alla de invändningar mot ett krav som huvudgäldenären hade kunnat göra och att borgensmannen också kvittningsvis kan göra gällande egna motfordringar mot borgenären. Enligt HD bör en borgensman vid proprieborgen inte anses ha en ”allmän rätt att invända att huvudgäldenären har en kvittningsgill motfordran mot borgenären och inte heller någon rätt att, utan samtycke av huvudgäldenären, själv åberopa denna motfordran till kvittning”. Det argument som anfördes av HD för denna ordning var att kvittning är en slags betalning och att borgensmannen vid proprieborgen inte kan invända att borgenären inte har försökt att få betalt av huvudgäldenären och att huvudgäldenären har en tillgång som kan tas i anspråk för betalning (se härom Lindskog, Preskription, 2 uppl. 2002, s. 301).s. 730

7.Även om en förutsättning för kvittning normalt är att motfordran skall vara gällande finns det ett undantag från detta krav för preskriberade fordringar. Kvittning kan nämligen ske i vissa fall med användning av en preskriberad — och även prekluderad — fordring. I NJA 1988 s. 94 hade en gäldenär, trots att han innehade en kvittningsgill motfordran, utan förbehåll erlagt betalning för skulden till borgenärens konkursbo och först därefter krävt att kvittning skulle medges i konkursen. HD anförde här att det av allmänna civilrättsliga principer följer att rätten till kvittning går förlorad och att betalningen i regel inte kan återkallas med verkan att kvittningsrätt kan utnyttjas om gäldenären väljer att betala skulden i stället för att påkalla kvittning. Emellertid kan det enligt HD föreligga särskilda omständigheter som medför att betalningen inte skall anses bindande, exempelvis återgång till följd av ogiltighet eller om betalningen skett av misstag och borgenären insett eller bort inse detta liksom om betalningen kan tillskrivas oriktiga förutsättningar. Vid konkurs kunde det vidare enligt HD inte uteslutas att ”vissa ytterligare situationer av näraliggande karaktär kan uppkomma, då omständigheterna är så speciella att kvittningsrätten skall anses bevarad trots att betalning skett”. I det aktuella avgörandet hade gäldenären i brev till konkursförvaltaren i borgenärens konkurs angivit sin fordran utan att nämna något om gäldenärens skuld och en kort tid därefter utan förbehåll erlagt betalning för skulden. Först knappt en månad efter betalningen hade gäldenären under hänvisning till att betalningen skett till följd av ett förbiseende yrkat kvittning för motfordran. HD fann här att det som åberopats av gäldenären inte kunde leda till annan bedömning än att betalningen blivit bindande för gäldenären och att denne sålunda förlorat sin kvittningsrätt.s. 730

8.Enligt 63 § KöpL gäller att ett konkursbo får inträda i konkursgäldenärens avtal. Om konkursboet inträder i avtalet får motparten, om tiden för dennes fullgörelse är inne, kräva att boet fullgör sin prestation eller i vissa fall ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. NJA 1996 s. 368 gällde frågan om kvittningsrätt skulle anses föreligga för motparten avseende en fordran som motparten haft mot konkursgäldenären före konkursen i ett fall där konkursboet med utnyttjande av rätten enligt 63 § KöpL inträtt i avtalet. HD uttalade här att konkursboet vid utnyttjande av rätten enligt 63 § KöpL övertar de villkor som gällde för konkursgäldenären och att det åligger boet att ”förvissa sig om gällande avtalsvillkor och utröna om motfordringar finns”. Av 5 kap. 15 § 1 st. konkurslagen följer att ”en fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades”. Denna bestämmelse innebär jämlikt vad som uttalades i NJA 1916 s. 154 enligt HD bl.a. att ”ett konkursbos krav på betalning för leveranser som verkställts efter konkursbeslutet men som grundade sig på ett avtal före konkursen, [får] kvittas mot konkursfordringar när konkursboet inte hade träffat nytt avtal med köparen utan endast fullgjorde det före konkursen träffade avtalet”. Eftersom kvittningsrätt förelegat i och med ingåendet av avtalet mellan konkursgäldenären och borgenären och fram till konkursen befanns kvittningsrätten inte ha gått förlorad genom att konkursboet utnyttjat möjligheten att inträda i avtalet. 5 kap. 15 § KL, vars motsvarighet fanns i 121 § 1921 års konkurslag, har också varit föremål för prövning i NJA 1984 s. 185, där kvittningskravet att fordringarna skall stå mot varandra vid konkursbeslutet prövades. Här hade gäldenären utfärdat en revers till borgenären som sedan pantförskrivit reversfordringen till en bank. Vid beslutet om försättande av borgenären i konkurs hade fordringen fortfarande varit pantsatt. Efter konkursbeslutet hade banken beslutat att avstå från sin panträtt och gäldenären önskat kvitta fordringar han haft på borgenären mot reversfordran. Enligt HD var frågan om en parts rätt till kvittning i konkurs att bedöma med hänsyn till förhållandena när konkursbeslutet fattades. En annan sak var emellertid att det först senare kan visa sig om förhållandena var sådana vid denna tidpunkt att kvittningsrätt skall anses föreligga. HD fann därför att eftersom borgenärens fordran enligt reversen ”uppkommit innan [borgenären] försattes i konkurs, kan det förhållandet att [bankens] avstående från panträtten ägt rum efter konkursbeslutet inte anses utgöra hinder mot att reversfordringen kvittas”. Bankens avstående ansågs sålunda medföra en återgång till den situation som förelåg före pantsättningen.s. 731

9.Normalt torde åtminstone skilda typer av suspensiva fordringar som enligt 5 kap. 1 § konkurslagen får bevakas i konkursen också kunna användas till kvittning enligt 5 kap. 15 § konkurslagen (se härom Lindskog, Kvittning. Om avräkning av privaträttsliga fordringar, 2 uppl. 1993, s. 167). Av betydelse är här NJA 1989 s. 185 och NJA 1990 s. 110. I det senare målet hade långivaren enligt ett skuldebrev rätt till gottgörelse för skada som uppkommit om lånet till följd av exekutiv auktion eller annars betalades i förtid. Här uppkom frågan om tidpunkten för denna fordrans uppkomst. HD fann att borgenärens skadeståndsfordringar hade sin grund i de förpliktelser som gäldenären enligt skuldebreven åtagit sig, varför fordringarna fick anses ha uppkommit vid skuldförbindelsernas ingående och således före konkursbeslutet. I det förra avgörandet framgick av leasingavtal att uthyraren bl.a. vid hyresmannens konkurs ägde rätt att säga upp avtalet och återta egendomen och härutöver i dessa fall hade rätt till skadestånd. Uthyrarens fordringar hade här enligt HD sin grund i leasingavtalen. Att skadeståndsanspråken var beroende av att hyresmannen försatts i konkurs med därav följande uppsägning från uthyrarens sida kunde enligt HD inte medföra att fordringarna skulle anses ha uppkommit vid konkursutbrottet eller uppsägningen. HD fann därför här att skulderna uppkommit redan vid avtalets ingående.s. 732

10.I 18 § SkbrL regleras möjligheten att kvitta när ett löpande skuldebrev har överlåtits. Som framgår av bestämmelsen får kvittning endast ske om antingen indrivandet skulle äventyras om kvittningsrätten upphörde och den nye borgenären uppenbarligen insett detta vid överlåtelsen eller om motfordringen grundar sig på det rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande och den nye borgenären kände till eller haft skälig anledning att räkna med kvittningsmöjligheten. I NJA 1985 s. 121 hade ett löpande skuldebrev ställts ut av gäldenären, varefter borgenären pantförskrivit skuldebrevet till en kreditgivare till vilken också skuldebrevet traderats och sedan till en annan kreditgivare. Den första panthavaren hade underrättats om den andra pantsättningen. Härefter hade gäldenären gentemot den första panthavaren gjort gällande kvittning med motfordringar som gäldenären hade mot den ursprunglige borgenären. HD uttalade här att det, möjligen till skillnad från vad som gäller vid godtrosförvärv av lösöre (jfr NJA 1931 s. 741), för godtrosskydd i denna situation inte bör krävas god tro hos såväl panthavare som den tredje man som innehar panten, utan att det bör vara nog att panthavaren är i god tro. HD accepterade här att en godtroskvittning gjorts av gäldenären. Eftersom denne varit i god tro rörande den andra pantsättningen godtogs kvittningen till skada för denne. Avgörandet är ingående behandlat av Lindskog, Kvittning. Om avräkning av privaträttsliga fordringar. 2 uppl. 1993, s. 634 ff., särskilt s. 641 ff. Se om tillämpning av 18 § också NJA 1985 s. 468 som behandlats ovan. 5.2.2 Huvudfordringar som inte får användas till kvittning Det finns ett antal situationer där kvittning inte får ske p.g.a. huvudfordringens beskaffenhet i vid mening. Kvittningsrätten kan exempelvis gå förlorad genom avtal, exempelvis till följd av konkludent handlande. I NJA 1987 s. 253 var frågan om det förhållandet att en bank fört över medel från ett konto som tillhörde ett bolag som försatts i konkurs till ett konto tillhörande konkursboet skulle anses avskära banken från rätten att kvitta med användning av fordringar banken hade hos bolaget. HD fann här att bankens överföring till konkursboets konto inte kunde anses ha inneburit en betalning av fordringarna och att bankens åtgärd inte heller ändrat fordringarnas karaktär i något avseende av betydelse för kvittningen eftersom borgenär och gäldenär efter överföringen var desamma som tidigare.s. 732

11.Möjligheten att utmäta en fordring betyder normalt att också möjligheter till kvittning finns. Sålunda fann HD i NJA 1986 s. 539 att ett bolags rätt till och därmed fordring avseende s.k. statligt sysselsättningsstöd enligt utsökningsrättsliga regler kunde utmätas. Enligt HD innebar detta ”att det inte finns något grundläggande hinder mot att sådan fordran blir föremål för kvittning”. Detta principiella synsätt bekräftades av HD i NJA 1987 s. 746, som rörde ersättning för psykiskt lidande och för personskada. HD påpekade här att vissa skadeståndsfordringar är av sådan beskaffenheten att gäldenären inte kan anses ha rätt att utan den skadelidandes medgivande infria dem genom kvittning. Som skäl för denna princip har enligt HD anförts att ”rätten till skadestånd kan ha en starkt personlig prägel. Motsvarande motiv bär upp bestämmelsen om utmätningsfrihet i 5 kap 7 § UB, nämligen att vissa fordringar är av den personliga natur att de inte bör kunna tillgripas av borgenärerna”. Detta medförde att det ”av både sakliga och praktiska skäl [kunde anses ligga ] nära till hands att tillämpa en ordning som innebär att en fordran som inte är åtkomlig genom utmätning i princip ej heller skall kunna kvittas bort”. 5.3 Preskription 5.3.1 Preskription enligt preskriptionslagen 5.3.1.1 Vilka anspråk träffas? En fråga av betydelse vid tillämpning av preskriptionslagens regler är naturligtvis vilka anspråk som över huvud träffas av lagens regler. Ett avgörande som rörde denna fråga är NJA 1984 s. 600, där säljare och köpare av en bostadsrättslägenhet avtalat att om köparen skulle flytta från lägenheten, så skulle ”den enligt vårt avtal ’Gentlemans agreement’ återsäljas till” säljaren för visst pris. HovR:n, vars dom fastställdes av HD, tolkade överenskommelsen som att säljaren fått en rätt att under vissa förutsättningar få köpa tillbaka lägenheten. Denna fordran ansågs vara underkastad de vanliga preskriptionsreglerna.s. 733

