1.Framställningen ovan, särskilt under avsnitt 2, indikerar vissa behov i nationell och internationell rätt att begränsa bl.a. ett upphovsrättsligt ansvar åtminstone för enbart tillhandahållande av teknik, i bemärkelsen ett kommunikationsmedel, för informationsförmedling i elektroniska nätverk. Att saken likväl inte kan uttryckas så enkelt åskådliggörs i den nyss utförda studien av att snart sagt alla tjänster online, låt vara med undantag måhända för rena access providers, under vissa omständigheter anses kunna medföra ett upphovsrättsligt ansvar för det medieinnehåll som förmedlas.s. 813
2.Detta illustreras också av Högsta domstolens prövning av det straffrättsliga ansvaret för en person som ”enbart” länkar från sin hemsida till skyddade verk och prestationer som lagrats i MP3-filer på främmande servrar. 3.1 Bakgrund i sak En 17-årig pojke (Olsson) hade i sin bostad i en svensk stad via sin egen hemsida på Internet åstadkommit s.k. hypertext- eller djuplänkar till ljudfiler i s.k. MP 3-format som lagrats på servrar varav de flesta torde fysiskt ha funnits i USA. Ljudfilerna hade utan erforderliga tillstånd från upphovsmännen, medverkande artister eller ljudproducenter hämtats från i och för sig lovligen utgivna CD-skivor, men var sålunda tillgängliga även på Internet utan erforderliga tillstånd och detta för i princip vem som helst genom förfarandet att lägga ut dem i MP3-format.s. 813
3.Olsson hade på sin hemsida listat och på väl organiserat vis noterat flera hundra populära musikstycken som han funnit på Internet i MP3-format. Länkning möjliggjorde för besökarna på Olssons hemsida, efter endast ett ”klick” på hemsidans länkbeteckning, utan växling till annans hemsida, att motta filerna i sina datorer direkt, utan ”mellanlandning” hos Olsson. Länkarna gjorde alltså att besökarna inte själva behövde söka upp och skriva in de adresser varifrån filerna kunnat hämtas. Det påstods inte i målet att Olsson själv kopierat några filer. I de konkreta fall som målet angick var det dock en förutsättning för beställares åtkomst av filerna att de nåtts medelst Olssons länkar, såtillvida som hans åtgärder var en förutsättning för den exemplarframställning som skett hos dem som utnyttjat erbjudandet om länkning. Enligt hovrättens dom hade Olsson förstått ”att musikfilerna var olagliga men tänkte inte på att också länkarna kunde vara det”. 3.2 Domstolarnas bedömning Inför prövningen i tingsrätten gjordes gällande att Olsson ”gjort intrång i de rättigheter som tillkommer de skilda skivbolagen” och detta ”genom att framställa eller kopiera eller i vart fall sprida ljudfiler i MP3-format från CD-skivor och göra dem tillgängliga via sin egen hemsida på Internet …” Med denna gärningsbeskrivning som underlag kunde domstolen knappast annat än frikänna den tilltalade. Uppenbarligen hade Olsson inte åstadkommit någon egen kopiering, i vart fall inte någon lagring av de omhandlade inspelningarna i den egna datorn eller i någon av honom disponerad server. Att han inte heller åstadkommit spridning på Internet ter sig än mer uppenbart; att företa en upphovsrättslig spridningsåtgärd innebär att fysiska objekt, såsom CD-skivor eller andra presentationer av verk nedlagda på ett manifest medium, görs tillgängliga för allmänheten, typiskt sett vid butiksförsäljning av skivor. Transmittering av verk i digitala nätverk är helt enkelt inte något som tar spridningsrätten i anspråk. Inte minst i ett brottmål får en sådan distinktion självfallet avgörande betydelse. Däremot kunde onekligen någon eller flera av de övriga ensamrättigheterna enligt 2 § URL komma i fråga, nämligen rätten till exemplarframställning och tillgängliggörande för allmänheten, de särskilda nyttjandeformerna offentligt framförande och visning inbegripna. Att Olsson inte gjort det som lagts honom till last, dvs. kopierat eller spridit, stod dock klart, varför tingsrätten meddelande en friande dom.s. 813
