1 · Förutsättningar för ansvar

1.1.1 Principalansvar. Frågan om en arbetstagares handling begåtts i tjänsten och därför kan ha medfört principalansvar för arbetsgivaren ägnades stor uppmärksamhet i SkL:s motiv men tycks i praktiken inte ha medfört några större problem. Ett par fall från perioden har dock rört denna fråga — båda om advokatbyrås ansvar för ren förmögenhetsskada. I NJA 2000 s. 380 hade en biträdande jurist vid ett advokatkontor — bl.a. med hjälp av förfalskade handlingar — förmått ett företag att betala 1,5 miljoner kr under påstående att han företrädde en klient hos advokatkontoret; avsikten var att dölja att han förskingrat medel från klientens konto. Mot företagets skadeståndskrav invände arbetsgivaren att juristen inte handlat i tjänsten. HD redogjorde ganska utförligt för vissa motivuttalanden som närmast tog sikte på personoch sakskador och framhöll, att när det som här var fråga om ren förmögenhetsskada det fanns anledning att vara återhållsam med att ålägga arbetsgivaren skadeståndsskyldighet. I det aktuella fallet förutsatte visserligen brottet att juristen hade den anknytning till advokatkontoret som hans anställning gav, men den skadelidande var inte klient hos kontoret, juristen tog själv kontakt med företaget utan arbetsgivarens vetskap eller för dennes räkning, och arbetsgivarens möjligheter att förebygga brottet var små. Brottet kunde inte anses ha sådant samband med juristens tjänsteförhållande som medförde skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren. — Det stämmer väl med synsättet bakom SkL att på sätt HD gjort kräva ett närmare samband med tjänsten än annars när det gäller principalansvar för ren förmögenhetsskada.s. 33

2.Motsatt utgång blev det i NJA 2000 s. 639, där talan grundades på att en anställd advokat försummat att i egenskap av boutredningsman bevaka ett testamente enligt vad som då föreskrevs i 14 kap. 1 § ärvdabalken. Advokatfirman bestred att han under sådana förhållanden handlat i advokatfirmans tjänst; detta ansågs som den avgörande frågan i sammanhanget. Frågan om firman ”hade principalansvar enligt 3 kap. 1 § SkL för [den anställdes] handlande som särskilt förordnad boutredningsman” upptogs till mellandom. Yttrande inhämtades från Sveriges advokatsamfund, där delade meningar förekom i frågan. HD framhöll att advokaten inte kunde anses ha åtagit sig uppdraget på advokatbyråns vägnar, men att detta inte uteslöt att ett principalansvar förelåg; uppdragets personliga karaktär borde inte hindra att det ansågs utfört i tjänsten hos byrån. HD fäste inte någon avgörande vikt vid att arbetsgivaren i detta fall hade begränsade kontrollmöjligheter och att den anställde inte var skyldig att lyda arbetsgivarens order. Advokatbyrån svarade alltså för sin anställdes försummelse. Ett skiljaktigt justitieråd ansåg uppgifterna såsom boutredningsman i sådan grad skilja sig från vad som gällde för arbetstagare att något principalansvar inte förelåg. — Att märka är att något ansvar enligt vanliga utomobligatoriska regler inte kunde komma i fråga, eftersom det gällde en ren förmögenhetsskada och något brottsligt förfarande inte påstods; den anställdes personliga ansvar vilade på 19 kap. 18 § ärvdabalken. Det är därför oklart vad HD:s avgörande egentligen har för räckvidd.s. 34