12.I de fall borgenären är legal representant för en gäldenär eller tvärtom anses reglerna om preskriptionsavbrott över huvud inte tillämpliga. NJA 1987 s. 259 gällde bl.a. frågan om en nära intressegemenskap mellan två aktiebolag uteslöt att preskription kunde inträda. Det ena bolaget, som försatts i konkurs, hade ägts av två privatpersoner och den enes barn. Det andra bolaget, som påstod att preskription inträtt, ägdes av den andra personens barn. HD fann här att intressegemenskapen mellan bolagen inte uteslöt att fordringspreskription kunde inträda i förhållandet mellan bolagen. 5.3.1.2 Tid när preskriptionsfristen inleds I 2 § PreskL stadgas att preskriptionstiden skall räknas från tillkomsten av fordran. Vad som skall avses med tillkomsten är beroende av vilken typ av fordran som avses. Utgångspunkten beträffande avtal är att fordringen anses tillkommen redan i och med avtalsingåendet och att därför avtalsdagen blir avgörande. Ett exempel härpå är NJA 2001 s. 329, där utgångspunkten ansågs vara en persons köp av en fastighet när tvisten avsåg ett krav mot en fastighetsmäklare. Ett annat exempel erbjuds av NJA 1984 s. 600, där säljare och köpare av en bostadsrättslägenhet avtalat att om köparen skulle flytta från lägenheten, så skulle den återsäljas till säljaren för visst pris. HD fann här att preskriptionstiden skulle räknas från fordringens tillkomst, d.v.s. avtalets ingående. I NJA 1982 s. 573 fann HD att preskriptionstiden vid köp av fastighet p.g.a. dolt fel i fastigheten, i enlighet med denna huvudprincip, skulle börja löpa vid tiden för köpeavtalet. Genom en lagändring 1990 föreskrivs numera i 4 kap. 19b § JB att utgångspunkten är att ”köparens fordran på grund av fel i fastigheten preskriberas tio år efter det att han har tillträtt fastigheten”.s. 733

13.Beträffande preskriptionsfristens inledande vid framtida prestationer, t.ex. vid hyresavtal, har HD i NJA 2000 s. 569 uttalat att en fordran på hyra får anses ha uppkommit först när tiden för betalning av hyran gått till ända (fallet behandlas i denna del i avsnitt 5.3.3 nedan). Att avtalstidpunkten skall vara utgångspunkten gäller normalt också för fordringar som är beroende av att ett villkor uppfylls och borgenären därför inte kan göra gällande fordran förrän detta skett. I NJA 1987 s. 243 fann dock HD att när det hållits slutbesiktning som lett till godkännande, så borde dagen för avslutande av besiktningen utgöra utgångspunkt för preskriptionstiden för anspråk på grund av fel i det som besiktigats. Från systematisk synpunkt är detta tveksamt. Det ligger betydligt närmare till hands att betrakta slutbesiktningen som ett preskriptionsavbrott av sådant slag att en ny preskriptionstid börjar löpa (se 5 § 1 p. PreskL). Här kan jämföras med NJA 1987 s. 716, där utgångspunkten för preskriptionstidens beräknande knöts till entreprenörens fullgörande av dennes huvudförpliktelse. Eftersom det i målet inte angetts annan tidpunkt för fullgörelse härav än överlämnandet av byggnaden befanns tillträdet utgöra utgångspunkten.s. 734

14.Utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden är enligt 2 § fordringens tillkomst. NJA 2003 s. 302 avsåg frågan när fordringen skall anses ha tillkommit i ett fall där en köpare av en fastighet menar att köpet skall gå åter till följd av ogiltighet. I fallet hade fastigheten sålts 1990 och av köparen sålts vidare 1991 och 1998. Enligt HD avsåg talan att säljaren ansåg sig ha ett äganderättsanspråk på fastigheten, vilket enligt HD inte är att betrakta som en fordringsrätt utan är av sakrättslig natur och därför inte är föremål för preskription. Eftersom fastigheten sålts vidare till godtroende förvärvare kunde äganderättsanspråket inte längre göras gällande. Det fordringsanspråk som i stället framställts av säljaren befanns dock vara föremål för preskription. Tillkomsten ansågs dock inte vara avtalet utan när möjligheten att göra gällande äganderättsanspråket upphörde och sålunda när fastigheten vidareförsåldes.s. 734

15.Enligt 2 § 2 st. PreskL är preskriptionstiden, räknad från tillkomsten av fordringen, tre år för ”fordran mot en konsument, om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk. Detsamma gäller fordran mot den som har gått i borgen för betalningen av en sådan fordran.” Vad som skall utgöra utgångspunkten för beräkningen när en person tecknat borgen såsom för egen skuld för en hyresgästs skyldigheter enligt ett hyreskontrakt prövades i NJA 2000 s. 569. Här hade en person 1988 tecknat borgen för skyldigheterna enligt ett hyresavtal och hyresgästen försummat att erlägga hyror under 1995, vilket föranlett hyresvärden att i januari 1996 kräva betalning av borgensmannen. Här anförde HD att det framgick av 2 § 2 st. PreskL att bestämmelsen gäller självständig preskription eftersom den accessoriska preskriptionen regleras i 8 § PreskL. HD fann här att preskriptionstiden avseende borgen skulle anses börja löpa när borgensförbindelsen ingicks och att preskriptionstiden skulle vara tre år från denna dag, varför borgensförbindelsen preskriberats. HD fäste här avseende vid att lagtexten inte gav stöd för att den självständiga preskriptionen skulle vara tio år vid borgen för framtida fordringar, något som hävdats i litteraturen, och inte heller gav stöd för att preskriptionstiden skulle börja löpa först när preskriptionstiden för huvudfordringen tar sin början. I avgörandet anförde HD också att ”borgenärens fordran hos huvudgäldenären på betalning för prestationer som skall fullgöras i framtiden [torde] i preskriptionshänseende anses ha tillkommit först när prestation skett eller fordringen eljest förfallit till betalning... En fordran på hyra får alltså anses ha uppkommit först när den tid som hyran belöper på gått till ända eller, vid förskottsbetalning, när hyran förfallit till betalning”. I detta avseende kan jämföras med NJA 2004 s. 499, där en av frågorna var från vilken tidpunkt preskriptionsfristen skulle räknas beträffande hyresfordringar. HD anförde här att fordringarna fick anses ha uppkommit ”på respektive hyras förfallodag” i ett fall där hyran betalades i förskott.s. 734

16.I två avgöranden har prövats huruvida fordringar som uppkommit i relationer mellan offentliga organ och enskilda fysiska personer skall anses falla under den särskilda preskriptionsregeln i 2 § 2 st. PreskL. I NJA 1988 s. 503 I och NJA 1988 s. 503 II avsåg frågan om engångsavgift för utförande av allmän va-anläggning enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar respektive avgift för innehav av televisionsmottagare (enligt lag 1978:479, som 1989 ersatts av lag (1989:41) om TV-avgift). I NJA 1988 s. 503 I anförde HD, med hänvisning till preskriptionslagens förarbeten, att treårspreskriptionen kan vara tillämplig när en nyttighet tillhandahållits av ett offentligt organ men att detta gäller bara om det offentliga organet kan anses ha handlat i egenskap av näringsidkare. När det är fråga om ”fordringar som härrör från ’ren’ myndighetsutövning är enligt departementschefen bestämmelserna om treårspreskription inte tillämpliga”. För att undvika gränsdragningsproblem och för att tillgodose det intresse som uppbär regeln i 2 § 2 st. PreskL borde därför enligt HD bestämmelsen om treårspreskription ges en vidsträckt tillämpning och ”utgångspunkten för bedömningen bör vara hur rättsförhållandet uppfattas ur en konsuments perspektiv. Avgörande blir då inte om i detta ingår något inslag av myndighetsutövning. Ej heller kan det sätt på vilket avgiften fastställts bli bestämmande för preskriptionstidens längd. Klart är dock att den längre preskriptionstiden blir tillämplig när förhållandet uppvisar så påtagliga moment av offentlig maktutövning att det helt skiljer sig från en privaträttslig relation.”.s. 735

17.Beträffande avgift för VA-anläggning kunde kommunens verksamhet enligt HD inte anses inrymma sådana inslag av offentlig maktutövning att 2 § 2 st. inte skulle vara tillämplig. Beträffande televisionsavgiften (NJA 1988 s. 503 II) fann HD att avgiften för apparatinnehavaren kunde anses framstå som en ersättning för dennes möjlighet att ta emot de program som producerades. Det konstaterades också att de program som producerades huvudsakligen finansierades av avgifterna och att det saknades anledning att betrakta programföretagens verksamhet som annat än yrkesmässig näringsverksamhet. Mot denna bakgrund befanns också dessa avgifter träffas av särregeln i 2 § 2 st. PreskL. Här kan jämföras med NJA 1993 s. 724 som rörde kommunens fordran avseende gatukostnader. Dessa avgifter skall enligt 6 kap. 31 och 32 §§ PBL bäras av fastighetsägarna inom området eller med fastigheter belägna vid gatan. Grunden för avgifterna är att gatorna och de andra anläggningarna antas vara till nytta för fastighetsägarna. Emellertid konstaterade HD att ”kommunens rätt att besluta att vissa fastighetsägare skall betala gatukostnader utgör en form av offentlig maktutövning utan något privaträttsligt inslag. Inte heller kan den nyttighet som tillgången till allmänna platser utgör anses tillhandahållen fastighetsägarna huvudsakligen för enskilt bruk”. Mot denna bakgrund befanns 2 § 2 st. PreskL inte vara tillämplig.s. 735

18.Beträffande NJA 1988 s. 503 II, som rörde eventuell tillämpning av 2 § 2 st. PreskL på televisionsavgift enligt lag, fann HD, som nyss nämnts, att avgiften träffades av bestämmelsen. Dock befanns skyldigheten att ersätta rättegångskostnad och utsökningsavgift inte vara tilläggsförpliktelser av sådant slag att de kunde anses inbegripna i fordringar enligt 2 § 2 st. PreskL.s. 736

19.Av 2 § 3 st. PreskL följer att vid pensionsfordringar räknas preskriptionstiden från ”den dag fordringen tidigast kan göras gällande”. I NJA 1990 s. 35 prövades frågan om en borgensförbindelse för en pensionsutfästelse skulle preskriberas efter tillkomsten av borgensutfästelsen eller om preskription skulle ske med tillämpning av den tidsangivelse som finns i 2 § 3 st. PreskL. HD fann här att preskription skulle ske enligt 2 § 3 st. PreskL. Som skäl härför åberopades dels ”helt allmänt borgensåtagandets nära samband med huvudförbindelsen”, dels att ett annat resultat skulle kunna leda till det egendomliga resultatet att borgensåtagandet preskriberats innan preskriptionstiden inletts för pensionsförpliktelsen, vilket inte kunde ha varit lagstiftarens avsikt. I samma avgörande fann HD att varje fordran på grund av garantiförpliktelsen skulle anses preskriberad om preskriptionsavbrytande åtgärd inte vidtagits inom tio år från den dag då betalningen till följd av förpliktelsen tidigast kunnat göras gällande, d.v.s. inom tio år efter det först utfallande beloppet.s. 736