4.Inte oväntat justerade åklagaren gärningsbeskrivningen i hovrätten på så vis att Olsson påstods ha gjort ”otillåtet framställda ljudfiler … tillgängliga för allmänheten via sin egen hemsida” och att han alternativt ”medverkat till åtgärder, varigenom han gjort intrång, eller i vart fall intrång skett,” i de rättigheter som, liksom i tingsrätten, angavs tillkomma de skilda skivbolagen eller deras företrädare IFPI. Göta hovrätt fann att talan i målet enligt gärningsbeskrivningen skulle anses begränsad till att avse sådana rättigheter som kan tillhöra fonogramproducenter enligt upphovsrättslagens (URL) 46 och 47 §§. Förutsättningar ansågs därför inte föreligga för en prövning av den påstådda gärningens betydelse även för de upphovsmän (eller artister) som bidragit till eller medverkat på skivinspelningarna. Liksom upphovsmännen enligt 2 § URL har fonogramproducenter enligt 46 § URL en rätt till exemplarframställning och tillgängliggörande för allmänheten, nämligen uttryckt som ett förbud mot ”eftergörande” av deras ljudupptagningar respektive sådant tillgängliggörande, såvida inte fonogramproducentens samtycke inhämtats. Emellertid finns en inskränkande regel i 47 § URL varigenom ljudupptagningar får användas vid offentligt framförande utan sådant samtycke, men mot erläggande av ersättning. Ett framförande med stöd av 47 § URL är följaktligen inte straffsanktionerat, inte ens om nyttjaren inte uppfyller ersättningsskyldigheten. Göta hovrätt torde härvidlag ha dragit slutsatsen, att Olsson länkning till MP3-filer på utländska servrar inte kunde uppfattas som annat än ett potentiellt offentligt framförande som han medel- eller omedelbart åstadkommit och som endast rörde fonogramproducenternas rättsposition. Olsson hade därför inte begått något brott gentemot dem och skulle därför frikännas från ansvar på denna punkt.s. 814
5.Inte heller ansågs Olsson ha medverkat till att annat ”intrång” skett. Gärningsbeskrivningen kunde nämligen omfatta även den exemplarframställning som Olssons besökare åstadkommit genom att klicka på Olssons länkar och varigenom de erhållit åtminstone ett exemplar i sin egen dator av den MP3-fil de valt. Sådan exemplarframställning ansåg Göta hovrätt ha skett i enstaka exemplar för enskilt bruk, således inom ramen för den inskränkande regeln i 12 § URL. Göta hovrätt uttryckte härvid uppfattningen att tillämpligheten av reglerna om enskilt bruk inte förutsatte att den förlaga som används vid sådan kopiering är lovligen offentliggjord eller eljest i sig lovligt framställd. Även om hovrätten tycktes ifrågasätta huruvida förlagans olovlighet var erforderligt fastställd i målet, så skulle detta förhållande likväl inte ha något inflytande på tillämpningen av 12 § URL. Olsson skulle därför inte i något hänseende fällas till ansvar för det som lagts honom till last.s. 815
6.Inför prövningen i Högsta domstolen bad de klagande fonogramproducenterna att få justera gärningsbeskrivningen i det hänseendet att intrång skulle anses ha skett i de rättigheter som tillkommer ”rättighetshavarna, bl.a. de skilda skivbolagen”. Härmed skulle åtalet omfatta brott mot alla rättighetshavare vilkas intressen de aktuella inspelningarna berörde, dvs. gärningens hela brottsliga vidd skulle kunna prövas. Emellertid avvisade Högsta domstolen denna justering eftersom endast vissa fonogramproducenter överklagat hovrättens dom, Riksåklagaren hade avstått från möjligheten att klaga till Högsta domstolen, och som dessa ansågs sakna talerätt avseende annat än sina egna enligt lag tillkommande rättigheter.s. 815
7.Högsta domstolen kom därför att ta ställning endast till i vad mån Olsson skulle fällas till ansvar för att han utan fonogramframställarnas eller deras rättighetshavares samtycke vidtagit åtgärder genom vilka ljudfilerna gjorts tillgängliga för allmänheten. Brottslig handling eller medverkan därtill riktad mot andra rättighetshavare, såsom kompositörer och textförfattare, kunde enligt Högsta domstolens mening inte alls prövas i målet. Detta må vara begripligt mot bakgrund av vad som förekommit i underrätterna och det faktum att endast vissa fonogramproducenter förde talan i Högsta domstolen.s. 815
