1.5.1 Begreppet ideell förening Gränsen mellan ekonomiska och ideella föreningar har brukat dras på det sättet, att de privaträttsliga föreningar som kombinerar ekonomisk verksamhet med uppgiften att främja sina medlemmars ekonomiska intressen är att klassificera som ekonomiska medan övriga föreningar är ideella. En ekonomisk förening måste registreras i föreningsregistret för att vinna rättskapacitet medan den ideella föreningen blir rättskapabel redan då den bildats. I NJA 2000 s. 365 uppkom frågan om Täby Centrum Företagareförening (nedan föreningen), som inte registrerats i föreningsregistret, var en rättskapabel ideell förening eller en ekonomisk förening som saknade rättskapacitet. — Föreningen var enligt sina stadgar en sammanslutning av hyresgäster i Täby centrum och skulle verka för att detta centrum blev uppskattat som ett kommersiellt centrum, i övrigt tillvarata medlemmarnas intressen och utgöra avtalsslutande part med hyresvärden gällande bland annat gemensam marknadsföring. — Målet gällde ursprungligen frågan om en hyresgäst (Anneli) samtidigt som hon med hyresvärden träffade avtal om förhyrning av två lokaler blivit medlem i föreningen och skyldig att till denna erlägga de avgifter som följde av medlemskapet eller om av annan orsak sådan skyldighet kunde anses ha uppkommit. Anneli förlorade i såväl tingsrätt som hovrätt men kom i Högsta domstolen med en ny invändning, nämligen att föreningen var en oregistrerad ekonomisk förening och att den därmed saknade rättskapacitet och att dess talan därför skulle avvisas. — Efter att ha redogjort för vad föreningens stadgar innehöll om dess ändamål och i övrigt ha konstaterat, att föreningen ägnade sig åt frågor som öppethållande, miljöfrågor och ordningsfrågor förklarade HD att föreningens syfte och verksamhet fick anses till betydande del motsvara vad som förekommer inom branschorganisationer och andra sådana intresseorganisationer vilkas verksamhet regelmässigt bedrivs i den ideella föreningens form. Vad som emellertid kunde ge anledning till tvekan var den till största delen av medlemmarna genom avgifter bekostade gemensamma marknadsföring, som föreningen svarade för. HD konstaterade härefter att det inte var ovanligt att en förenings verksamhet och syfte endast till viss del motsvarar den ekonomiska föreningens natur. För att en sådan förening skall kunna registreras som en ekonomisk förening krävs, säger HD med hänvisning till ett förarbetsuttalande, att föreningen i huvudsak framträder som en förening där medlemmarna deltar i verksamheten på sätt som anges i den aktuella paragrafens första stycke. ”Att en förening bedriver viss ekonomisk verksamhet som kan sägas ligga i medlemmarnas intresse är således inte tillräckligt för att den skall registreras som ekonomisk förening. Det är naturligt att det i praktiken inte går att dra några fasta gränser för huvudsaklighetsrekvisitets tillämpning. Det måste mot den bakgrunden antas att det finns ett inte obetydligt utrymme för att inom ramen för en ideell förening med självständig rättskapacitet bedriva sådan verksamhet som avses i /FL/ 1 kap. 1 § 1 st. även i sådana fall då det skulle vara möjligt att i stället välja den registrerade ekonomiska föreningen som form för verksamheten (jfr NJA 1998 s. 293).” Till detta kom att föreningen sedan 1977 hade organisationsnummer som ideell förening. Sammanfattningsvis uttalade HD att det i och för sig synes vara möjligt att den verksamhet som föreningen bedrev skulle kunna drivas i form av ekonomisk förening men att det mot bakgrund av vad som var upplyst om föreningens syfte och verksamhet saknades anledning att utgå från annat än att den hade rättskapacitet som ideell förening.s. 73