20.En generell princip vid solidariskt ansvar för en förpliktelse är att om preskription inträder mot någon gäldenär, så övergår det solidariska ansvaret till ett delat ansvar gäldenärerna emellan, där andelarna enligt huvudregeln beräknas efter huvudtalet (se 9 § 1 st. PreskL). I NJA 1989 s. 269 uppkom frågan om samma effekt skulle inträda om en bank felaktigt friskrivit två av fem personer som tecknat generell proprieborgen från ansvar. Enligt HD kunde ”följden härav … för banken inte bli mindre ingripande än vid preskription. Att ytterligare minska borgensmännens ansvar finns det emellertid knappast skäl för och ett sådant ställningstagande låter sig mindre väl förenas med tidigare rättspraxis (se NJA 1939 s. 522)”. 5.3.2 Specialpreskription 5.3.2.1 18 kap. 9 § HB Ett av de mer svårtillämpade stadgandena har under lång tid varit 18 kap. 9 § HB om preskription av rätten att göra gällande anspråk mot syssloman. Enligt bestämmelsen skall den som önskar göra gällande krav mot syssloman göra ”det lagligen inom natt och år, sedan han vid sysslan skildes, och redo och räkning gjord är av honom”. HD har i ett betydande antal avgöranden prövat innebörden i detta stadgande. Målen har rört eventuell preskription av talan mot (i) banker (NJA 1992 s. 16 och NJA 1999 s. 52) med huvudfrågorna om bankens uppdrag varit ett sysslomannauppdrag och om slutredovisning avgetts, (ii) fastighetsmäklare (NJA 2000 s. 31) med huvudfrågan om vad som skulle anses vara en slutredovisning, (iii) juridiskt ombud (NJA 2000 s. 137) med huvudfrågan om vad som skall anses vara en slutredovisning och (iv) boutredningsman (NJA 1995 s. 648 och NJA 1999 s. 512) med huvudfrågan när ettårsfristen börjar löpa. Härtill kommer ett fall rörande eventuell analog tillämpning av bestämmelsen när bestämmelsen inte är direkt tillämplig till följd av att avtal inte ingåtts mellan parterna (NJA 1998 s. 520).s. 736

21.I NJA 1992 s. 16, där två privatpersoner önskade fastställt att 18 kap. 9 § HB var tillämplig på en banks uppdrag att hjälpa personerna att upprätta en växel, att granska och godkänna en bankgaranti och att vidarebefordra växeln till en säljare av virke i Finland. De två personerna hade vid avtal om inköp av virket överenskommit med säljaren att de skulle lämna en accepterad växel på köpesumman och att säljaren samtidigt skulle lämna en bankgaranti för leveransen. HD fann här att det fick antas ha varit förutsatt att banken skulle avge någon form av redovisning till personerna av hur uppdraget fullgjorts. Uppdraget bedömdes vara ett sysslomannaskap i bestämmelsens mening med hänsyn till att banken anförtrotts en accepterad växel och haft att för personernas räkning fullgöra betalningen om förutsättningarna härför förelegat. HD tillade också att den omständigheten att uppdragstagaren varit en bank inte kunde medföra att 18 kap. 9 § inte skulle vara tillämplig. Sju år senare återkom samma tvist till HD och då gällande frågan om preskription inträtt till följd av att man väckt talan senare än ett år efter slutredovisning (NJA 1999 s. 52). Banken hade återsänt växeln den 19 augusti 1985 och personerna hade väckt talan först den 4 maj 1988 och frågan var därför om återsändandet av växeln kunde anses vara en slutredovisning i bestämmelsens mening. HD anförde här inledningsvis att det förhållandet att en slutredovisning är ofullständig i och för sig inte hindrar att talefristen börjar löpa. Oberoende av i vilken form den lämnas skall den dock ”lämnas på ett sådant sätt att uppdragsgivaren förstår eller bör förstå att det är fråga om en slutredovisning”. Här fann HD att återsändandet inte varit tillräckligt för att personerna borde ha insett att fråga var om en slutredovisning. Det enda personerna borde ha förstått av återsändandet var att banken härigenom klargjort att man inte kunnat slutföra uppdraget. Talan ansågs därför ha väckts i rätt tid.s. 737

22.Beträffande fastighetsmäklare uttalade HD i NJA 2000 s. 31 att denne vid utförandet av sitt uppdrag kan anses som sådan syssloman som avses i 18 kap. 9 § HB. Samtidigt konstaterades att mäklarens uppdrag skiljer sig i viktiga hänseenden från det vanliga för sysslomän, exempelvis genom att det huvudsakliga uppdraget är att sammanföra två parter, att mäklaren normalt inte är ombud för någondera parten och att arvode utgår i form av provision på försäljningssumman och inte som skälig ersättning för arbetsinsatsen samt att inget arvode utgår om försäljning inte sker. Beträffande startpunkten för ettårsfristen fann HD att redovisning av handpenningen inte lämpar sig som utgångspunkt för preskriptionsfristen när kravet avser det sätt på vilket uppdraget genomförts. Skälet härtill var enligt HD att denna redovisning inte kan anses beröra ”den väsentliga delen av fastighetsmäklarens uppdrag att förmedla kontakten mellan säljare och köpare och på så vis bidra till att en försäljning kommer till stånd”. Eftersom mäklaren inte avgivit någon redovisning i den mening som krävs enligt 18 kap. 9 § befanns skadeståndsanspråket mot mäklaren vara underkastad den vanliga tioårspreskriptionen. Motsvarande fråga rörande ett juridiskt ombud behandlades i NJA 2000 s. 137. Här konstaterades att det juridiska ombudets uppgift varit att biträda en person i en tvist och att detta var ett sysslomannauppdrag i lagens mening. I en förlikning hade klienten tillerkänts ett penningbelopp som utbetalats till ombudet och som sedermera redovisats till klienten efter avdrag för ombudsarvode. HD fann här att ombudets befattning med förlikningslikviden inte kunde anses ”beröra den väsentliga delen av hans uppdrag som ombud i tvisten”. Eftersom klientens talan avsåg hur ombudet fullgjort sitt uppdrag som rådgivare och inte handhavandet med förlikningslikviden fann HD att redovisning av likviden inte lämpade sig som utgångspunkt för fristen i 18 kap. 9 § HB.s. 737

23.För boutredningsmän gäller enligt 19 kap. 19 § ÄB att rätten att klandra förvaltningen regleras i 18 kap. 9 § HB. Frågan om när ettårsfristen skall anses inledas har varit föremål för prövning i två mål. I NJA 1995 s. 648 anförde HD att den anmälan som regleras i 19 kap. 15 § tillsammans med en redovisning av förvaltningen uppfyller kraven i 18 kap. 9 § på en slutredovisning och detta även om boutredningsmannen först därefter lämnar ut boets egendom. Här hade banken avgivit sådan redovisning i november men fortsatt med förvaltningen och upprättat ny redovisning i mars året därpå som härefter i april sänts till en person. Enligt HD gäller klanderfristen utredningsmannens uppdrag i dess helhet, varför utgångspunkten för fristberäkningen skulle vara när den senare redovisningen mottogs av personen. NJA 1999 s. 512 avsåg en närliggande fråga, nämligen vilken utgångspunkt för fristen som skulle gälla när en boutredningsman entledigats från uppdraget före slutförandet. Här hade boutredningsmannen avgivit redovisning en viss dag. En tid härefter hade rätten meddelat beslut om entledigande. HD fann att uppdraget inte kunde anses ha upphört förrän domstolen beslutat entlediga boutredningsmannen.s. 738

24.I NJA 1998 s. 520 hade en bank utlämnat aktier i en depå till ett företag som dessförinnan pantsatt aktierna till säkerhet för ett lån trots att banken denuntierats om pantsättningen. Vid talan av långivaren mot banken hävdade banken att 18 kap. 9 § HB medfört att preskription inträtt. HD uttalade här att något avtal inte kommit till stånd mellan långivaren och banken och att därför bestämmelsen inte varit direkt tillämplig. Enligt HD hade ”något sådant förtroendeliknande förhållande som brukar anses karakteristiskt för sysslomannaskap” inte uppkommit mellan banken och långivaren genom denuntiationen, varför 18 kap. 9 § inte var tillämplig analogt. Härutöver uttalades att ”utrymmet för en analogisk tillämpning av en bestämmelse om specialpreskription är för övrigt mycket begränsat”. 5.3.2.2 Preskription och försäkring I NJA 2000 s. 48 prövades om ett ombuds rätt till försäkringsersättning enligt en rättsskyddsförsäkring preskriberats. En tvist med försäkringstagarnas motpart hade avslutats i juli 1987. Räkning hade tillställts försäkringsgivaren i april 1990 och talan hade väckts mot försäkringsgivaren först i oktober 1994. HD uttalade här att när ersättning krävs enligt en rättsskyddsförsäkring tecknad av en konsument för huvudsakligen enskilt ändamål, så blir 39 § KFL tillämplig. Bestämmelsen skall också tillämpas oavsett om kravet framställs av försäkringstagaren själv eller dennes ombud. Av bestämmelsen följer att preskription inträder inom ”tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat göras gällande”. Av andra stycket i samma bestämmelse framgår vidare att om ”den som vill kräva ut försäkringsersättning anmält skadan till försäkringsbolaget inom tid som har angetts i första stycket, har han alltid sex månader på sig att väcka talan sedan försäkringsbolaget har förklarat att slutlig ställning har tagits till ersättningsfrågan”. I vissa av försäkringsärendena hade försäkringsgivaren i oktober 1990 meddelat att ytterligare ersättning inte skulle utgå. Eftersom talan inte väckts förrän i oktober 1994 befanns dessa anspråk preskriberade. I andra ärenden hade försäkringsgivaren inte lämnat något meddelande, varför dessa anspråk inte preskriberats.s. 738

25.I NJA 1992 s. 303 prövades frågan om kravet på besked om att försäkringsbolaget tagit ”slutlig ställning” i ersättningsfrågan var uppfyllt när försäkringsbolaget i brev, efter åtskilliga kontakter mellan parterna och efter bl.a. en polisutredning i saken, angivit att ”då försäkringsfall ej är styrkt, kan vi ej betala någon ersättning till Er. Ni har möjlighet att hos Domstol begära prövning av Era ersättningskrav. I sådant fall gäller försäkringens rättsskyddsmoment”. Det som fordras enligt bestämmelsen är, såvitt framgår av förarbetena till bestämmelsen, att bolaget klart tillkännager att man inte är beredd att ompröva sin ståndpunkt (se SOU 1989:88, s. 272). Enligt HD, som anförde att det var angeläget att försäkringsbolagens meddelanden anslöt till lagtexten, fick försäkringsbolagets avböjande svar anses som ett sådant klart uttryck för definitivt ställningstagande, särskilt när man anfört att det fanns möjlighet att hänskjuta frågan till domstols prövning. Kravet på beskedets tydlighet har också prövats i NJA 1992 s. 845 I och NJA 1992 s. 845 II. I det förstnämnda avgörandet hade bolaget efter långvarig skriftväxling i ett brev översänt kopior av de i ärendet ingivna kvittona, angivit att man inte hade för avsikt att begära överprövning i en åtalsfråga samt vidhållit att försäkringen tecknats först efter skadorna och att man återkrävde tidigare utgiven ersättning. Någon erinran om försäkringstagarens möjligheter att begära domstolsprövning eller någon information om risken för preskription, vilken enligt 7 § KFL skall lämnas, hade dock inte lämnats. Enligt HD gav brevet i och för sig intrycket att bolaget definitivt avböjt att utge ersättning. Emellertid befanns brevet, med hänsyn till kravet på tydlighet, inte innebära att bolaget klart gett tillkänna att bolaget tagit slutlig ställning till ersättningsfrågan. I NJA 1992 s. 845 II hade bolaget angivit att bolagets ”juristavdelning har granskat ärendet och kommit till den uppfattningen att den samlade utredningen inte visar vare sig att tillgrepp av fortskaffningsmedel är styrkt eller att försäkringsvillkor 313 C (kopia bifogas) är uppfyllt” och att bolagets uppfattning därför var ”att skadan inte är ersättningsbar vare sig ur stöld- eller vagnskadeförsäkringen” samt att ”rättsskyddsförsäkringen kan, i enlighet med villkoren för denna, anlitas i detta ärende”. Enligt HD fick brevet anses uppfylla de krav som kan ställas upp för ett meddelande enligt 39 § 2 st. KFL.s. 739