8.Emellertid fann Högsta domstolen att inte heller frågan om huruvida Olssons förfarande kunde vara att bedöma som medverkan till olovlig exemplarframställning, nämligen hos dem som laddat ner ljudfilerna med användande av Olssons länkar, kunde komma under prövning i målet. Här vore det ju fråga om samma fonogramproducenters ljudupptagningar, till vilka de onekligen innehade en rätt till exemplarframställning, varför man kunnat anta att spörsmålet liksom i hovrätten kunnat prövas. Förutsättningen vore givetvis att medverkansbrottet låg inom gärningsbeskrivningens ram. Förmodligen är det så, någon annan förklaring förefaller inte tillgänglig, att utformningen av gärningsbeskrivningen ansågs avgränsa prövningsmöjligheterna till enbart frågan om tillgängliggörande för allmänheten, trots att den angav medverkansbrottet som ett klart alternativ till påståendena om tillgängliggörande genom formuleringen ”… eller medverkat till åtgärder, varigenom han gjort intrång, eller i vart fall intrång skett …”. Högsta domstolen har i vart fall utan vidare kommentar strukit prövningen av allt som låg vid sidan av åtgärden att ”göra tillgängligt för allmänheten”.s. 816
9.Från detta utgångsläge företar Högsta domstolen sålunda endast en prövning av vad Olssons åtgärder kan innebära inom ramen för tillgängliggörande för allmänheten och då med avseende på fonogramproducenternas laggivna rätt till denna befogenhet. Härvidlag är resultatet av Högsta domstolens prövning klart och entydigt. Domstolen framhåller, med särskild hänvisning till legalitetsprincipen, att det måste fastställas huruvida Olssons gärning utgör visning, spridning eller framförande, de förfoganden som uttryckligen anges i 2 § URL såsom olika former av den övergripande ensamrätten tillgängliggörande för allmänheten.s. 816
10.Av tämligen uppenbara skäl leder domstolens prövning till att visning och spridning måste uteslutas i detta sammanhang. Men man finner att Olsons åtgärd att ordna länkar, vilka fungerat på så sätt att besökare som ”klickat på en länk omedelbart förflyttas till en musikfil och att filen därmed blivit tillgänglig för överföring till besökarens dator”, skulle bedömas som offentligt framförande. Högsta domstolen understryker att Olsson inte själv framställt exemplar eller eljest självständigt eller gemensamt med andra förfogat över exemplar av de skyddade musikverken. Men med utnyttjande av Olssons hemsida har inspelningarna kunnat åtkommas genom ”överföring via Internet”, vilket således ansågs som Olssons framförande av musiken.s. 816
11.Genom undantaget i 47 § URL fråntas dock fonogramproducenterna den ensamrätt de eljest har till offentliga framföranden. Därmed skulle det enligt Högsta domstolens mening inte heller spela någon roll om framförandena skett på basen av en olovlig upptagning. Olsson åtgärder var därför inte straffbara, oavsett om de skett såsom huvudbrott eller medelbart, varför Högsta domstolen ogillade åtalet. 3.3 Några kommentar i anslutning till domstolarnas prövning 3.3.1 Häleri Oavsett att detta inte kunde prövas i målet inom ramen för åberopade gärningsbeskrivningar kan likväl inledningsvis föras fram tanken, således oberoende av de upphovsrättsliga ansvarsbestämningarna, att det ifrågavarande filinnehållet utgör rättsinnehavarnas ”egendom” i brottsbalkens mening. Om så är fallet föreligger enligt BrB 9 kap. 6 § 3 p häleri, i det att Olsson med uppsåt otillbörligen främjat möjligheterna för besökare på hans hemsida att tillgodogöra sig egendom (de serverlagrade filerna) som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom. En parallell föreligger till fallet att någon talar om var annan har gömt sitt tjuvgods och gör det med avsikt att de som hör på skall gå och hämta ut det för sina egna syften, men så att den omtalande personen skall kunna göra sig vinning av att anses generös med vad andra sålunda hämtar till sig. 3.3.2 Exemplarframställning Upphovsrättsligt beaktansvärda exemplar är i sammanhanget:s. 817
12.1. de exemplar som utgörs av ljudfilerna i MP3-format — vilka är illegalt framställdas. 817