2.Jfr i fråga om gränsdragningsfrågan även de ovan under Ekonomisk förenings status och nedan under Klander av föreningsbeslut och Uteslutning ur ideell förening nämnda rättsfallen. 5.2 Klander av föreningsbeslut Ett centralt rättsfall rörande en ideell förening är NJA 1987 s. 394 (Kollektiv hemförsäkring (elektrikerförbundet)). Målet har sin bakgrund i ett beslut av Svenska elektrikerförbundet att dess medlemmar skulle kollektivt hemförsäkras i Folksam, förbundet skulle med andra ord erlägga försäkringspremien för samtliga medlemmar direkt till försäkringsbolaget. Beslutet hade fattats av förbundsrådet sedan 1981 års ordinarie kongress hade beslutat att förbundsstyrelsen i samverkan med Folksam skulle verka för ett avtal om en sådan försäkring. Sedan förbundsstyrelsen efter förhandlingar med Folksam rekommenderat förbundsrådet att fatta beslutet att en kollektiv hemförsäkring skulle tecknas i Folksam i enlighet med förbundsstyrelsens rekommendation, beslutade förbundsrådet i enlighet med rekommendationen. Några av förbundets medlemmar klandrade emellertid beslutet bland annat på den grunden, att det inte ankom på ett fackförbund att träffa avtal om en försäkring som låg utanför förbundets uppgift att ta tillvara medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och inom näringslivet. Åtskilliga frågor av intresse för ideella föreningar kom härefter att besvaras av Högsta domstolen. Den första av dessa gällde frågan i vilken utsträckning det står medlemmar i en ideell förening fritt att genom klandertalan få domstol att ompröva av ideella föreningar fattade beslut. Som känt har ju svenska domstolar — i likhet med domstolarna i åtskilliga andra länder — tvekat om de bör överpröva av ideella föreningar fattade beslut om uteslutning av medlemmar. (Jfr här de strax här nedan behandlade målen NJA 1990 s. 687 samt 1998 s. 293 och s. 717.) Någon sådan tvekan kände dock inte Högsta domstolen (samtliga dömande ledamöter) när det gällde en vanlig klandertalan — man säger sålunda att det av allmänna rättsprinciper får anses följa, att en medlem av en ideell förening skall genom klandertalan kunna få rättslig prövning av frågan om ett beslut som har fattats av föreningens högsta beslutande organ strider mot stadgarna och på den grunden är ogiltigt. Detta är den princip som återfinns i såväl aktiebolagslagens som föreningslagens stämmokapitel men det är första gången som den uttalas explicit vad gäller ideella föreningar, för vilka ju lagreglering saknas. Frågan inom vilken tid klandertalan måste föras och som besvaras i aktiebolagslagen respektive föreningslagen kom dock inte att beröras av domstolen. Men den komplikation som bestod däri, att beslutet fattats av förbundsrådet och förbundsstyrelsen efter bemyndigande av kongressen löste man från domstolens sida genom att i domskälen skriva, att de klandrade besluten av förbundsstyrelsen och förbundsrådet hade fattats efter bemyndigande av kongressen och borde därför ges samma verkan som om de fattats av kongressen. Detta är enligt min uppfattning en innovation som bör kunna ge medlemmar i såväl aktiebolag som ekonomiska föreningar en möjlighet att föra klandertalan mot styrelsebeslut som fattats efter bemyndigande av stämman i ett aktiebolag respektive en ekonomisk förening. — Högsta domstolen vände sig därefter till problemet vilka riktlinjer som borde gälla för en rättslig prövning av en klandertalan i ett fackförbund. Domstolen börjar med att uttala, att för att ett stämmobeslut i en ekonomisk förening eller aktiebolag med framgång skall kunna klandras på den grunden att det strider mot verksamhetens ändamål enligt stadgar eller bolagsordning förutsätts, att beslutet avser ändamål som uppenbarligen är främmande för associationens syfte. Man fortsätter härefter med att säga att det i fråga om ideella föreningar, som kan vara av mycket skiftande art, inte är säkert att motsvarande uppenbarhetskrav kan uppställas generellt. Men i varje fall vad gäller fackförbunden bör ett uppenbarhetskrav gälla vid prövningen av frågan, om ett kongressbeslut strider mot ändamålet med förbundets verksamhet. Från denna utgångspunkt kom man så in på frågan