26.39 § KFL har också varit föremål för prövning i NJA 1997 s. 734. Här var dock huvudfrågan när sexmånadersfristen i andra stycket skulle anses ha inletts. Bestämmelsen anger bara att sexmånadersfristen inleds när försäkringsbolaget har förklarat att man tagit slutlig ställning till ersättningsfrågan. Bestämmelsen anger dock inte om tiden skall inledas när bolaget avsänt förklaringen, när försäkringstagaren fått förklaringen sig tillhanda eller när försäkringstagaren tagit del av förklaringen. Bestämmelsen anger inte heller på vems risk försäkringsbolagets meddelande förmedlas. I NJA 1997 s. 734 påstod försäkringstagaren att kravet inte preskriberats eftersom han aldrig fått någon förklaring med slutligt ställningstagande från bolaget. HD frågade sig först på vems risk meddelandet skall befordras. Utslagsgivande var här enligt HD i vems intresse regeln i 2 st. givits. Eftersom förklaringen utgjorde försäkringsbolagets möjlighet att avsluta ett försäkringsärende fick regeln anses given i dennes intresse och därför fick bolaget också anses stå risken för att meddelandet inte når försäkringstagaren. Nästa fråga var enligt HD om det skulle krävas att försäkringstagaren fått kännedom om förklaringen. Frågan besvarades nekande eftersom ett sådant krav skulle ”föra för långt”. Det fick därför anses tillräckligt att förklaringen kommit försäkringstagaren tillhanda, något som skulle bevisas av försäkringsbolaget. Enligt HD fick beviskravet som regel anses vara uppfyllt om förklaringen ”avsänts till försäkringstagaren under hans vanliga adress och försändelsen inte returnerats som obeställbar”.s. 740

27.Enligt 29 § FAL skall den som vill bevaka en fordringsrätt på grund av ett försäkringsavtal ”i laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande samt i varje fall inom tio år från det sådant tidigast kunnat ske”. En i princip likalydande bestämmelse fanns i dåvarande 28 § trafikskadelagen (nu 31 § i samma lag). Såväl treårsregeln som tioårsregeln har varit föremål för prövning. I NJA 1997 s. 97, som rörde frågan om preskription eventuellt skett till följd av treårsregeln i FAL, hänvisade HD med gillande till förarbetsuttalanden enligt vilka den treåriga fristen motiverats med dels intresset av att försäkringsgivaren kunde få överblick över sin ekonomiska ställning, dels svårigheten att verkställa den rättsliga utredningen efter en längre tid. Det konstaterades vidare att det av förarbetena inte framgick närmare vad som avsågs med ”fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande” och att tolkningen härav diskuterats i den rättsliga doktrinen. I det konkreta fallet fann HD att den skadelidande, som ramlat från en stege och slagit i huvudet i en dörr och senare genomfört en neurologisk undersökning, genom nyssnämnda undersökning ”fått sådan kännedom om sin möjlighet att göra anspråk på ersättning ”enligt olycksfallsförsäkringen att preskriptionsfristen då börjat löpa. I NJA 2000 s. 285, som gällde eventuell rätt till skadestånd enligt trafikskadelagen och tillämpning av nuvarande 31 § i denna lag, anförde HD att bestämmelsen fick anses innebära att den skadelidande ”i vart fall skall ha haft kännedom om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning” samt att kännedomskravet — bl.a. om orsakssambandet — inte borde luckras upp, ”särskilt som preskriptionen inte bryts genom ett enkelt krav hos försäkringsbolaget när detta bestrider ansvar, utan försäkringshavaren i sådant fall är tvungen att anhängiggöra en talan vid domstol med risk för att behöva betala sina egna och försäkringsbolagets rättegångskostnader, och rätten till ersättning ändå preskriberas tio år från det att fordringen tidigast kunde göras gällande”. En tillämpning av dessa principer innebar att den skadelidandes krav på ersättning för sveda och värk preskriberats eftersom hon mer än tre år före det att talan väckts hade kännedom om sambandet mellan den olycka hon drabbats av och hennes värk och därför också om rätten till ersättning för sveda och värk. För övriga besvär bedömdes preskription inte ha inträtt, eftersom det inte kunde anses visat att läkarundersökningarna givit henne kännedom om att olyckan också orsakat andra skador som gav henne rätt till annan ersättning än för sveda ock värk. Samma bestämmelse prövades också i NJA 2001 s. 93, där HD betonade att den omständigheten att preskriptionsavbrott kräver att talan väcks med de risker detta innebär talade för ”att preskriptionstidens utgångspunkt inte bör anses infalla tidigare än när försäkringstagaren erhållit ett objektivt sett någorlunda säkert underlag med avseende på de faktiska förhållanden som han vill lägga till grund för sitt anspråk”. Här befanns den skadelidande ha rätt till ersättning för lyte och men eftersom hon inte i anslutning till olyckstillfället fick anledning att anta att hon kunde vara berättigad till sådan ersättning. Den skadelidande hade nämligen efter olyckan 1992 först 1996 fått muntligt besked att skadan var bestående och 1998 fått ett läkarutlåtande där det konstaterades att skadan var bestående.s. 740

28.Hur tioårsregeln i 29 § FAL, liksom 31 § trafikskadelagen, skall tolkas bedömdes i NJA 2001 s. 695 I. HD anförde här att det fanns tre alternativa tolkningar av lokutionen inom tio år från det fordringen kunde göras gällande; (i) när skadan inträffade, d.v.s. vid olyckstillfället, (ii) när skadan visat sig och blivit konstaterbar samt (iii) när den skadelidande fick kunskap om att skadan orsakats av den skadegörande händelsen, d.v.s. olyckan. Den sista kunde uteslutas eftersom den sammanfaller med utgångspunkten för treårsfristen. I valet mellan de övriga två tidpunkterna valdes den tidpunkt när en skada gav sig till känna. De huvudsakliga skälen härför var dels uttalanden i den rättsliga doktrinen om att preskriptionstiden inte börjar löpa förrän skada faktiskt har uppkommit och därmed en ersättningsfordran vilket ansågs vara när skadan gav sig till känna, dels att det torde vara vid denna tidpunkt som det vid olycksförsäkring inträffar ett försäkringsfall och att det skulle strida mot detta synsätt att en skadelidande dessförinnan skulle kunna göra gällande ett anspråk. I NJA 2001 s. 695 II fann HD, med tillämpning av tidpunkten när skadan givit sig till känna, att den skadelidande fortfarande hade rätt till ersättning för inkomstförlust, trots att olyckan skett 1980 och talan väckts 1996. 5.3.2.3 Preskription och sakrätt En huvudregel beträffande preskription är att reglerna inte träffar sakrättsanspråk och att därför sakrätter normalt inte preskriberas (se t.ex. NJA 2003 s. 302). Det finns dock undantag från denna huvudregel. Ett undantag är att det finns en specialpreskriptionsregel beträffande den rätte ägarens rätt till lös egendom i godtrosförvärvslagen. Här stadgas i 3 § 2 meningen (efter en lagändring 2003; dessförinnan fanns motsvarande bestämmelse i 4 §, dock med en tremånadersfrist) att om inte ägaren kräver ”tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav, får förvärvaren dock äganderätt till egendomen”. Begreppen innehav och innehavare spelar här en stor roll. Vad som skall avses härmed prövades i NJA 1992 s. 892, där en person efter ett antal transaktioner i god tro förvärvat en Bruno Liljefors-tavla och vid ägarens krav på lösen hävdat att ägarens talan preskriberats till följd av att polisen tagit tavlan i beslag och ägaren känt till detta. Efter att ha hänvisat till uttalanden i förarbeten och rättslig doktrin (prop. 1985/86:123, s. 24 och Håstad, i Festskrift till Kurt Grönfors, 1991, s. 261 ff.) fann HD här att ”förarbetsuttalandet ger uttryck åt den naturliga tanken att vetskap om innehavet bör få betydelse i preskriptionshänseende endast när innehavaren har en sådan ställning att det framstår som meningsfullt att rikta ett lösenkrav mot denne”, varför polisen inte kunde anses vara innehavare i lagens mening. 5.3.2.4 Preskription i jordabalksfall Enligt 12 kap. 61 § JB skall hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande, väcka talan därom inom två år från det hyresgästen lämnade lägenheten. Utgångspunkten för beräkningen är sålunda när hyresgästen ”lämnade lägenheten”. Fram till 1984 hette det i stället att hyresgästen ”avträdde lägenheten” men ingen saklig skillnad är avsedd (se prop. 1983/84:137, s. 137). Frågan vad som skall avses med ”lämnade lägenheten” prövades i NJA 1998 s. 252. Här konstaterade HD att i situationer där hyresgästen lämnar lägenheten före avtalstidens utgång, så anses preskriptionstiden, trots lagtextens formulering, normalt börja löpa först när avtalstiden går ut. I de fall där ett hyresavtal sägs upp med stöd av 12 kap. 6 § JB ”upphör det genast att gälla”. Detta gäller naturligtvis inte om parterna kommer överens om annat eller domstol finner att grund saknades för uppsägning med stöd av bestämmelsen. I målet hade ett avhysningsyrkande återkallats. HD fann dock att dagen då talan om avhysning väckts skulle, i brist på närmare utredning, tillämpas som dag när avtalet upphörde.s. 741