13.2. de exemplar som Olssons besökare framställt, väl oftast för sitt eget nyttjande, efter att ha aktiverat de länkar som Olsson åstadkommit. I sammanhanget bör understrykas följande: Enligt 2 § 2 st. URL anses som framställning av exemplar att ett verk ”överföres på anordning, genom vilken det kan återgivas”. Någon särskild teknik eller medium avses inte — varje form av anordning i nyss angiven mening omfattas av den exemplarframställning som inom ramen för den upphovsrättsliga lagstiftning således är medie- och teknikneutral. Enligt 46 § 1 st. 2 p URL anses som eftergörande i lagens mening bl.a. ”att upptagningen förs över från en” … anordning på vilken ljud upptagits … till en annan”.s. 817
14.Genom aktivering av en Olssons länk har alltså skett en framställning av exemplar enligt 2 § URL hos hans besökare, liksom ett eftergörande enligt 46 § URL, eftersom hemtagning av ljudfilen innebär en lagring av verket oavsett om Olssons besökare väljer att aktivera sin dator för att faktiskt lyssna på musiken. Besökaren har följaktligen mångfaldigat i egentlig upphovsrättslig 2 §-mening och eftergjort 46 §-rättsligt. 3.3.3 Olssons tillgängliggörande av ljudfiler Varje digitalt exemplar av en ljudfil som funnits på någon server, till vilket exemplar Olsson anordnat en länk, har avsett en ”anordning på vilken ljud upptagits” (serverns digitala exemplar). Olsson har gjort dylika anordningar tillgängliga för allmänheten genom att vidta åtgärden att rigga s.k. djuplänkar till de platser i nätmiljön där han funnit MP3-filerna så att medlemmar av en allmänhet inte behövt uppsöka källan utan kunnat nöja sig med att klicka på verk ur den sammanställning som Olsson presenterat på sin hemsida. Olssons anordnande av detta tillgängliggörande har lett till att besökare av Olssons hemsida kommit att eftergöra upptagningarna i den mening som avses i 46 § 1 st. URL. Olssons tillgängliggörande har varit lagstridigt. Det saknas nämligen anledning att härvidlag uppfatta ”göras tillgängligt för allmänheten” i 46 § såsom beroende av bestämningen av vad det innebär att ett verk ”göres tillgängligt för allmänheten” enligt 2 § 3 st. URL.s. 817
15.Det kan f.ö. hävdas att även själva servern med en MP3-fil skall ses som en ”anordning på vilken ljud upptagits”. För sådant fall har Olsson inte visat sig ha medgivande till att inrätta den länk vilken gjort servern tillgänglig för beställaren/allmänheten och detta alldeles oavsett om lagringen av MP3-filen varit i sig laglig eller ej.s. 818
16.Begreppet ”göra tillgängligt för allmänheten” enligt 2 § 3 st. URL torde till skillnad från 46 §:s begrepp vara preciserat till att avse fall av offentligt framförande samt exemplarspridning i form av utbud till försäljning, uthyrning, utlåning eller visning eller eljest. Emellertid minskar inte denna precisering den upphovsrättsliga tillämpligheten av begreppet för det aktuella fallet. Att märka är här Högsta domstolens bestämning av begreppet offentligt framförande i NJA 1980 s. 123 = NIR 1980 s. 258 (Mornington). Parallellen är påfallande mellan å ena sidan att tillhandahålla den materiella förbindelsen till rundradiosänd musik bl.a. i form av separata TV-apparater på hotellrum, vilket ansågs konstituera hotellets framförande i upphovsrättslig mening, och å andra sidan den digitala förbindelsen till serverlagrade MP3-filer i form av s.k. länkar på en hemsida. Parallelliteten störs heller inte av att musiken i det förra fallet utgjorde helt legalt sändningsinnehåll, i det senare illegalt lagrade filer.s. 818
17.En klart parallell situation utgörs också av att nätoperatörers vidarespridning i kabelnät av andras radio- och TV-sändningar enligt gällande rätt uppfattas som upphovsrättsligt beroende, också om vidarespridningen varit samtidig och oförändrad och oavsett om den endast varit alternativ till annan förmedling av sändningsinnehållet, såsom följer av 26 f § URL. Motsvarande gäller för närstående rättigheter; det tekniskt definierade sändningsbegreppet i t.ex. 48 § URL ställer inga som helst krav på mottagarkretsen, utan pålägger varje nätägare eller annan som installerar eller ansluter sin nätanläggning till redan befintliga nät att respektera sändarbolagets rätt. I linje härmed har installation av en vanlig anläggning för centralantenn, som