om beslutet om kollektiv hemförsäkring kunde föras in under stadgarnas ändamålsbeskrivning. Här delade sig HD:s ledamöter i två grupper, majoriteten (fyra ledamöter) accepterade förbundets linje att detta sedan lång tid tillbaka hade gjort insatser på områden som låg utanför den ursprungliga fackliga verksamheten. Med utgångspunkt i synsättet att ideella föreningar bör ha förhållandevis stor frihet att utan ingripande utifrån själva ordna sina angelägenheter måste förbundets bedömning av omfattningen av dess ändamål enligt stadgarna tillmätas stor betydelse — förutsatt dock att fråga var om insatser som kunde bedömas ligga i linje med den fackliga verksamheten. Majoriteten fann det visserligen vara tveksamt om en sakförsäkring kunde rymmas inom den fackliga verksamheten, men mot bakgrund av att endast beslut som är uppenbart främmande för förbundets uppgift skulle underkännas kom majoriteten sammanfattningsvis till resultatet, att förbundsbesluten om hemförsäkring inte skulle underkännas. Justitierådet Nyström kom emellertid i frågan om beslutet var tillåtligt till motsatt resultat; hon fann sålunda att hemförsäkringen saknade ett naturligt samband med och inte heller låg i linje med den uppgift som enligt stadgarna ålagts förbundet. Till detta kom att beslutet om obligatorisk hemförsäkring försatte den enskilde medlemmen i en tvångssituation, som inte kunde anses motiverad av hans ställning som arbetstagare. — För majoriteten återstod emellertid två frågor att besvara. Den första gällde spörsmålet om inte förbundet genom avtalet med Folksam i verkligheten drev ekonomisk verksamhet till följd varav föreningen i verkligheten var en oregistrerad ekonomisk förening. Detta påstående bemötte HD med att förklara att verksamheten inte kunde anses vara sådan att den påverkade förbundets egenskap av ideell förening. Den andra frågan hängde samman med ett yrkande av en av de klandrande medlemmarna att han skulle erhålla en nedsättning av sina avgifter till förbundet med vad som svarade mot avgiften till Folksam (dvs. med 0,1 % lägre avgift än eljest). Här hade förbundet invänt att medlemmarna genom utträde kunde befria sig från skyldigheten att erlägga avgifter. Denna invändning förklarade HD dock vara verklighetsfrämmande mot bakgrund av behovet för den enskilde arbetstagaren av att tillhöra ett fackförbund. Emellertid ansåg HD inte att olägenheterna för den berörde medlemmen kunde anses vara av sådan omfattning att han med tillämpning av vare sig 36 § avtalslagen eller annan grund inte skulle anses vara bunden av besluten. 5.3 Rätt att lämna ideell förening RH 105:83 gäller frågan om rätten för en medlem i en ideell förening att lämna föreningen. Genom arrendeavtal hade markägare för fritidsbebyggelse upplåtit ett antal markområden. I avtalen stadgades att arrendatorerna var skyldiga att vara medlemmar i stugägarförening inom området. För sådant ändamål bildades en trivselförening. Medlemsavgift uttogs årligen. Föreningens stadgar saknade uppgifter om utträde. En av stugägarna sade upp sig till utträde. Hovrätten för Västra Sverige uttalade att den berörde stugägaren fick anses ha rätt att lämna föreningen så snart han klargjort sin avsikt för föreningen. För de medlemsavgifter som bestämdes och därmed förföll efter denna tidpunkt förelåg ingen betalningsskyldighet. Föreskriften i arrendekontraktet om medlemskap saknade enligt hovrätten betydelse.s. 74