29.Bestämmelsen i 12 kap. 61 § JB var föremål för bedömning i NJA 1986 s. 198. Här hade hyresgästen väckt talan inom fristen i 12 kap. 61 § mot två solidariskt ansvariga proprieborgensmän men underlåtit att väcka talan mot huvudgäldenären/hyresvärden, för vilkens ansvar personerna gått i borgen. HD fann här att bestämmelsen i 8 § 2 st. PreskL om att preskription av en huvudfordran omfattar även fordran på grund av borgen inte var tillämplig. I stället befanns den avvägning mellan borgenärens, borgensmannens och huvudgäldenärens intressen som gjorts i NJA 1935 s. 199 vara ändamålsenlig, varför rätten mot borgensmannen ansågs bevarad genom att talan väckts mot borgensmännen inom den stadgade fristen i specialpreskriptionsbestämmelsen i 12 kap. 61 § JB. HD uttalade härtill att 1935 års fall kunde ”antas ha byggt på förutsättningen att borgensmannens regressfordran mot huvudgäldenären inte föll in under den särskilda regeln om tvåårspreskription utan var underkastad enbart den allmänna tioårspreskriptionen”. I ett annat avgörande rörande tillämpningen av 12 kap. 61 § JB, NJA 1992 s. 829, besvarades frågan huruvida kravet på att talan skall väckas inom fristen uppfylls redan genom en fastställelsetalan. Här menade en lokalhyresgäst att hon i samband med hyresvärdens renoveringsåtgärder drabbats av skador av skilda slag som dock hyresvärden menade hade preskriberats med tillämpning av 12 kap. 61 § JB. HD fann här att en av hyresgästen anhängiggjord fastställelsetalan rörande ersättningsskyldighet fick anses ha brutit preskriptionen. 5.3.2.5 Möjligheten till analogisk tillämpning av preskriptionsstadgande I 1944 års aktiebolagslag fanns en regel som föreskrev att en talan mot en likvidator inte fick väckas senare än ett år från det att slutredovisningshandlingar och revisionsberättelse framlagts på bolagsstämma. I NJA 1981 s. 577 uppkom frågan om denna bestämmelse var analogt tillämplig i ett fall där ett aktiebolag i likvidation försatts i konkurs och någon slutredovisning inte avgivits av likvidatorn. HD anförde här ”att i rättstillämpningen … antaga en regel som begränsar aktieägares talerätt i en situation klart utanför vad lagrummets lydelse anger möter … så starka betänkligheter från legalitets- och rättssäkerhetssynpunkt att en sådan lösning inte bör komma ifråga”. Uttalandet utgör ett relativt starkt stöd för antagandet att utrymmet för en analog tillämpning av ett preskriptionsstadgande — och då särskilt ett stadgande om specialpreskription — är begränsat. I vissa fall kan det dock tänkas att ett specialpreskriptionsstadgande inom ett rättsområde anses ge uttryck för en allmän rättsprincip och i dessa fall torde denna rättsprincip kunna tillämpas. 5.3.2.6 Växel- och checkpreskription Av 74 § växellagen, som rör frågan om s.k. obehörig vinst, följer att om en växelfordran är preskriberad, eller om växelrätten har gått förlorad genom försummelse att vidta en i lagen föreskriven handling, så skall växelinnehavaren ändå ha rätt att ”såsom i vanligt skuldfordringsmål, hos växelgäldenär utsöka vad denne till fordringsägarens skada skulle vinna, där fordringen förfölle”. Denna bestämmelse har prövats i NJA 1988 s. 176 och NJA 1988 s. 598. I NJA 1988 s. 176 hade en person, LS, med ekonomiska problem med skuld bl.a. till MP fått hjälp av en annan person, US, med att få kredit och US hade därför accepterat en växel med en person MP som trassent, LS som förste indossent, dennes fru som andra indossent och MP som tredje indossent. Växeln hade sedan diskonterats i SEB och LS hade fått lånevalutan vid diskonteringen. Växeln hade sedan omsatts flera gånger och vid dessa omsättningar var MP trassent, LS förste indossent och MP andra indossent och SEB indossatarie. US hade accepterat varje omsättningsväxel, men MP betalat räntor, en amortering och andra kostnader vid växelomsättningarna. Dessa kostnader ersattes inte av US. Den sista växeln löstes av MP och slutligen av US, men de kostnader som MP haft vid omsättningarna betalades inte av US. MP:s fordringar på grund av omsättningarna preskriberades gentemot US, varför MP krävt ersättning av US för dessa kostnader enligt 74 § växellagen. HD konstaterade härvid att växlarna tillkommit för att ge LS en kredit och att LS fått lånevalutan vid första diskonteringen i SEB. Vidare konstaterades att den slutligen betalningsskyldige på grund av det bakomliggande rättsförhållandet var LS. US hade enligt HD inte haft någon ekonomisk fördel av växelåtagandet. På grund av dessa omständigheter kunde det enligt HD inte anses att US gjort någon vinst av det slag som avses i 74 § växellagen genom att fordringarna mot honom förfallit.s. 742

30.I NJA 1988 s. 598 hade G sålt vissa varor till företaget O som dock inte betalat fakturorna, varför en växel utfärdats med ett belopp motsvarande fakturabeloppen och en räntefordran som G hade på O. O hade accepterat växeln med G som trassent och växeln hade sedan överlåtits in blanco till en bank, som diskonterat växeln varvid G fått diskonteringsbeloppet. Sedan O inställt sina betalningar och växeln protesterats av banken hade banken krävt betalning av G. Kravet gentemot G hade dock preskriberats enligt 70 § VxL. Dessförinnan hade ackordsförhandlingar hållits mellan O och dess borgenärer. G hade därvid godkänt ett ackord erbjudet av O och han hade även fått en del av bl.a. växelbeloppet. Det var vidare ostridigt mellan parterna att O redan när leveranserna skett varit på obestånd. HD konstaterade att om G under växelns giltighetstid skulle ha fått betala växelbeloppet till banken, så hade G haft ett såväl växelrättsligt som civilrättsligt giltigt återgångskrav gentemot O. Detta krav skulle enligt HD ha saknat värde eller åtminstone inte fullt ut ha kunnat realiseras eftersom O varit på obestånd. Enligt HD kunde detta förhållande dock inte anses innebära att G skulle göra en obehörig vinst, om bankens fordran mot G förföll på grund av preskription.s. 743

31.I NJA 1987 s. 468, som rörde ett fall där en checkinnehavare mottagit check från en indossent och därefter varit passiv på ett sådant sätt att preskription inträtt. Frågan var här om innehavaren skulle anses berättigad att kräva indossenten på checkbeloppet på grundval av det bakomliggande rättsförhållandet. HD fann här att det inte framstod som motiverat att indossenten under alla förhållanden skulle bära risken för slutlig förlust framför checkinnehavaren. Vidare fann domstolen att checkinnehavaren genom att mottaga checken fick anses ha åtagit sig att bevaka checkrätten, åtminstone, som i fallet, när indossentens rätt var beroende av sådan bevakning. När detta försummas borde det enligt HD drabba checkinnehavaren. Enda möjligheten för innehavaren att i detta fall få betalt vore enligt HD om betalning skulle ske med stöd av 57 § checklagen om obehörig vinst. 5.3.3 Preskriptionsavbrott Av 5 § preskriptionslagen följer att preskription kan avbrytas exempelvis genom att gäldenären ”erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären”. Bestämmelsen gäller inte för erkännanden av en fordran efter det att preskription faktiskt inträtt. Sådana erkännanden kan medföra att gäldenären gjort ett nytt åtagande. Frågan om så är fallet bör normalt avgöras enligt allmänna avtalsrättsliga principer. I NJA 2002 s. 358 hade en konsument med en näringsidkare ingått avtal om amortering av en skuld som preskriberats. HD:s majoritet (3 av 5 JustR) fann att det för betalningsskyldighet i dessa fall borde krävas att gäldenären ”på ett otvetydigt sätt har åtagit sig att betala fordringen trots att han haft vetskap om att den är preskriberad eller att det framgår att han, oavsett hur det förhåller sig med frågan om preskription, är villig att åta sig betalningsskyldighet”. Minoriteten fann dock att huvudregeln, som borde gälla även i relationen mellan näringsidkare och konsument, borde vara att en gäldenärs erkännande av en skuld återuppväcker fordringen oberoende av ”parts insikt i preskriptionsfrågan och motpartens uppfattning därom”. Minoriteten jämför här med situationen där en gäldenär erlagt betalning för en preskriberad skuld, där betalningen inte anses kunna återkrävas ens om den föranletts av att gäldenären saknade kunskap om att preskription inträtt. Eftersom majoriteten särskilt påpekar att insikt eller liknande faktum krävs när gäldenären är konsument bör, särskilt med beaktande av vad minoriteten anför, inte krävas att sådan vilja hos gäldenären manifesterats för att gäldenären skall anses ha gjort ett nytt åtagande. Principen i NJA 2002 s. 358 har sedermera tillämpats i NJA 2004 s. 499. Här hade en hyresgäst i ett brev efter det att preskription inträtt tillbakavisat hyresvärdens krav på betalning med hänvisning till tidigare framställda motkrav och i ett annat brev som svar på frågan om deras ståndpunkt beträffande motkraven anfört att deras krav täckte och översteg hyrorna. HD anförde att det av handlingarna inte framgick att hyresgästen på ett otvetydigt sätt hade ”åtagit sig att betala hyresfordringarna med vetskap om att de var preskriberade” och att det inte heller i övrigt framgick att hyresgästen ”velat återuppväcka preskriberade fordringar genom att erkänna dem”.s. 744

32.Se till frågan om erkännande också NJA 1987 s. 259. I avgörandet, där huvudfrågan gällde om preskription inträtt av fordringar mellan två aktiebolag med intressegemenskap, fann HD att gemenskapen inte uteslöt att preskription kunde inträda. Samtidigt uttalade HD att det kunde föreligga skäl att särskilt beakta intressegemenskapen vid prövningen av frågan vilken verkan den ena eller andra åtgärden från något av bolagen haft i preskriptionsavbrytande hänseende. I avgörandet gjorde HD ett uttalande som torde ha generell bärighet. Enligt HD gäller sålunda att redan ett rutinmässigt saldoerkännande i ett kontokurantförhållande av en nettoskulds existens måste anses medföra ett preskriptionsavbrott med avseende på sådana fordringar som efter avräkning bildar nettot. HD konstaterade också att ett erkännande av en fordrings existens kan ske genom konkludent handlande, exempelvis genom räntebetalning och avbetalning. HD uttalade här att ”det kan inte krävas att för ett företag som drivs av en juridisk person ett erkännande i sådan form skall lämnas eller tas emot av en ställföreträdare för den juridiska personen. Den inom företagets organisation som har att verkställa sådan åtgärd får anses handla på företagets vägnar även såvitt avser åtgärdens verkan från preskriptionssynpunkt. Det sagda gäller också om ett saldoerkännande”. Tolkas uttalandet enligt dess ordalydelse är det långtgående, eftersom tydligen en juridisk person skulle kunna bli bunden av ett handlande av en person långt ner i hierarkin i ett företag som ingalunda normalt skulle anses ha ställningsfullmakt. Det finns anledning att anta att uttalandet färgats av den situation som förelåg i avgörandet med en nära intressegemenskap mellan bolagen. Detta antyddes också av HD genom uttalanden om att ”intressegemenskapen mellan bolagen minskar å andra sidan de betänkligheter som eljest kunde möta mot att anse att sådana personer haft behörighet att handla på respektive bolags vägnar med preskriptionsavbrytande verkan” och om att ett alltför strängt krav ”i fråga om behörighet att lämna eller ta emot preskriptionsavbrytande erkännanden skulle ge bolagen möjlighet att i efterhand och till tredje mans nackdel välja den för intressegruppens medlemmar fördelaktigaste tolkningen av de vidtagna åtgärderna”.s. 745

33.I NJA 2001 s. 329 gällde huvudfrågan om preskriptionsavbrott skett. Här hade en fastighetsmäklares försäkringsbolag erkänt fordringen vid flera tillfällen och frågan var om detta kunde anses utgöra ett erkännande som också skulle anses binda fastighetsmäklaren. Försäkringen, som var en i fastighetsmäklarlagen föreskriven obligatorisk försäkring, angav att försäkringsbolaget bl.a. åtog sig att utreda om skadeståndsskyldighet förelåg, att förhandla med den som krävde skadestånd, att föra den försäkrades talan vid rättegång samt att betala det skadestånd som den försäkrade var skyldig att utge. Enligt HD fick villkoren anses betyda att mäklaren godtagit att försäkringsbolaget företrädde honom som ombud om han valt att utnyttja sin försäkring. Mäklaren, som valt att utnyttja försäkringen, var därför i preskriptionshänseende bunden av de åtgärder som försäkringsbolaget vidtagit.s. 745