3.1.2. Miljöskada och liknande. Rörande miljöskador har två prejudikat av intresse förekommit under perioden. Ett avgörande av betydelse, fast inte så lättläst, är NJA 1999 s. 385, som gällde skadestånd enligt 1 § 3 st. miljöskadelagen (nu 32 kap. 1 § 3 st. miljöbalken) för bullerstörningar och estetiska immissioner genom en väganläggning i Dalarö. Frågan var om fastighetsägarna skäligen borde tåla dessa störningar på grund av deras orts- och allmänvanlighet. HD ansåg väganläggningen ha utgjort en betydande förändring på orten, varför störningarna inte kunde betecknas som ortsvanliga. Vad angår störningarnas allmänvanlighet uttalade HD allmänt, att — med hänsyn till den återhållsamhet som vid miljöskadereglernas tillkomst förutsatts beträffande ersättning för trafikstörningar och till intresset att finna hanterliga och förutsebara normer — ersättning endast i undantagsfall borde utgå för trafikimmissioner på fastigheter i eller i utkanten av en större tätort, om inte riktvärden för buller överskridits; på större avstånd från en sådan tätort fanns något större utrymme för en individuell bedömning. I målet beaktades bl.a. att fastighetsägarna inte haft anledning räkna med en så ingripande förändring i Dalarös delvis unika skärgårdsmiljö och bara hade begränsade möjligheter att skydda sig mot bullret eller förlägga uteplatserna så att störningarna motverkades. Möjligheten att begagna fastigheterna på förutsatt sätt hade starkt begränsats och ägarna utsatts för kännbara obehag i synnerhet beträffande uteplatserna. Vid en samlad bedömning ansågs fastighetsägarna berättigade till ersättning med avdrag med 5 procent av fastigheternas värde för immissionerna (jfr NJA 1977 s. 424, Värmdöledsfallet). Referenten (justitierådet Regner) var skiljaktig och ansåg störningarna inte överskrida vad som skäligen borde tålas. — HD:s utförliga resonemang, som här bara kunnat återges i stark förkortning, förtjänar över huvud taget att närmare studeras. Att märka är att bullerstörningarna enligt HD inte var onormalt stora; skadan genom estetiska immissioner antogs vara allvarligare. Rättsfallet kan sägas innebära ett genombrott för möjligheten att få miljöskadeersättning för estetiska olägenheter, något som tidigare visserligen förekommit i hovrättspraxis men inte i något prejudikat från HD (jfr NJA 1988 s. 376). I övrigt stämmer bedömningen väl med 1977 års fall, där det bara var fråga om störningar från trafiken.s. 34

4.NJA 2000 s. 737 behandlade den omstridda frågan, om ersättning enligt miljöskadereglerna kunde utgå för s.k. minskat boendevärde — alltså när miljöstörningar medfört obehag och besvär men inte några påvisbara ekonomiska förluster för de skadelidande. Det gäller här ett gränsfall mellan ekonomisk och ideell skada, som enligt miljöskadelagens motiv knappast faller inom lagens område — denna ståndpunkt har dock kritiserats i litteraturen (se hänvisningar i rättsfallet). Vid byggandet av Arlandabanan stördes närboende under tre år av maskinbuller, damm och byggtrafik som medförde att de inte kunde utnyttja sina fastigheter i full omfattning och under ett 40-tal nätter fick nattsömnen störd. Vidare behövde de på grund av byggdamm utföra mera tvätt och städning än normalt. HD fann att inskränkningarna i deras boendemöjligheter och värdet av deras egna arbete utgjorde följdskador av ekonomisk natur och inte kunde anses sakna betydelse. De var alltså berättigade till ersättning för skadan. Bedömningen stämmer med vad som gäller vid hyra; en hyresgäst skulle i motsvarande situation ha varit berättigad till nedsättning i hyran på grund av hinder och men i nyttjanderätten (12 kap. 16 § 3 p. JB) Det är naturligt att man anser ägaren i samma situation ha lidit ett men som kan uppskattas ekonomiskt. Här föreligger en klar skillnad mot förlust av affektionsvärde och liknande skadeverkningar som inte anses ersättningsgilla. Att skadan inte ansågs bagatellartad (32 kap. 1 § 2 st.) är ännu mindre överraskande, men det bekräftar i varje fall att vissa säregna motivuttalanden vid miljöskadelagens tillkomst inte är mycket att fästa sig vid.s. 35

5.I NJA 1997 s. 468 ansågs en kommun bära strikt ansvar för en skada genom rörbrott på en ledning ingående i kommunens renvattenanläggning. Enligt HD saknades anledning att bedöma skador orsakade av utsläpp från en sådan anläggning på annat sätt än domstolen i NJA 1991 s. 720 gjort beträffande en fjärrvärmeanläggning. HD påpekade att också huvudmannens skadeståndsskyldighet mot abonnenter enligt 29 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar var oberoende av vållande.s. 36