3.NJA 1982 s. 853 (Kommunalarbetareförbundet) gäller frågan i vad mån en skiljeklausul i stadgarna för Svenska kommunalarbetareförbundet innebar att det förelåg rättegångshinder för prövning av talan som några av förbundets medlemmar, Christer J och medparter, väckt rörande rätt att lämna förbundet. — Christer J och medparter hade skriftligen sagt upp sina medlemskap i förbundet, men detta beviljade dem inte utträde, och deras arbetsgivare fortsatte att göra avdrag på deras löner för fackavgifter till förbundet. De väckte därför talan vid Stockholms tingsrätt och yrkade bland annat att tingsrätten måtte fastställa att de fr.o.m. den 1 juni 1979 inte längre var medlemmar i förbundet. Förbundet å sin sida yrkade i första hand att Christer J:s och medparters talan skulle avvisas eftersom enligt förbundets stadgar inbördes tvister mellan förbundet och enskilda medlemmar skulle hänskjutas till avgörande av skiljeman i den ordning som lagen om skiljemän stadgade. Beträffande utträde ur förbundet innehöll stadgarna föreskriften att utträde kunde beviljas av förbundsstyrelsen men att avslagsbeslut fick överklagas till förbundets överstyrelse. Om denna inte ändrade förbundsstyrelsens beslut hade den som beslutet gällde rätt att hänskjuta tvisten till prövning av skiljemän enligt bestämmelsen i 25 § i förbundets stadgar. Denna klausul föreskrev att inbördes tvister mellan förbundet, avdelning, styrelse eller ledamot därav eller enskild medlem skulle hänskjutas till avgörande av skiljemän i den ordning lagen om skiljemän stadgade. Skiljemännens antal skulle vara fem, av vilka vardera parten skulle utse två och de utsedda tillsammans den femte. Kunde inte enighet nås om valet av femte ledamot skulle denne utses av LO:s landssekretariat. Såväl tingsrätt som Svea hovrätt (tre av fem ledamöter) godkände avvisningsyrkandet medan däremot Högsta domstolen fann att föreskriften i stadgarna att vid oenighet om valet av femte ledamot denne skulle utses av landssekretariatet mot bakgrund av skälen till att detta i stadgarna givits denna uppgift — nämligen att det kunde antas att i tvister mellan ett fackförbund inom LO och medlem i förbundet landssekretariatet och förbundet det var sannolikt att till femte skiljeman kommer att utses en person som representerar LO:s och förbundets synsätt — en obalans i skiljenämndens sammansättning kunde uppkomma. På grund härav fann HD med stöd av 36 § avtalslagen att skiljeklausulen skulle lämnas utan avseende, och målet visades åter till tingsrätten för erforderlig behandling. 5.4. Uteslutning ur ideell förening I NJA 1990 s. 687 (Ringsjö orienteringsklubb) ställdes HD inför spörsmålet i vilken utsträckning uteslutning av ett par medlemmar ur en idrottsförening borde kunna överprövas av domstol även i materiellt avseende. Fråga var i målet om en orienteringsklubb, som hade ett uteslutande ideellt syfte. Både tingsrätt och hovrätt fann att föreningens beslut inte skulle överprövas i sakligt hänseende, men i hovrätten skrev sig hovrättslagmannen Cosmo skiljaktig under påpekande bland annat av att idrottsrörelsen numera har en mycket stor betydelse för människornas möjlighet att få en meningsfull fritid samtidigt som det statliga ekonomiska stödet till idrottsrörelsen är mycket omfattande. — HD framhöll att idrottsföreningar i allmänhet har ett klart ideellt syfte vilket ger medlemmarnas deltagande i verksamheten ett personligt inslag som i princip saknas i föreningar där det ekonomiska intresset träder i förgrunden. Det är, säger HD, inte väl förenligt härmed att uteslutning skulle kunna prövas enligt avtalsrättsliga principer. Och även om det kan hävdas att det numera finns ett behov av det rättsskydd som en domstolsprövning erbjuder på grund av den betydelse som medlemskapet i idrottsföreningar i dag har innebär den ideella inriktning och det personliga inslag som präglar idrottsföreningars verksamhet att uteslutning ur sådana föreningar inte bör generellt vara underkastad domstols prövning, ”inte ens om den rättsliga prövningen begränsades till att avse huruvida en uteslutning var oskälig”. Skulle emellertid en uteslutning innebära diskriminering av den uteslutne på grund av dennes ras, religion eller annan liknande omständighet eller vara grundad på annat jämförbart förhållande som får anses göra uteslutningen uppenbart otillbörlig bör uteslutning ur en idrottsförening trots allt kunna överprövas även i materiellt hänseende.s. 76