service åt de boende i ett antal till centralantennen anslutna bostäder, odiskutabelt kunnat anses som ett tillgängliggörande för allmänheten av det radio- och TV-innehåll som förmedlats via centralantennen, även om sändningarna samtidigt kunnat åtkommas av var och en av de boende genom en egen eller annan mottagare. Olssons åtgärd att åstadkomma en mängd länkar till skyddade musikfiler i akt och mening att andra, vilka utan tvekan utgör en allmänhet i upphovsrättslig mening, skulle få del av upptagningarna är inte i mindre mån ett upphovsrättsligt beroende tillgängliggörande för allmänheten än det som enligt ovan åstadkoms av hotellet Mornington, operatören i kabelnätet eller den som anlägger en centralantenn. Det mått av aktiv handling som Högsta domstolen i det s.k. BBS-målet angivit som en förutsättning för att någon skall i straffrättslig mening, och av hänsyn till legalitetsprincipen, anses ”framställa exemplar” eller ”göra” ett verk ”tillgängligt för allmänheten” ansågs sålunda uppfyllt av Olsson i MP3-målet.s. 818
18.I Mornington-fallet har Högsta domstolen också bekräftat, liksom i senare fall, att tillämpningen av URL angående offentligt tillgängliggörande inte alls förutsätter att den potentiellt mottagande allmänheten faktiskt tillgodogjort sig skyddade verk; avgörande är att en gärningsman vidtagit åtgärder för att möjliggöra för allmänheten att få del av skyddade verk. Mot den bakgrunden spelar det följaktligen inte heller någon roll att intresserade individer ur allmänheten kan behöva vidta vissa åtgärder själva för att faktiskt få del av tillgängliggjorda verk, såsom att knäppa på TV-apparaten eller att ställa in en kanal. Besökaren på Olssons hemsida har f.ö. inte behövt utföra mer än två, möjligen tre, ”klickningar” för att musikfilen faktiskt skulle spelas upp hos besökaren — ett klick på djuplänken leder typiskt sett till att musikfilen blir tillgänglig i besökarens dator. Möjligen ställs då frågan på besökarens skärm om denne vill spara filen på hårddisken, vilket åstadkoms genom en ny klickning, vartill kan behövas ytterligare en klickning för att hörbart spela upp filen. 3.3.4 Olssons medverkan till annans mångfaldigande/eftergörande av MP3-filer Hovrätten har — vid överväganden om Olsson medverkat ”genom att besökare på hans hemsida kopierar ljudfilerna” — ansett att det inte styrkts att besökarna ”kopierat ljudfilerna för annat ändamål än för eget bruk”. Men borde det inte ankomma på den som påstår att en inskränkning i rättigheter enligt 2 kap. URL skulle göra ett utnyttjande fritt, att visa att förutsättningarna för inskränkningens tillämpning föreligger, inte omvänt att rättighetshavare skall behöva visa motsatsen?s. 819
19.Samtliga inskränkningar i 2 kap. URL som relaterar till en förlaga i form av ett exemplar eller annan manifestation av ett skyddat verk torde bygga på förutsättningen att inskränkningen bara kan vara tilllämplig om förlagan i sig är lovlig. Bestämmelsen i 12 § URL om enskilt bruk relaterar sålunda till ”offentliggjorda verk”, något som inte bara hindrar att icke offentliggjorda verk kopieras för enskilt bruk utan även att så sker med verk som visserligen offentliggjorts, men utan upphovsmannens medgivande. I linje härmed torde gälla att piratkopior och andra otillåtna manifestationer av ett skyddat verk inte kan omfattas av en inskränkning i upphovsmannens rätt enligt 2 kap. URL. Detta bygger på den konstruktion på vilken reglerna i 2 kap. vilar — inskränkningen som ett principiellt avsteg från en eljest generell ensamrätt med avseende på mångfaldigande och tillgängliggörande för allmänheten. Först sedan upphovsmannen utgivit, offentliggjort eller överlåtit sitt verk eller exemplar därav kan andra medges viss rätt att använda verket utan särskilt medgivande. Av samma skäl torde inskränkningar i närstående rättigheter bygga på samma förutsättning. Exempelvis borde väl vars och ens rätt att offentligt framföra ljudupptagningar enligt 47 § URL, mot skyldighet att utge ersättning, förutsätta att inte olovliga exemplar av ljudupptagningar används? Härvidlag tyder Högsta domstolens ställningstagande i detta hänseende i MP3-målet på att man inte beaktat att 47 §, liksom bestämmelserna i 2 kap. URL, utgör en inskränkning i en grundläggande ensamrätt. Inskränkningens tillämpning borde därför förutsätta lojalitet med de fundamentala och laggivna skyddsreglerna i URL, nämligen att ej tillämpas exempelvis på piratkopior eller eljest otillåtet framställda eller otillåtet utgivna exemplar. Eljest skulle exempelvis radiobolag kunna bygga sina musikutsändningar på otillåtna upptagningar, vilket kort sagt inte är rimligt.s. 820