6.På annat sätt såg HD på ansvaret i vattenmålet NJA 1997 s. 684. Efter särskilt riklig nederbörd hade osedvanligt stora vattenmängder släppts fram genom en damm för vattenreglering, med påföljd att översvämningsskador uppkommit nedströms. HD framhöll att en saklig skillnad förelåg mellan sådana skador till följd av ledningsbrott i de båda nämnda fallen och skador som följde av att en anläggning inte var tillräckligt dimensionerad för osedvanlig vattenströmning; i det senare fallet krävdes enligt stadgad praxis vållande för skadestånd. HD erinrade om möjligheten enligt 9 kap. dåvarande vattenlag (numera 31 kap. miljöbalken) att begära ersättning för ändrade vattenstånd och flöden vid tillståndsgivningen och att senare kräva ersättning för oförutsedda skador. Om strikt ansvar för översvämningsskador som de aktuella skulle åläggas regleringsföretag, skulle de få ansvara för extrema väderlekssituationer eller en oförutseende bebyggelseplanering. Vidare nämndes att i samband med 1997 års lagstiftning om strikt ansvar för dammhaveri sådant ansvar inte ansågs böra införas när dammen fullgör sin funktion men överströmmande vatten ändå orsakar skada. Skadeståndstalan ogillades alltså. — Avgörandena om ledningsbrott torde ha påverkats av analogier med miljöskadereglerna, men sådana resonemang har tydligen sina begränsningar; de tycks kräva någon bristfällighet i själva anläggningen.s. 36

7.1.3. Grävning. NJA 1998 s. 617 är ett exempel på traditionellt resonemang vid culpabedömningen. En traktorförare tog tillsammans med en traktorgrävare tre skoptag i en åker för att luckra upp markytan och råkade då slita av en telekabel på 45 cm:s djup. HD framhöll att de båda kände till att en kabel fanns nedgrävd på fastigheten och att visserligen risken att råka på den var liten men å andra sidan den möjliga skadan betydande; vidare kunde skadan förebyggas genom att kabelägaren (Telia) gratis tillhandahöll kabelutsättning, och båda hade möjlighet att inse risken. De ansågs oaktsamma genom att utföra grävningsarbetet utan föregående kabelanvisning från Telia och ålades solidariskt ansvar för skadan. Att kabeln förlagts på så ringa djup ansågs inte innebära medvållande. — Mera speciella förhållanden förekom i RH 1998:44, där en kvinna som hjälpt en fastighetsägare med trädgårdsarbete fallit ned i en grop som ägaren tidigare grävt. Trots att skaderisken inte ansågs helt obetydlig har ägarens underlåtenhet att täcka över eller utmärka gropen inte ansetts medföra ansvar, eftersom kvinnan — ägarens särbo, som ofta hållit till på tomten — väl känt till gropen och t.o.m. talat om att den borde täckas över. Ägaren var därför inte skyldig att vidta några speciella åtgärder mot risken när kvinnan vistades på tomten.s. 36

8.1.4. Halkning. I RFS 1997:26 ansågs en fastighetsägare, som inte var sandningsskyldig enligt författning eller myndighetsbeslut, inte skadeståndsansvarig för att han underlåtit att sanda en väg på hans fastighet som enligt vad han kände till användes för gångtrafik. Bedömningen motsvarar vad som brukar gälla när främlingar skadas som passerar en fastighet med stöd av allemansrätten. Möjligen kunde utgången ha blivit en annan, om en hyresgäst eller en servitutshavare fått använda en privat väg över fastigheten.s. 37

9.1.5. Sjukvård. På grund av patientförsäkringen är det inte många tvister om skador i sjukvården som går till domstol. Ett sådant fall är dock RH 1999:115 (RFS 1999:23), där en patient som skadats i samband med tumöroperation krävde skadestånd av landstinget på den grund att vederbörlig information försummats före operationen. Skadeståndstalan ogillades, då eventuella brister i informationen inte kunde anses som orsak till skadan — patienten antogs även efter fullständig information ha låtit operera sin allvarliga tumör. — I RFS 1997:28 ansågs landstinget ej ansvarigt för förlossningsskada orsakad av otillräckliga resurser på ett mindre sjukhus.s. 37