34.Ett erkännande ansågs inte ha skett i NJA 1990 s. 35. Här hade två privatpersoner garanterat ett bolags förpliktelse att utge pension till en tredje person. Bolaget hade utbetalat pension under en tid men sedan upphört härmed. HD, som funnit att preskription skedde tio år efter den tidpunkt när borgenären först kunde göra gällande betalning enligt bolagets utfästelse, fann här att preskriptionsavbrott inte ägt rum genom bolagets betalningar trots att de två personerna utgjort bolagets styrelse. Skälet härtill var att de fick anses ha handlat i egenskap av företrädare för bolaget och inte inom ramen för garantiförpliktelsen. Inte heller i NJA 2004 s. 499 ansågs ett erkännande ha skett. Här hade en hyresgäst slutat erlägga hyror till hyresvärden och samtidigt inlett ett förfarande med att deponera motsvarande belopp hos länsstyrelsen. I samband härmed hade hyresgästen angivit att detta skedde på grund av att de hade motkrav mot hyresvärden. Enligt hyresvärden hade detta inneburit ett perdurerande erkännande av fordringarna. Hyresbetalningar hade inte erlagts under perioden december 1989–juni 1993. Fordringarna fram till och med januari 1992 hade sedermera preskriberats om inte preskriptionsavbrott förekommit. Enligt HD kunde inte dessa omständigheter tillmätas verkan som ett preskriptionsbrytande erkännande under tiden 31 januari 1992–30 januari 1995.s. 746

35.I NJA 2000 s. 569, vars huvudfråga rörde eventuell preskription av borgensförpliktelse för skyldigheter enligt hyresavtal, anförde HD att även om ”huvudprincipen är att också villkorliga fordringar preskriberas från tiden för avtalets ingående, torde borgenärens fordran hos huvudgäldenären på betalning för prestationer som skall fullgöras i framtiden i preskriptionshänseende anses ha tillkommit först när prestation skett eller fordringen eljest förfallit till betalning... En fordran på hyra får alltså anses ha uppkommit först när den tid som hyran belöper på gått till ända eller, vid förskottsbetalning, när hyran förfallit till betalning”. HD hänvisar här till ett uttalande i prop. 1979/80:119, s. 90 rörande konto- och checkräkningskrediter, där det emellertid helt riktigt anförs att ”varje gång kontohavaren använder kontot genom att köpa varor på kredit får en ny preskriptionstid anses börja löpa. Samma princip gäller i andra fall då någon har rätt att utnyttja en kredit fortlöpande, t.ex. en checkräkningskredit, i den mån inte särskilda bestämmelser är tillämpliga”. Förarbetsuttalandet betyder alltså att preskriptionstiden inleds i och med avtalets ingående men att ny preskriptionstid till följd av preskriptionsavbrott — genom betalning eller genom avtalstillämpning — börjar löpa när krediten utnyttjas. Hur denna princip skall tillämpas vid arrende har varit föremål för olika meningar i den rättsliga doktrinen, där en inställning varit att det skall göras en distinktion mellan den centrala förpliktelsen och ur denna uppkomna periodiska förpliktelser. För arrendets del har detta ansetts innebära att kontinuerlig fullgörelse av avtalet är preskriptionsbrytande beträffande arrendatorns ”förpliktelse sedd som helhet, så gäller detta icke de årliga arrendebeloppen, beträffande vilka preskription särskilt måste brytas” (Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 683 f. Jfr dock Lindskog, Preskription, 2 uppl. 2002, s. 244). I NJA 2004 s. 499 hade hyresgäst erlagt hyra i förskott för januari 1992 och sedan nyttjat lägenheten under januari. Preskriptionsbrytande åtgärder hade vidtagits den 31 januari 1995. Enligt HD borde den omständigheten att lägenheten nyttjats under januari inte medföra att preskriptionsavbrott rörande hyran som förföll till betalning den 31 december 1991 och som avsåg januari 1992 skett t.o.m. 31 januari 1992.s. 746

36.I NJA 2000 s. 569 hänvisade HD i detta sammanhang också till NJA 1987 s. 243, där HD fann att preskriptionsfristen vid entreprenadavtal skulle räknas från besiktningen. I detta avseende kan jämföras med NJA 2002 s. 142. Här hade två bostadsrättsföreningar 1964 gemensamt investerat i och drivit en panncentral. En av föreningarna hade stått som ägare och den andra hade enligt ett servitut fått rätt att nyttja centralen. När den ägande föreningen sedermera 1997 sålde panncentralen krävde den andra föreningen hälften av köpeskillingen under åberopande av att förvärvet och driften medfört en rätt för föreningen att vid försäljning erhålla halva köpeskillingen. HD anförde beträffande preskriptionsfrågan här att ”ersättningsanspråket uppkom vid försäljningen och är inte preskriberat”. Också här verkar en sammanblandning ha skett mellan inledning av ursprunglig preskriptionsfrist och ny frist till följd av preskriptionsavbrott (jfr Lindskog, Preskription, 2 uppl. 2002, s. 385).s. 747

37.NJA 1994 s. 95 är ett avgörande som klargör rättsläget beträffande ett antal frågor rörande fall där betalning sker av annan än gäldenären. Här hade en borgensman erlagt amorteringar och räntebetalningar enligt ett avbetalningskontrakt och frågan var om preskription skett gentemot den som angivits som låntagare enligt kontraktet. HD refererade här med gillande ett förarbetsuttalande om att preskriptionsavbrott uppkommer även när annan än gäldenären betalar exempelvis ett räntebelopp, under förutsättning att betalningen sker antingen på gäldenärens uppdrag eller åtminstone med hans samtycke (se prop. 1979/80:119, s. 96). Principen har dock enligt HD vissa begränsningar. Sålunda kan den inte ”utan vidare” tillämpas när ”två eller två eller flera personer gentemot borgenären är solidariskt ansvariga för samma skuld och således betalning från en av dem reducerar skuldansvaret även för de övriga”. Som exempel på fall där principen inte bör vara tillämplig anförde HD situationen där huvudgäldenären erlagt betalning och fråga är om detta skall anses medföra ett preskriptionsavbrott även gentemot borgensmannen. Denna fråga besvaras nekande av HD och skälet är att betalningen inte kan anses avse borgensmannens skuld (se Lindskog, Preskription, 2 uppl. 2002, s. 262). Det saknar här betydelse att borgensmannen haft kännedom om betalningen eller uppmanat huvudgäldenären att fullgöra betalningen eftersom borgensmannen följaktligen har regressanspråk mot huvudgäldenären om han tvingas betala. Principen om preskriptionsavbrott vid annans betalning kan dock enligt HD vara tillämplig när betalningen sker av ”annan än den som gäldenärerna emellan svarar för skulden”, t.ex. en borgensman, förutsatt att betalningen skett i samförstånd med huvudgäldenären. Trots avgörandet anförde HD i NJA 1997 s. 281, i ett mål rörande eventuellt prövningstillstånd för prövning i HovR:n, att målet bl.a. inrymde frågan om en hyresgästs betalning av hyra bryter preskriptionen för borgensansvaret och att denna fråga inte belysts genom vägledande rättsfall.s. 747

38.Enligt 5 § 2 st. kan preskription avbrytas genom att ”gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären”. Bestämmelsen anger inte uttryckligen vem av parterna som står risken för att kravet eller erinran inte når gäldenären. Huvudregeln i svensk rätt är emellertid att meddelanden befordras på avsändarens risk. Undantag från denna huvudregel föreskrivs exempelvis i 40 § AvtL och 82 § KöpL (jfr även prop. 1988/89:76, s. 217). I NJA 1996 s. 809 anförde HD, med hänvisning bl.a. till prop. 1979/80:119, s. 64 f., att det av preskriptionslagens bestämmelse följer att det är borgenären som står risken för att brev med krav eller erinran inte når gäldenären. Av bestämmelsen följer också enligt HD att det är borgenären som har bevisbördan för att preskriptionsavbrott skett. I det enskilda fallet hade borgenären sänt ett brev till gäldenären till en adress varifrån eftersändning till annan adress begärts. Något brev hade inte returnerats till avsändaren. HD fann här att även om ”inget annat talar för att brevet förkommit under postbefordran eller av annan anledning inte nått honom” så kunde det inte anses vara styrkt att gäldenären fått brevet. Här kan jämföras med NJA 1998 s. 750, där rekommenderade brev sänts till två gäldenärer och där ostridigt det ena brevet returnerats av posten. Några uppgifter om hur breven hanterats hade inte kunnat erhållas från posten, varför det inte fanns några bevis för att den andra gäldenären mottagit det till henne rekommenderade brevet. HD fäste här också avseende vid att det inte kunde anses visat att gäldenärerna mottagit avier om brevens ankomst. Mot denna bakgrund befanns borgenären inte ha styrkt att kraven kommit gäldenärerna till handa.s. 747

39.Preskriptionsavbrott kan också ske genom att borgenären väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos exekutiv myndighet eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord (5 § 3 st. PreskL). Det torde dock även här krävas att gäldenären får en underrättelse sig tillhanda om åtgärden och därmed preskriptionsavbrottet. I NJA 1991 s. 647 hade utmätning av överskjutande skatt för en konsumentfordring skett vid flera tillfällen, något som framgick av skattsedeln för slutlig skatt för de relevanta taxeringsåren. Enligt HD saknades det skäl till annat antagande än att gäldenären genom slutskattsedlarna fått kännedom om indrivningsåtgärden, varför preskriptionsavbrott ansågs ha skett.s. 748

40.För att den preskriptionsbrytande verkan skall bestå krävs normalt att talan inte återkallas eller avvisas. I NJA 1998 s. 252 anför HD, med stöd av Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 685, att en återkallelse eller avvisning innebär att den preskriptionsbrytande verkan förfaller, åtminstone när borgenären låter saken falla utan mer vägande skäl. I avgörandet hade avvisningsbeslut fattats av TR:n p.g.a. hyrestagarens konkurs när konkursförvaltaren förklarat att konkursboet inte avsåg att överta talan. Den person som förvärvat fordringarna mot hyresvärden hade valt att väcka ny skadeståndstalan i stället för att inträda i den pågående processen och denna talan hade inte väckts innan avvisningsbeslutet vunnit laga kraft. HD fann att den preskriptionsbrytande verkan därigenom förfallit. Här kan jämföras med NJA 1997 s. 250 som gällde ett fall där en talan enligt 41 § LAS återkallats och där frågan var om preskriptionsavbrottet därför skulle anses ha förfallit. Här hade svaranden försatts i konkurs och borgenären sedan anmält fordran i konkursen i anslutning till återkallelsen. Här uttalade HD att preskription kan ”avbrytas — förutom genom talan vid domstol — genom att fordran görs gällande i gäldenärens konkurs”. HD fann vidare att anmälan i konkursen, trots att denna skett efter specialpreskriptionens utgång, innebar att återkallelsen inte kunde anses medföra att dess preskriptionsavbrytande verkan omintetgjordes. Nyss citerade uttalande fick enligt HD anses vara vägledande vid bedömning av tvisten i NJA 2004 s. 3. Avgörande rörde frågan om ansvaret enligt aktiebolagslagen för styrelseledamöter i ett underkapitaliserat aktiebolag består om en borgenär genom preskriptionsavbrott hållit en fordran vid liv gentemot bolaget, trots att några preskriptionsavbrytande åtgärder inte företagits i förhållande till styrelseledamöterna. Frågan besvarades jakande av HD.s. 748