20.Vidare är bestämmelsen om enskilt bruk i 12 § 1 st. URL genom 3 st. i sig försedd med bl.a. den inskränkningen, att det inte är tillåtet att för eget bruk låta en utomstående framställa exemplar av musikaliska verk. I framställningsförloppet för de mångfaldiganden/eftergöranden som skett har inte blott Olssons hemsidesbesökare utan även utomstående medverkat till besökarnas kopiors tillkomst. MP3-filerna har inte tillhandahållits av Olssons besökare utan i den av Olsson organiserade verksamheten. Denna verksamhet synes dessutom ha bedrivits yrkesmässigt (”Han fick lägga ned mycket arbete med att söka nya musikfiler och byta ut länkar som dödats. För detta ändamål hade han skaffat hjälp av två personer.”; Göta hovrätts dom s. 3). Härvid bör uppmärksammas Högsta domstolens överväganden i NJA 1984 s. 304 (310), angående Sveriges Radios kopiering av s.k. efemära upptagningar, där det ansågs oförenligt med syftet bakom den inskränkande regeln att en kopia som framställts på grundval av inskränkningen användes för att framställa kopior åt beställare för enskilt bruk.s. 820
21.Även i andra hänseenden ger bestämmelserna om enkilt bruk grund för invändningar mot det som skett i MP3-fallet. Sålunda ger 12 § 2 st. 3 p inte frihet att framställa exemplar i digital form av sammanställningar i digital form. I den mån det har förekommit att en fil eller överförd filuppsättning har utgjort en sådan sammanställning som avses i bestämmelsen har sålunda någon framställning för enskilt bruk inte varit lovlig på inskränkningens grund. Mot möjligheten att korrekt tillämpa 12 § 2 st. 3 p skulle möjligen kunna åberopas — beroende på vad som kan förekomma av konkreta omständigheter — vad som anges i EG-direktivet 96/9/EG om skydd för databaser, särskilt övervägande nr 19.s. 821
22.Den medverkan till brott som i första hand synes ha kunnat läggas Olsson till last är att han främjat den gärning (jfr BrB 23 kap. 4 § 1 st.) som kan anges som en beställares kopiering, nämligen vid avsaknad av frihet till kopiering för enskilt bruk av illegala förlagor. All kopiering efter avrop förefaller vara täckt av Olssons i målet medgivna uppsåt. Skulle till någon del kopieringen visas ha varit lovlig jämlikt 12 § 1 st., så är dock eventuell övrig kopiering att se i beaktande av att uppsåt förelegat.s. 821
23.Göta hovrätts bedömning av Olssons eventuella medverkansbrott skall dock ses i ljuset av att någon utredning inte förelåg i målet om huruvida de ljudfiler till vilka Olsson länkat verkligen var i sig otillåtna kopior eller eljest otillåtet tillgängliggjorda på Internet. Domstolen efterlyste också belägg för att dessa kopior utgjorde intrång enligt den jurisdiktion inom vilken nedladdningen hade skett. Visserligen var dylika förhållanden säkerligen självklara för de klagande fonogramproducenterna, väl medvetna om vilka som kan ha givits tillstånd att lägga ut ljudfiler i MP3-format av deras inspelningar. Redan upphovsrättens på internationella konventioner byggda världsomspännande nät gör det nog uteslutet för den initierade att föreställa sig att allt vad Olsson tillgängliggjort skulle ha härrört från länder där framställningen av filerna i fråga vore lovlig. Härmed kunde antas att förutsättningarna för medverkansansvar var uppfyllda. Olsson hade ju främjat de utländska intrångsgörarnas uppsåtligt olovliga avsättning av sina filer hos hans hemsidesbesökare. Men Göta hovrätt var uppenbarligen angelägen om att huvudbrottet skulle framstå som fullständigt klarlagt innan man ville pröva ett eventuellt medelbart ansvar.s. 821