10.1.6. Psykiskt abnorma. I NJA 1999 s.441 hade en psykiskt sjuk man huggit en kökskniv i ryggen på en främmande kvinna på gatan. Mannen dömdes till ansvar för misshandel. HD fann kvinnan i och för sig vara berättigad till skadestånd med 60 000 kr (se 2.4 nedan), men med tillämpning av 2 kap. 3 § SkL — efter 2001 års omredigering 5 § — sattes beloppet ned till 40 000 kr. Härvid framhölls att tillämpningen av detta lagrum borde vara restriktiv men att nedsättning kunde ske med hänsyn till arten och graden av den psykiska störningen och det sätt varpå störningen påverkat skadevållarens handlande. I detta fall hade mannen handlat i ett akut psykotiskt tillstånd under inflytande av vanföreställningar och hallucinationer. Fast han i och för sig varit medveten om sitt handlande ansågs skadeståndet böra nedsättas med en tredjedel.s. 37

11.1.7. Myndighetsutövning. I NJA 1999 s. 291 hade en stadsplanearkitekt vid förfrågningar av två presumtiva fastighetsköpare underlåtit att upplysa om att en riksbangård planerades i fastighetens närhet. Skadeståndstalan mot kommunen ogillades: informationen ansågs inte ha innefattat myndighetsutövning som berörde dem, och det hade inte förelegat något kontraktsrättsligt eller därmed jämförligt förhållande som kunde grunda ansvar för deras rena förmögenhetsskada. Utgången kan för många te sig stötande; ett klart vållande synes ha förelegat, fast domstolen saknade anledning att uttala sig om detta. Idag hade köparna haft vissa möjligheter att kräva ersättning enligt den nya bestämmelsen om oaktsam myndighetsinformation i 3 kap. 3 § SkL; den regeln kräver visserligen särskilda skäl för att skadestånd skall utgå, och motiven ger inte stöd för någon mera generös bedömning, men rimligen borde ändå sådana skäl ha ansetts föreligga i det aktuella fallet. Av intresse är att HD avvisade tanken att ansvar för ren förmögenhetsskada i denna situation skulle kunna grundas på kontraktsrättsliga skadeståndsregler — en utväg som annars kunnat verka lockande för att komma till ett annat resultat. Den skulle emellertid ha saknat stöd av motiven och i viss mån stritt mot tidigare praxis (jfr NJA 1985 s. 696 II, där dock inte denna ansvarsgrund diskuterades).s. 38

12.Om bristande information var också fråga i RH 1997:2 (RFS 1997:17), där en länsbostadsnämnd i ett ärende om statligt bostadslån inte upplyst låntagaren om sista dagen för ansökan om statligt investeringsbidrag. Hovrätten ogillade talan; man ansåg sig inte böra anta en informationsplikt som gick längre än vad som kunde utläsas av förvaltningslagens förarbeten och praxis. — I RFS 1999:28 har en underentreprenör, som inte lämnat eller avsett att lämna anbud vid offentlig upphandling, ansetts inte ha sådan ställning vid upphandlingen att han varit berättigad till ersättning enligt 3 kap. 2 § SkL (och inte heller enligt lagen om offentlig upphandling). Tydligen ansågs han inte höra till kretsen av ersättningsberättigade.s. 38

13.Ett par hovrättsfall har rört frågan om vållande förekommit vid beslut av byggnadsnämnd. I RH 1998:87 (RFS 1998:48) hade en nämnd utan grund beviljat byggnadslov på grund av en felaktig tolkning av övergångsbestämmelserna till plan- och bygglagen, vilket medförde att sökanden led skada när beslutet senare upphävdes. Skadeståndstalan ogillades, eftersom bedömningen inte kunde anses så uppenbart felaktig att den grundade ansvar för kommunen. Bl.a. åberopades NJA 1994 s. 654, där man krävde just uppenbart oriktiga bedömningar för att culpa skulle föreligga. Även om utgången i hovrättsfallet kan förefalla rimlig, finns det skäl att tillämpa principen i 1994 års fall med viss försiktighet. Där talas om ”rätts- och bevisfrågor som det är fråga om här”, vilket i detta fall syftade på en diskutabel bedömning om skäl förelåg för kvarstad, och HD framhöll att hovrätten fullgjort sin prövning med noggrannhet och omsorg. Det finns ingen anledning att vara så mild när en myndighet visat nonchalans i sin prövning eller brustit i hänsyn till en part.s. 38