41.Ett antal avgöranden har gällt frågan om ett försäkringsbolags agerande kan medföra att bolaget under vissa omständigheter skall anses ha avstått med bindande verkan från att göra gällande en specialpreskriptionsregel. Ett första fall var här NJA 1984 s. 747. Här prövades om preskription skett enligt 12 kap. 61 § JB, enligt vilken preskription sker om ”hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande” inte väckt talan inom två år från det att hyresgästen lämnade lägenheten. Här var det ostridigt att talan inte väckts inom tvåårsfristen. HD uttalade, med hänvisning till NJA 1971 s. 216 (P&I-försäkring), att det ”får anses vara naturligt och välgrundat att, om ett försäkringsbolag som har meddelat ansvarsförsäkring medger skadeståndsskyldighet, detta betraktas som ett avstående från en rätt att göra invändning om specialpreskription”. Ansvarsförsäkringsgivaren hade dock i brev förklarat för försäkringstagaren att någon skadeståndsskyldighet enligt deras uppfattning inte förelåg, varför detta inte kunde anses som ett medgivande. Att bolaget sedermera erbjudit viss ersättning förlikningsvis kunde inte heller anses medföra ett medgivande av ersättningsskyldighet.s. 749

42.Frågan om eventuellt avstående eller medgivande av ersättningsskyldighet var uppe till bedömning igen i NJA 1999 s. 232, även om det då gällde eventuell preskription enligt dåvarande 28 § trafikskadelagen (nu 31 § i samma lag). Här hade försäkringsgivaren i brev till försäkringstagaren angivit att denne hade rätt till trafikskadeersättning och uppmanat denne att precisera sina anspråk på ersättning. HD uttalade här att ”om bolaget hade velat bibehålla rätten att åberopa specialpreskription, hade det, mot bakgrund av den tidigare praxis som beskrivits i NJA 1971 s. 216 i förening med HD:s allmänna uttalande i NJA 1984 s. 747, kunnat förväntas att bolaget på ett eller annat sätt skulle i brevet klargöra sin inställning i preskriptionsfrågan”. Eftersom detta inte skett befanns försäkringstagaren ha haft ”grundad anledning att räkna med att bolagets erkännande av ersättningsskyldighet också innefattade ett avstående från rätten att göra gällande specialpreskription enligt trafikskadelagen”. Ett senare avgivet meddelande från försäkringsgivaren ansågs inte kunna återuppväcka preskriptionstiden i regeln. I NJA 2001 s. 486, som utgjorde delar av efterspelet till NJA 1992 s. 782, var frågan om en fordring var preskriberad enligt 29 § FAL p.g.a. att mer än tre år gått efter kännedom om fordringen utan att försäkringstagaren väckt talan. Försäkringsgivaren hade här, efter det att försäkringsmäklaren befunnits ha varit skadeståndsskyldig genom NJA 1992 s. 782, ur mäklarens försäkringsersättning betalat ut ersättning till försäkringstagaren. HD fann här att försäkringsgivaren härigenom medgett ersättningsskyldighet och att man ”härvid inte klargjort att man ville vara bibehållen vid rätten att åberopa specialpreskription enligt 29 § FAL”. Försäkringsgivaren befanns därigenom ha förlorat rätt att åberopa bestämmelsen. Mot bakgrund av de tidigare avgörandena måste den omständigheten att betalningar hade skett av HD ansetts innebära att försäkringsgivaren medgivit betalningsansvar.s. 749

43.Det är inte ovanligt att en skadelidande i en rättegång kräver ersättning för vissa skador. Vilka krav som skall ställas upp för att den skadelidande senare skall kunna göra gällande andra krav när det finns en specialpreskriptionsregel som kräver att talan skall väckas inom viss tid var föremål för prövning i NJA 1985 s. 561. Avgörandet gällde frågan om ett krav på ersättning för inkomstförlust kunde göras gällande efter det att mer än två år förflutit efter skadans uppkomst i en situation där ansvar i och för sig förelåg enligt 1922 års luftansvarighetslag (1922:382). I denna lag stadgas i 6 § att ”talan å skadestånd enligt denna lag skall anhängiggöras inom två år från det skadan timade”. Den skadelidande hade här väckt talan och tillerkänts rätt till ersättning för lyte och men. TR:n, vars dom fastställdes av HD, fann att kravet på ersättning för inkomstförlust preskriberats eftersom anspråket inte preciserats så att det angivits fullständigt och den skadelidande inte heller gjort ett uttryckligt förbehåll om rätt att kräva ytterligare ersättning.s. 749

44.Av 7 § 1 st. PreskL följer att ”om preskription har avbrutits genom att talan har väckts eller genom att fordringen annars har åberopats enligt 5 § 3, löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från den dag dom eller slutligt beslut meddelas eller det rättsliga förfarandet avslutas på annat sätt”. Bestämmelsen prövades i NJA 1994 s. 553, där kronofogdemyndigheten utfört ett misslyckat utmätningsförsök, d.v.s. vid utmätningen inte funnit utmätningsbar egendom till täckande av skulden. Här fann HD att det rättsliga förfarandet skulle anses ha avslutats när KFM upprättade den handling enligt vilken målet redovisades till gäldenären. 5.3.4 Verkan av preskription Enligt 8 § PreskL innebär preskription att borgenären förlorar rätten att kräva ut sin fordran. Av bestämmelsen följer vidare att preskription av huvudfordran också omfattar fordran p.g.a. borgen (s.k. accessorisk preskription). I olika sammanhang har betonats likheten mellan borgen och tredjemanspant. En tillämpning av 8 § PreskL beträffande en tredjemanspant skulle sålunda medföra att panträtten upphörde samtidigt som fordringsrätten. Samtidigt föreskrivs i 11 § PreskL att preskription inte inskränker ”borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för fordringen”. Frågan om tredjemanspanten skall följa 8 § eller 11 § PreskL prövades i NJA 1996 s. 560. HD fann här att 11 § skulle tillämpas och att sålunda borgenären skall ha rätt att få betalning ur panten trots att huvudfordringen preskriberats. Som skäl härför anfördes till att börja med att ordalydelsen i 11 § inte gör någon skillnad mellan pant som ställts av gäldenären och pant som ställts av tredje man och att inte heller förarbetena berör frågan om vem som ställt panten. Härtill kom enligt HD att tredjemanspantsättaren kunde skydda sig genom att träffa ”överenskommelse med den gäldenär, vars betalningsskyldighet panten skall säkerställa, att denne även i fall av preskription skall ersätta honom för vad han nödgas utge om panten tas i anspråk”, att ett sådant ansvar ”möjligen [kan] åvila gäldenären, åtminstone i vissa fall, redan på grund av allmänna rättsgrundsatser”, att tredjemanspantsättaren också vid pantsättningen kan ”uppställa som villkor mot borgenären att panträtten upphör att gälla om fordringen preskriberas” samt att ”borgenären kan bli skyldig att ersätta tredje mannen den skada som han genom försummelse åsamkat denne (jfr beträffande borgen rättsfallet NJA 1992 s. 351)”. 5.3.5 Preklusion Termen preklusion används på något olika sätt av skilda författare. Rodhe synes ha menat att preklusion endast avsåg fall där borgenären ålades att göra sitt anspråk gällande inom en av myndighet in casu utsatt frist (se Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 696 ff. och Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl. 1986, s. 284 f.). Numera synes emellertid ofta inbegripas även fall där tidsfristen bestäms av parterna (se t.ex. Mellqvist & Persson, Fordran & Skuld, 7 uppl. 2004, s. 85). I mål T 4233-01 hade leasetagaren efter leasingperiodens utgång förvärvat den leasade egendomen. Leasegivaren hade här invänt mot återbetalningsskyldighet att förvärvet inneburit att leasetagaren betagits rätten att framställa anspråk på betalning. HD underkände invändningen och bekräftade att preklusion i avtalssituationer kräver en särskild överenskommelse mellan parterna. 5.4 Förändring och upphörande av en förpliktelse genom en åtgärd som vidtas av gäldenären Vid avtal som inte är momentana är en viktig fråga hur lång tid avtalet skall anses gälla. Har frågan inte alls reglerats mellan parterna torde huvudregeln vara att avtalet gäller tills vidare och därför kan sägas upp när som helst, möjligen i vissa fall med tillämpning av en uppsägningstid. I ett avgörande, NJA 1992 s. 439, fann HD, i ett fall där parterna inte angivit en giltighetstid i det skriftliga avtalet och där ena parten sagt upp avtalet under åberopande av just detta, att en ”naturlig tolkning” av just det avtalet var att parterna faktiskt kommit överens om att avtalet skulle gälla så länge ena partens användning av det varumärke som hade varit föremål för diskussioner kunde föranleda tvist (se ovan, avsnitt 1.6.4).s. 750

45.I vissa fall kan det vara av betydelse om ett hyresavtal gäller för viss tid eller för obestämd tid. Detta gäller exempelvis vid frågan om ett hyresavtal skall anses gälla mot ny ägare (se 7 kap. 16 § JB). I NJA 1993 s. 228 hade fastighetsägaren/hyresvärden och makarna N/hyresgästerna ingått ett avtal enligt vilket hyresrätten till bostadslägenheten upplåtits på hyresgästernas livstid och som inte kunde sägas upp gentemot någon av makarna till upphörande under hans eller hennes livstid. HD fann här att avtalet inte var att betrakta som ett avtal som ingåtts för obestämd tid. I NJA 2004 s. 167 och NJA 2004 s. 288 prövades bl.a. frågan om upplåtelsetid vid tillämpning av 7 kap. 5 § JB. I det förstnämnda avgörandet, som rörde en vederlagsfri upplåtelse av jakträtt, hade i avtalen inte angivits något om tid för upplåtelse och inte heller intagits någon klausul om uppsägning. HD uttalade här att när det saknas en tidsbegränsning i ett avtal kan vissa avtal, exempelvis servitutsavtal, antas normalt gälla för all framtid och andra avtal antas gälla för obestämd tid, d.v.s. tills vidare. Eftersom det är svårt att uppställa en allmän tolkningsregel för dessa fall fick det avgörande enligt HD vara vad upplåtaren avsåg. Eftersom en av upplåtelserna benämnts servitut och det i det följande upplåtelseavtalet hänvisats till servitutsupplåtelsen samt ett i och för sig överflödigt medgivande till inskrivning av upplåtelseavtalet lämnats fann HD, som konstaterade att det inte åberopats omständigheter som talade i annan riktning, att avsikten fick antas ha varit att upplåtelserna skulle gälla för all framtid. I det senare avgörandet, NJA 2004 s. 288 uttalade HD, som konstaterade att NJA 2004 s. 167 haft klara generationsskiftesinslag, att när det är fråga om en benefik upplåtelse mellan obesläktade grannar till gagn för nyttjanderättshavarens näringsverksamhet snarare än dennes fastighet bör utgångspunkten vara att upplåtelsen avsetts vara för obestämd tid. Om inte särskilda omständigheter talar däremot borde därför denna typ av avtal kunna sägas upp med skälig uppsägningstid. Beträffande uppsägningstidens längd tog HD hänsyn till att upplåtelsen avsett en uppsamlingsbrunn för vatten som användes för bevattning av nyttjanderättshavarens handelsträdgård och till odlingssäsongerna.s. 751