4.I NJA 1998 s. 293 (Montessoriföreningen) återkommer HD till uteslutningsproblematiken. Fråga var i detta mål om en föräldrakooperativ förskoleförening, Montessoriföreningen Asken, som hade uteslutit en kvinna, Ann O, en man, Robert S, och deras barn, Simon O, ur föreningen — och därmed även ur förskolan. Ann O, Robert S och Simon O yrkade efter stämning på föreningen att tingsrätten måtte upphäva uteslutningsbeslutet. Som grund för sin talan anförde de i första hand att beslutet var formellt ogiltigt och i andra hand att skäl för beslutet inte hade förelegat varför det var materiellt ogiltigt. Föreningen bestred yrkandet och gjorde gällande att uteslutningsbeslutet var riktigt och tillkommit i formellt riktig ordning samt att domstol inte var behörig att pröva beslutet i materiellt hänseende. — Förskoleverksamhet kan drivas i olika former, exempelvis som bolag eller stiftelse men också som ekonomisk eller ideell förening. De som startar och driver verksamheten har att iaktta de regler som gäller för den organisationsform de väljer. I det nu aktuella fallet hade man kommit att välja formen ideell förening, och detta ledde till att frågan om domstol över huvud skulle överpröva uteslutningsbeslutet blev den centrala frågan för domstolarna — tingsrätten beslutade för övrigt att genom mellandom avgöra bland annat om domstolen var behörig att pröva uteslutningen i materiellt hänseende. Både tingsrätt och hovrätt kom till resultatet att så inte var fallet. I Högsta domstolen blev utgången emellertid den motsatta. HD framhöll att rätten för föräldrarna till ett barn att ha detta placerat på en förskola som en föräldrakooperativ förening driver i allmänhet anses vara av stor praktisk och ekonomisk betydelse oberoende av de möjligheter som från tid till annan kan finnas att få barntillsynsfrågan löst på annat sätt. Som regel kan det förutsättas att föräldrarna i skilda hänseenden inrättar sig efter det rättsförhållande som kommit till stånd genom medlemskapet. Föräldrar som anslutit sig till en sådan förening får genom medlemskapet också ett befogat anspråk på att inte utan skäl behöva avbryta en pågående barntillsyn och utsätta barnet för sådana nackdelar som kan uppkomma, om barnet kanske med kort varsel måste ryckas bort från en invand miljö. Dessa förhållanden medför, säger HD, ett så påtagligt behov av rättsskydd att övervägande skäl talar för att ett beslut om uteslutning ur en föräldrakooperativ förskoleförening skall kunna sakprövas av domstol enligt avtalsrättsliga principer, såvida inte alldeles särskilda skäl föreligger. Det personliga inslag som präglar föreningen och de arbetsinsatser från föräldrarnas sida som förutsätts (föreningen krävde vissa arbetsinsatser av föräldrarna till de barn som var placerade i förskolan), föreningens begränsade storlek samt det förhållandet att förskoleverksamheten var baserad på Montessoripedagogikens principer kan inte anses innefatta sådana skäl att det finns anledning att avstå från domstolsprövning. — Det kan till det nu sagda fogas den kommentaren, att HD i sina domskäl även kom in på frågan om föreningens juridiska status. Domstolen konstaterar med hänvisning till ett förarbetsuttalande till 1987 års föreningslag att föräldrakooperativ förskoleverksamhet kan drivas i form av ekonomisk förening men att Montessoriföreningen Asken inte var registrerad som ekonomisk förening. Under framhållande av att föreningen fick anses fullfölja även ett ideellt syfte saknades det enligt HD anledning att i målet utgå från annat än att den hade rättskapacitet som ideell förening.s. 78