14.Ett exempel på detta tycks vara RH 2000:14, där en annan byggnadsnämnd avslagit en bygglovsansökan på grundval av en så flagrant feltolkning av en ansökan till sökandens nackdel att hovrätten — möjligen för att lättare komma fram till skadestånd — likställde den med åsidosättande av en författningsföreskrift. Kommunen ansågs skadeståndsskyldig, trots att nämnden åberopat också en annan avslagsgrund som var felaktig men ej skadeståndsgrundande, och skadeståndet omfattade hela den tid då bygget fördröjts — även tiden efter det att länsstyrelsen fastställt byggnadsnämndens felaktiga beslut väsentligen på samma grunder.s. 39

15.NJA 2000 s. 637 gällde en ovanlig situation, som dock vållade mycket bekymmer när SkL tillkom: skadeståndstalan mot staten på grund av påstått fel i ett regeringsbeslut. Enligt 3 kap. 7 § får sådan talan inte ens föras om inte beslutet upphävts eller ändrats; man ville inte att regeringen skulle utsättas för några skadeståndsprocesser, vilka innebar en kontroll över regeringsmakten som inte passade in i vårt konstitutionella system. Det aktuella målet gällde en förordning (1987:976) där regeringen överlåtit åt Finsk-svenska gränsälvskommissionen rätten att föreskriva vissa förbud för fisket i området. Förordningen stred mot 10 kap. 5 § regeringsformen, som kräver riksdagsbeslut för att en sådan befogenhet skall överlåtas till mellanfolklig organisation. I ett tidigare mål (NJA 1996 s. 370) hade HD med stöd av 11 kap. 14 § regeringsformen konstaterat att ett uppenbart fel förelåg och att föreskriften därför inte kunde tillämpas i målet. Nu begärde sju yrkesfiskare ersättning för skada genom förbud och begränsningar av fisket som beslutats med stöd av den grundlagsstridiga förordningen. Staten yrkade avvisning, eftersom bemyndigandet i 1987 års förordning inte formellt upphävts eller ändrats. HD ansåg emellertid talan kunna tas upp till prövning, eftersom bemyndigandet i varje fall underkänts såsom grundlagsstridigt. — Det är knappast överraskande att taleförbudet i SkL tolkades restriktivt; sedan domstolskontroll genom rättsprövningslagen införts framstår förbudet knappast som befogat från principiell synpunkt (även om det alltjämt kan fylla en viss praktisk funktion som spärr mot meningslösa, kanske politiskt färgade processer), och vid talan grundad på brott mot EG-rätten gäller inte förbudet. I SOU 1997:194 har paragrafen föreslagits bli upphävd, men trots att SkL ändrats vid flera tillfällen därefter har regeringen tydligen inte kunnat besluta sig för en sådan reform.s. 39

16.Det kan nämnas att HD numera prövat skadeståndsfrågan i sak och kommit fram till ett ansvar för staten, trots att felet rörde ett normbeslut utan omedelbara rättsverkningar för den enskilde.s. 40

17.1.8. Ren förmögenhetsskada i övrigt. NJA 1998 s. 520 rörde ansvar för en bank som — trots underrättelse om att en värdepappersdepå hos banken pantsatts som säkerhet för ett lån — utan panthavarens medgivande lämnat ut aktierna i depån till ägaren. Lånet kom inte att infrias, och panthavaren krävde skadestånd av banken. Fastän banken inte ansågs stå i avtalsförhållande till panthavaren och 1936 års lag om pantsättning av lös egendom saknar skadeståndsbestämmelser ansågs banken genom sitt handlande ha blivit skadeståndsskyldig mot panthavaren. Preskriptionsregeln i 18 kap. 9 § HB befanns inte vara tilllämplig ens analogt — trots denuntiationen saknades ett sådant förtroendeliknande förhållande som brukar anses karakteristiskt för sysslomannaskap. Fallet ger ännu ett exempel på att HD i praxis ålagt ansvar för ren förmögenhetsskada även utanför kontraktsförhållanden (jfr tidigare bl.a. NJA 1987 s. 692 och NJA 1996 s. 700). I en avtalsliknande situation som den aktuella måste detta ha framstått som mycket närliggande. — Om principalansvar för ren förmögenhetsskada, se vidare NJA 2000 s. 380 och NJA 2000 s. 639, båda refererade i 2.1 ovan.s. 40