46.Är upplåtelsen en andrahandsupplåtelse är en huvudprincip att rätten till fortsatt hyra upphör om ägaren sagt upp avtalet med den förste hyrestagaren. Vid fast egendom finns ett undantag i 7 kap. 31 § JB för fall där det råder intressegemenskap mellan fastighetsägaren och upplåtaren. I dessa fall kan arrendatorn och hyresgästen ha samma rätt i förhållande till fastighetsägaren som de skulle ha haft om fastighetsägaren hade upplåtit deras nyttjanderätt. Så är fallet om det med hänsyn till intressegemenskapen och ”till omständigheterna i övrigt kan antas att rättsförhållandet utnyttjas för att kringgå någon bestämmelse i lag som är till förmån för en nyttjanderättshavare”. Bestämmelsens tillämpning var föremål för prövning i NJA 2003 s. 540 där en person hyrt en lägenhet av en annan person som i sin tur hyrt lägenheten av det bolag där han ingick som styrelseledamot och vars moderbolag han var majoritetsägare i. Förstahandshyresgästens intresse av att hyra lägenheten hade varit att hålla den till handa för dennes barn och denne hade bara debiterat en hyra motsvarande vad han själv erlade. Av utredningen framgick vidare att förstahandshyresgästen sagts upp mot dennes vilja. Förhållandena bedömdes av HD inte ha varit sådana att bestämmelsen ägde tillämpning.s. 752

47.I NJA 1993 s. 555 gjorde HD vissa uttalanden till vägledning för tolkning av uppsägningsklausuler i tillsvidareavtal. Här hade parterna i ett hyresavtal överenskommit om en hyrestid om fem år fr.o.m. den 1 januari 1986, d.v.s. till den 31 december 1990. Avtalet innehöll en bestämmelse som angav ”uppsägningstid 24 månader före avtalstidens utgång. Förlängning vid utebliven uppsägning tills vidare med 24 månaders uppsägning” (se närmare om tolkningen av klausulen ovan i avsnitt 1.6.3). Enligt HD är uppsägningstidens funktion i ett tillsvidareavtal att ”ge parterna skäligt rådrum för att vidta erforderliga åtgärder i anledning av uppsägningen”. Detta syfte tillgodoses enligt HD även om uppsägningen sker innan den aktuella hyrestiden har börjat löpa. Tillämpas denna princip torde krävas viss tydlighet vid författande av en uppsägningsklausul om avsikten är att förlängning skall ske med viss angiven tid om part inte säger upp avtalet inom den stipulerade fristen. Det är tveksamt om avgörandet skall anses vara vägledande också för andra tillsvidareavtal utanför hyresområdet i vid mening. En minst lika viktig funktion med förlängningsklausuler torde nämligen vara att skapa säkerhet för borgenären om att avtalet, om gäldenären inte sagt upp avtalet senast viss dag, kommer att gälla för hela förlängningsperioden.s. 752

48.I NJA 1992 s. 829 hade en hyresvärd ostridigt sagt upp en lokalhyresgäst genom en uppsägning som inte uppfyllde formkravet i 12 kap. JB, varför uppsägningen i och för sig var ogiltig. Hyresvärden hade i tvisten krävt ersättning för hyra för ett år efter den i uppsägningen angivna hyrestidens utgång. HD fann här, med hänvisning till Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 721, att formkravet föreskrivits enbart i hyresgästens intresse och att hyresgästen därför hade rätt att avstå från att göra gällande ogiltigheten och i stället avflytta vid hyrestidens utgång. Eftersom hyresgästen godtagit uppsägningen befanns hyresvärden inte ha rätt till hyra enligt sitt yrkande.s. 752

49.12 kap. JB innehåller beträffande lokaler två olika möjligheter att säga upp avtalet, nämligen för villkorsändring och för avflyttning. Vid uppsägning för villkorsändring måste hyresgästen inom viss tid iaktta reglerna i 12 kap. 58 a § för att uppsägningen inte skall förlora sin verkan. Hyresgästen kan vidare i vissa fall enligt 12 kap. 58 b § ha rätt till ersättning. Uppsägning för avflyttning innebär däremot att avtalet upphör vid hyrestidens slut. Av NJA 1998 s. 426 framgår att det till följd av de olika rättsverkningarna inte är möjligt att säga upp ett hyresavtal för villkorsändring och för avflyttning. I avgörandet hade hyresgästen i en handling rubricerad ”Uppsägning av lokal för villkorsändring” angivit att fråga i första hand var om uppsägning och meddelande enligt 12 kap. 58 §. Hyresvärden ansågs därför ha haft skäl att utgå ifrån att uppsägningen gjorts för villkorsändring.s. 753

50.En sedan gammalt etablerad princip i svensk rätt är att en givare sedan gåvan fullbordats normalt inte har rätt att ändra de villkor som ställts upp för gåvan. Denna princip har särskild betydelse i stiftelsesammanhang. Undantag från principen anses gälla när villkoret är föreskrivet enbart i givarens intresse. I NJA 2000 s. 262 hade givaren föreskrivit att gåvotagarna eller deras rättsinnehavare inte hade rätt att påyrka försäljning enligt lagen om samäganderätt på så sätt att gåvotagarna medgavs rätt att påyrka försäljning enligt lagen. Frågan var om givaren hade rätt att efter fullbordad gåva ändra på detta villkor. HD fann här att denna bestämmelse inte var uppställd i givarnas intresse, till skillnad från en annan klausul som gav givarna nyttjanderätten under deras livstid till en till den bortgivna fastigheten hörande mangårdsbyggnad. Givaren befanns därför inte ha haft rätt att ensidigt ändra villkoret. Av rättsfallet NJA 1989 s. 9 framgår dock att en delägare som har förvärvat sin andel genom testamente med ett överlåtelseförbud inte är berättigad att utverka domstols förordnande enligt 6 § samäganderättslagen att hela egendomen skall utbjudas till försäljning. Samma rättsverkan måste följa även när 12 kap. 6 § ÄB är tillämplig. I bestämmelsen föreskrivs överlåtelseförbud i vissa fall där nyttjanderätten till egendom genom testamente har tillfallit någon annan än ägaren.s. 753

51.För en försäkringstagare och då särskilt för en konsument är det av stor betydelse när en försäkring upphör att gälla. Utgångspunkten i 14 § konsumentförsäkringslagen är att en ”försäkring förnyas, om den inte har sagts upp att upphöra vid försäkringstidens utgång och försäkringstagaren inte vid denna tidpunkt har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag”. Detta gäller dock inte om det framgår av ”avtalet eller omständigheterna att en förnyelse inte skall ske”. Eftersom lagen gäller hemförsäkring, villaförsäkring, fritidshusförsäkring, reseförsäkring, trafikförsäkring eller annan motorfordonsförsäkring och båtförsäkring, är det självklart så, att behovet av förlängning varierar beroende på försäkringstypen. Ett fall som redan i förarbetena till lagen orsakade en del diskussion i detta hänseende var reseförsäkringen (se prop. 1979/80:9 s. 44 ff., särskilt s. 46 och s. 118 f. Jfr även SOU 1977 s. 84, s. 211). Här uttalades att bestämmelsen ”tar sikte enbart på sådana försäkringar som är av det slag att de brukar förnyas. Detta är fallet med de flesta av de försäkringar som konsumentförsäkringslagen omfattar. Ett undantag gäller dock för framför allt reseförsäkringar. En underlåtenhet från försäkringsbolaget eller försäkringstagaren att säga upp en sådan försäkring bör naturligtvis inte medföra att den automatiskt förnyas. De förordade reglerna bör därför inte gälla, om det framgår av avtalet eller omständigheterna att försäkringen inte skall förnyas” och att ”ett typiskt exempel [där automatisk förlängning inte skall ske] är att en reseförsäkring tecknas för en viss resa”. I NJA 1987 s. 982 hade en person tecknat en reseförsäkring inför en resa till USA där han eventuellt skulle utbilda sig till helikopterpilot, varför det var osäkert om resan skulle vara tre månader eller längre tid. Vad som avhandlats mellan säljaren och försäkringstagaren var föremål för delade meningar. Det stod dock enligt HD klart att försäkringstagaren inte velat avstå från fortsatt försäkringsskydd efter tre månader om hans resa inte skulle ha varit avslutad inom denna tid. HD anförde beträffande tillämpningen av 14 § att uttalandena rörande reseförsäkring fick antas främst ta sikte på försäkringar som tecknas för kortare tid, t.ex. tio dagar eller en månad, eftersom det vid vanliga turistresor i regel är möjligt att tillförlitligt bedöma sitt behov av försäkringsskydd i tiden. Detta gällde dock enligt HD inte vid reseförsäkringar för sådan tid som målet avsåg, där förhållandet ofta kan vara det motsatta. HD fann här att den tecknade reseförsäkringen skulle anses ha förnyats automatiskt och att försäkringstagaren därför haft försäkringsskydd vid den olycka som drabbade honom. HD uttalade härvid den princip som skulle gälla vid bedömningen. Sålunda skulle, när en reseförsäkring tecknas för ”längre tid än en normal semester och i vart fall för så lång tid som tre månader”, det ”antas många gånger vara ovisst, om försäkringstagaren efter försäkringstidens utgång kommer att vara i behov av försäkringsskydd eller inte”. Eftersom bestämmelsen ”bygger på tanken att det i en sådan oviss situation är bättre för försäkringstagaren att försäkringen automatiskt förnyas än att så inte sker” fick det anses vara ”av underordnad betydelse att måhända försäkringsbolaget eller försäkringstagaren i förhållandevis fler fall än vid andra försäkringsformer tvingas agera för att försäkringen skall upphöra att gälla och att försäkringstagaren därvid kan ådraga sig ansvar för en onyttig premie”. Denna olägenhet kunde enligt HD för övrigt undvikas genom att parterna träffar avtal om att förnyelse inte skall komma i fråga.s. 753

52.I 15 § konsumentförsäkringslagen stadgas att ett försäkringsbolag får säga upp en konsumentförsäkring till försäkringstidens utgång endast om bolaget har särskilda skäl att inte längre meddela försäkringen. Bestämmelsens tillämpning prövades i ett fall där en försäkringstagare i Stockholm under loppet av 15 månader drabbats av inte mindre än fem cykelstölder, vilket föranlett försäkringsbolaget att med hänvisning till 15 § säga upp försäkringen (NJA 1987 s. 383). Enligt HD var visserligen antalet förluster anmärkningsvärt stor. Eftersom försäkringsfallen inträffat på en ort där risken för cykeltillgrepp erfarenhetsmässigt var mycket påtaglig kunde enligt HD skadefrekvensen inte sägas vara så hög att den utgjorde särskilda skäl för uppsägning enligt bestämmelsen.s. 754

53.I NJA 1999 s. 188 prövades om försäkringsbolaget sänt meddelande i enlighet med 25 § konsumentförsäkringslagen. Av bestämmelsen framgår att försäkringsbolaget vid dröjsmål med betalningen av premien får säga upp försäkringen ”att upphöra fjorton dagar efter den dag då ett skriftligt meddelande avsändes till försäkringstagaren om uppsägningen”. Försäkringen upphör dock senare om försäkringstagaren gör ”sannolikt att detta meddelande har försenats eller inte kommit fram på grund av omständigheter som han inte har kunnat råda över”. Av försäkringsbolagets utredning i frågan fick enligt HD anses framgå att bolaget sänt ett skriftligt meddelande om att försäkringen skulle upphöra viss dag till försäkringstagaren på den adress där denne då hade sin bostad. Såväl försäkringstagaren som dennes fru, som vid tillfället för avsändandet av meddelandet var ensam boende på fastigheten, hade hävdat att försäkringstagaren inte fått uppsägningsmeddelandet. HD fann emellertid att försäkringstagaren inte ”gjort sannolikt att meddelandet försenats eller inte kommit fram”.s. 754