5.Även NJA 1998 s. 717 (Båtlaget) gällde uteslutning av en medlem ur en ideell förening, nämligen en intresseförening — ett båtlag — som enligt sina stadgar hade till ändamål att uppföra tre båthangarer med fem båtplatser i varje samt, om så befanns lämpligt, även på annat sätt verka för medlemmarnas bästa. HD (fyra av fem ledamöter) ansåg att ändamålet för föreningens verksamhet framstod som av huvudsakligen ekonomisk karaktär och att andelen i båtlaget fick anses representera ett icke oväsentligt ekonomiskt värde. Det personliga inslaget i verksamheten var enligt domstolen av så underordnad betydelse, att intresseföreningen var att karaktärisera som en ideell förening med verksamhet av sådan art att dess beslut om uteslutning borde kunna överprövas av domstol även på materiell grund. — Justitierådet Gregow var skiljaktig; han förklarade att han med hänsyn till hittillsvarande praxis ansåg att överprövning inte borde ske på materiellt grund. Han tillade dock att den restriktiva praxis som hittills upprätthållits inte syntes tillfredsställande men att det vore lämpligare att frågan i dess helhet kunde bli föremål för en mera allsidig bedömning. — Som jag har framhållit i en rättsfallsanalys i Juridisk Tidskrift 1998/99 s. 955 känns dock klassificeringen av båtlaget som förening något tveksam, det uppvisade enligt min uppfattning i högre grad drag av bolag än av förening. Även HD framhåller för övrigt båtlagets nära släktskap med enkla bolag och ekonomiska föreningar, vilket i och för sig gör den materiella överprövningen ännu mera naturlig. 5.5. Diverse om ideella föreningar Utöver de här ovan redovisade fallen skall även följande fall nämnas.s. 79
6.AD 1981 Nr 163 gällde bl.a. frågan vilket organ inom ett fackförbund som hade rätt att besluta om uppsägning respektive avsked av förbundsordförande p.g.a. att förbundsordföranden förlorat förbundets förtroende.s. 79
7.AD 1983 Nr 56 gällde frågan om medlem i kollektivavtalsslutande organisation blivit bunden av ett avtal som organisationen slutit liksom betydelsen i relation till medlemmen av att avtalsmotparten känt till att organisationen överskridit sin befogenhet att företräda medlemmen. Se i denna fråga även AD 1984 Nr 128 och min bok Fackföreningarna och de anställda, 1981.s. 80
8.AD 1999 Nr 115 gällde frågan om företrädare för ideell förening saknat behörighet eller befogenhet att underteckna avtal med mycket lång uppsägningstid för föreningens heltidsanställde generalsekreterare. AD fann att övervägande skäl talade för att föreningens styrelse hade godkänt det underliggande avtalsförslaget och förklarade att föreningen var bunden av avtalet.s. 80
9.RÅ 1999 Ref 7: En såsom ideell förening betecknad sammanslutning har ansetts utgöra en oregistrerad ekonomisk förening som saknar rättskapacitet. 5.6 Gränsdragningen förening — stiftelse RÅ 1988 Ref 20: Fråga om Sällskapet Vänner till Pauvres Honteux utgjorde stiftelse eller ideell förening. Se härom även RÅ 81 I:28 liksom min uppsats Ett par stiftelserättsliga spörsmål — gåva eller icke gåva och gränsen mellan stiftelse och ideell förening i Katarina Olsson och Lennart Lynge Andersen, Stiftelser i Norden, Lund 2000, s. 83 ff. 5.7 Domstols behörighet i övrigt RH 1997:111. En travtränare som inte var medlem i den ideella föreningen Svenska Travsportens Centralförbund (STC) hade genom beslut av STC:s överstyrelse befunnits ha överträtt förbundets tävlingsreglemente och hade därför bl.a. ådömts körförbud under tio års tid och därtill fråntagits sin B-licens. Travtränarens bundenhet av föreningens regelsystem var enligt Svea hovrätt att jämställa med medlemskap i STC och eftersom beslutet varit av stor ekonomisk betydelse i hans yrkesverksamhet kom domstolen till resultatet att utestängningsbeslutet kunde materiellt överprövas av domstol.s. 80
10.RH 1999:92. Allmän domstol har ansetts kunna pröva, i formellt men inte i materiellt hänseende, beslut av den ideella föreningen Svenska Kennelklubbens tävlingskommitté och centralkommitté att frånta en medlem hans auktorisation som tävlingsdomare. Hovrätten konstaterade att uppdraget som tävlingsdomare otvivelaktigt haft stor personlig och social betydelse för den berörde medlemmen men att uppdraget med hänsyn till sin omfattning måste betraktas som en hobbybetonad verksamhet.s. 80