18.I NJA 1998 s. 873 tillämpades skadeståndsreglerna i lagen om offentlig upphandling. En kommun, som i strid med lagen förkastat en arkitektfirmas anbud rörande projektering av ett servicehus, ålades enligt 7 kap. 6 § att utge ersättning till firman för positiva kontraktsintresset — den försattes alltså i samma läge som om anbudsförfarandet hade fullgjorts på riktigt sätt. I NJA 2000 s. 712 uttalade HD däremot att som huvudregel bara ett skäligt belopp borde utgå enligt pargrafen, samtidigt som man sänkte beviskravet för orsakssamband med skadan; i det aktuella fallet ansågs leverantören inte ens ha gjort sannolikt att han förlorat kontraktet genom överträdelse av lagen, och skadeståndstalan ogillades. — NJA 1997 s. 485 gällde skadestånd för konkursförvaltare som i strid med gällande rätt betalat en skuld till staten till skada för annan borgenär. (Målet refererades beträffande tillämpningen av reglerna i 14 kap. 18 § konkurslagen om fördelning av konkurskostnader.)s. 40

19.1.9. Ansvar i kontraktsförhållanden. I NJA 1998 s. 390 prövades den principiellt viktiga frågan om jämkning av en klausul om ansvarsbegränsning, fast i en ganska speciell situation. Innehållet i en assurerad försändelse — diamanter — tillgreps under postbefordran av en postanställd. Försäkringsbolaget som ersatt de förkomna diamanterna återkrävde ersättningen av Posten, och deras ägare krävde viss ytterligare ersättning; sammanlagt yrkades närmare 10 milj. kr. Enligt en kungörelse utfärdad av Postverket var ersättningen för förkommen försändelse begränsad till assuransbeloppet (10 000 kr). Den nämnda kungörelsen ansågs som en del av assuransavtalet med Posten. Enligt HD kunde Posten utan tvekan begränsa ansvaret för försändelser som gått förlorade eller skadats av våda eller genom anställdas vårdslöshet, medan läget var mera tveksamt vid brott av anställd; huvudregeln var att friskrivning inte gällde beträffande omhändertagen egendom vid brott beträffande egendomen eller vid grov vårdslöshet, men försäkrings- och kanaliseringssynpunkter kunde medföra avsevärda förskjutningar till den friskrivandes förmån. Om den skadelidande hade möjlighet att skydda sig genom försäkring och detta var brukligt eller han gjorts uppmärksam härpå kunde enligt domstolen en annars otillåten ansvarsfriskrivning godtas, särskilt när försäkring också faktiskt tecknats. Om ansvarsbegränsningen godtogs skulle dock detta innebära avsteg från en huvudprincip i transportsammanhang; man kunde inte heller bortse från en senare tillkommen bestämmelse i 14 § postlagen (1993:1684) som föreskriver ansvar för paket befordrade inom landet vid uppsåt eller grov vårdslöshet. Vid en samlad bedömning ansågs skälen som talade för att godta ansvarsbegränsningen inte ha sådan styrka att avsteg skulle göras från den nämnda huvudprincipen. HD:s majoritet utdömde därför fullt skadestånd. — Två justitieråd godtog klausulen, varvid man bl.a. åberopade att avsändaren hade möjlighet att teckna försäkring och att en regressrätt knappast kunde ha större ekonomisk betydelse för försäkringsbolaget eller dess premiesättning; det var därför inte oskäligt att godta en ansvarsbegränsning beträffande uppsåtliga brott av anställda. — Man kan ifrågasätta räckvidden av prejudikatet, särskilt som majoriteten tydligen fäst vikt vid den numera avskaffade regeln i postlagen. Av intresse är den vikt både majoriteten och minoriteten fäst vid försäkringssynpunkter när det gällt att avgöra klausulens giltighet.s. 41

20.NJA 1999 s. 197 rörde den omtvistade frågan, var bevisbördan skall ligga när ett omhändertaget djur skadas: skall ägaren styrka vållande på motsidan, eller gäller ett presumtionsansvar — alltså en omkastad bevisbörda? En travtränare tog hand om en häst för att träna den för utveckling till tävlingshäst. När den var i tränarens vård råkade den ut för benbrott vid betning i en hage tillsammans med en annan häst och fick nödslaktas. HD utgick från regeln om presumtionsansvar vid skada på omhändertagen egendom och framhöll, att denna även gällde vid förvaring av levande djur, dock med växlande beviskrav med tanke på att djuret kunde orsaka sig själv skada av viss typ genom ett oberäkneligt beteende. Domstolen erinrade om att vid skada på en omhändertagen travhäst under träning bevisbördan däremot lagts på ägaren (NJA 1983 s. 617); här hade dock skadan uppkommit under andra förhållanden. HD ansåg undantag från presumtionsansvaret motiverat bara när en häst typiskt sett varit utsatt för sådana särskilda risker som följer av avtalets syfte. I det aktuella fallet gällde däremot ett sådant ansvar, och eftersom tränaren inte exculperat sig ålades han skadeståndsskyldighet. — HD har alltså ställt upp en mycket nyanserad regel, inte bara rörande bevisbördan utan också när det gällde beviskravet. Ett skiljaktigt justitieråd ansåg, kanske inte utan fog, att regeln var för komplicerad och ville tillämpa ett vanligt ansvar för styrkt vållande när en travhäst omhändertas för träning; resultatet för hans del blev att skadeståndstalan skulle ogillas.s. 42

21.Här kan också nämnas RFS 1997:60, där en hyresvärd ansågs skyldig att visa frihet från vållande sedan en hyresgäst skadats av en felaktig centrifug i den gemensamma tvättstugan. Presumtionsansvaret enligt 12 kap. 11 och 16 §§ JB tillämpades alltså även vid personskada.s. 42

22.En rad avgöranden rör ansvar i uppdragsförhållanden, där skadeståndstalan mot rådgivare av olika slag tycks ha blivit vanligare än förr. NJA 1997 s. 65 gällde skadeståndsansvar för en besiktningsman, som vid besiktning före ett fastighetsköp nämnt att öppningar saknades i takfoten för ventilation av takkonstruktionen men inte upplyst om att detta medförde risk för rötskador. Sådana upptäcktes fyra år senare. HD:s majoritet ansåg honom skadeståndsskyldig mot köparna, eftersom förhållandet inneburit en uppenbar risk för skador som skulle allvarligt påverka husets funktion, och han inte lämnat tillräckliga upplysningar om risken, som köparna inte var medvetna om. Två ledamöter ogillade skadeståndstalan, då det inte visats att sådana upplysningar var sedvanliga och besiktningsmannens uttalanden gjort det möjligt för köparna att dra rimliga och korrekta slutsatser av hans påpekanden. Majoritetens bedömning förefaller sträng. — I NJA 1997 s. 667 var domstolen mera tolerant mot en fastighetsmäklare, som till en lägenhetsköpare vidarebefordrat en felaktig ungefärlig uppgift om lägenhetens yta utan närmare kontroll; skadeståndstalan ogillades, då mäklaren normalt inte behövde själv kontrollera sådana besked om ytan i äldre lägenheter och uppgiften hade stöd av ett tidigare värdeutlåtande. (Se däremot RH 2000:82, där en mäklare fick svara för bristande information.)s. 42

23.NJA 1998 s. 625 rörde skadeståndets storlek när en anlitad revisionsbyrå före en försäljning av en fastighetsandel felaktigt uppgett att skatten på realisationsvinsten skulle bli lägre än den verkligen blev. Det spelade ingen roll för skadeståndets storlek att på grund av de allmänna förhållandena på fastighetsmarknaden fastighetens värde senare sjönk och därför skadan tillfälligt förbyttes i en vinst, eftersom detta inte var en följd av den felaktiga rådgivningen utan inträffat helt vid sidan av parternas handlande. Skadan ansågs alltså svara mot den skatt med tillägg för avgifter som köparen påförts (jfr NJA 1991 s. 625).s. 43

24.Se även NJA 1998 s. 633, angående skadestånd för företagshemlighet, NJA 1998 s. 734 (refererat nedan i 2.2) och RH 2000:62, om upplysningsplikt i ett kommersiellt hyresförhållande.s. 43

25.1.10. Skadestånd vid försäkringsavtal. NJA 1999 s. 544 rörde bl.a. skadestånd enligt 26 § 3 mom. försäkringsavtalslagen, sedan ett kreditförsäkringsbolag gått i konkurs. Försäkringsfall hade inträffat först sedan försäkringsavtalet förfallit enligt 26 § 1 mom. — alltså tre månader efter det att bolaget försatts i konkurs. Försäkringstagaren ansågs inte såsom yrkats berättigad till skadestånd för ett belopp motsvarande försäkringsersättningen utan bara för den merkostnad försäkringens upphörande medfört, t.ex. genom att ny försäkring måst tecknas på annat håll till högre premie.s. 43